Hur påverkar höjden kroppen och varför påverkar den människor olika?
Varje år reser tusentals människor till höghöjdsmiljöer för turism, äventyrssökande eller för att träna och tävla i olika sporter. Tyvärr kan dessa resor förstöras av effekterna av akut höjdsjuka, och symptomen varierar från person till person. För att förstå varför människor påverkas olika måste vi titta på hur kroppen påverkas av höjd.
Hur skiljer sig ”höjd” från havsnivå?
Luft består av olika molekyler, där kväve (79,04 %) och syre (20,93 %) utgör majoriteten av varje andetag vi tar. Luftens sammansättning är densamma oavsett om vi befinner oss på havsnivå eller på hög höjd.
Med höjden förändras dock ”partialtrycket” av syre i denna luft (hur många syremolekyler som finns i en given luftvolym). På havsnivå är syrets partialtryck 159 mmHg, medan syrets partialtryck på 8 8 848 meter över havet (toppen av Mount Everest) endast är 53 mmHg.
På hög höjd ligger syremolekylerna längre ifrån varandra eftersom trycket för att ”trycka” ihop dem är mindre. Detta innebär i praktiken att det finns färre syremolekyler i samma luftvolym som vi andas in. I vetenskapliga studier kallas detta ofta för ”hypoxi”.
Vad händer i kroppen på höga höjder?
Om några sekunder efter att vi har exponerats för höjden ökar ventilationen, vilket innebär att vi börjar försöka andas mer, eftersom kroppen reagerar på att det finns mindre syre i varje andetag och försöker öka syreupptaget. Trots denna reaktion finns det fortfarande mindre syre i hela cirkulationssystemet, vilket innebär att mindre syre når musklerna. Detta kommer naturligtvis att begränsa träningsresultatet.
Under de första timmarna av höjdexponering ökar också vattenförlusten, vilket kan leda till uttorkning. Höjd kan också öka din ämnesomsättning samtidigt som du dämpar din aptit, vilket innebär att du måste äta mer än du känner för för att upprätthålla en neutral energibalans.
När människor utsätts för höjd under flera dagar eller veckor börjar deras kroppar anpassa sig (kallas ”acklimatisering”) till den syrefattiga miljön. Den ökning av andningen som inleddes under de första sekunderna av höjdexponeringen kvarstår, och hemoglobinnivåerna (det protein i vårt blod som transporterar syre) ökar, tillsammans med förhållandet mellan blodkärl och muskelmassa.
Trots dessa anpassningar i kroppen för att kompensera för hypoxiska förhållanden kommer den fysiska prestationen alltid att vara sämre på höjd än för motsvarande aktivitet på havsnivå. Det enda undantaget är mycket korta och kraftfulla aktiviteter som att kasta eller slå en boll, vilket kan underlättas av bristen på luftmotstånd.
Varför drabbas bara vissa människor av höjdsjuka?
Många människor som stiger upp till måttliga eller höga höjder upplever effekterna av akut höjdsjuka. Symtomen på denna sjukdom börjar vanligtvis 6-48 timmar efter det att höjdexponeringen börjar och omfattar huvudvärk, illamående, slöhet, yrsel och störd sömn.
Dessa symtom är vanligare hos personer som snabbt stiger upp till höjder över 2 500 meter, vilket är anledningen till att många vandrare rekommenderas att stiga långsamt, särskilt om de inte har varit på hög höjd tidigare.
Det är svårt att förutsäga vem som kommer att påverkas negativt av höjdexponering. Även hos elitidrottare skyddar inte hög kondition mot höjdsjuka.
Det finns vissa bevis för att de som upplever de värsta symtomen har ett lågt ventilatoriskt svar på hypoxi. Så precis som vissa människor inte är bra sångare eller fotbollsspelare har vissa människors kroppar bara sämre förmåga att klara av minskningen av syre i deras system.
Det finns också sjukdomar som påverkar blodets syrebärande kapacitet, t.ex. thalassemi, som kan öka risken för symtom.
Men den bästa förutsägelsen för vem som kan drabbas av höjdsjuka är en historik med symtom när man tidigare har utsatts för höjdlägen.
Hur skiljer sig infödda på hög höjd från andra människor?
Personer som är bosatta på hög höjd har som bekant en större förmåga att utföra fysiskt arbete på höjd. Sherpas som bor i Nepals bergsområden är till exempel kända för sina bergsklättringskunskaper.
Invånare på hög höjd uppvisar stora lungvolymer och större effektivitet i syretransporten till vävnaderna, både i vila och under träning.
Och även om det råder debatt om huruvida dessa egenskaper är genetiska eller ett resultat av höjdexponering under hela livet, ger de höghöjdsborna en klar fördel jämfört med låglandsbor under aktiviteter i hypoxi.
Om du inte är en sherpa är det bäst att stiga långsamt upp för att ge kroppen mer tid att anpassa sig till utmaningarna i en hypoxisk miljö.