Hypotesen om ansiktsfeedback (definition + exempel)
Hypotesen kan spåras tillbaka till 1870-talet då Charles Darwin genomförde en av de första studierna om hur vi känner igen känslor i ansikten. Darwin föreslog att ansiktsuttryck av känslor är medfödda och universella i alla kulturer och samhällen. I sin bok The Expression of the Emotions in Man and Animals hävdade han att alla människor och djur visar känslor genom liknande beteenden.
Förhållandet till ansiktsuttryckens universalitet
Numera studier har sedan dess bekräftat Darwins idé om att ansiktsuttryck inte är socialt inlärda. Istället verkar de vara biologiska till sin natur. På 1950-talet gjorde den amerikanske psykologen Paul Ekman omfattande forskning om ansiktsuttryck i olika kulturer. Hans resultat låg i linje med Darwins idé om universalitet. Till och med medlemmarna i de mest avlägsna och isolerade stammarna skildrade grundläggande känslor med hjälp av samma ansiktsrörelser som vi gör.
Det är dessutom inte annorlunda att uttrycka känslor med hjälp av ansiktsrörelser hos personer som är födda blinda. Även om de varken kan se eller imitera andra använder de fortfarande samma ansiktsuttryck för att projicera sina känslor som seende människor gör.
Det finns dock några få undantag.
Personer med schizofreni och personer inom autismspektrumet har inte bara svårt att känna igen ickeverbala uttryck för känslor, utan också att själva producera dessa spontana uttryck. De förblir vanligtvis antingen uttryckslösa eller har blickar som är svåra att tolka.
James-Lange-teorin om känslor
Tio år efter Darwins studie föreslog den amerikanska psykologins fader William James och den danske fysiologen Carl Lange en ny teori om känslor som har legat till grund för hypotesen om ansiktsfeedback. James-Lange-teorin innebär att våra ansiktsuttryck och andra fysiologiska förändringar skapar våra känslor.
James illustrerade som bekant detta påstående med en berättelse om en man som jagas av en björn. En man har oturen att möta en björn i en skog. Han är rädd och naturligtvis rusar hans hjärta och han svettas när han börjar springa iväg. Enligt psykologen är det just dessa fysiologiska förändringar som framkallar mannens känsla av rädsla. Med andra ord springer han inte från björnen för att han är rädd. Han är rädd på grund av sin fysiologiska reaktion när han springer iväg.
Fritz Stracks tecknade experiment
År 1988 genomförde den tyske psykologen Fritz Strack och hans kolleger ett välkänt experiment för att demonstrera hypotesen om ansiktsfeedback. Deltagarna i Stracks experiment instruerades att titta på tecknade serier och säga hur roliga de tyckte att dessa tecknade serier var. De ombads att göra detta samtidigt som de höll en penna i munnen. Vissa deltagare höll pennan med läpparna, vilket tryckte in ansiktet i ett rynkigt uttryck. Andra höll den med tänderna, vilket tvingade fram ett leende.
Stracks resultat låg i linje med hypotesen om ansiktsfeedback och har sedan dess bekräftats av flera andra studier. De deltagare som använde en penna för att efterlikna ett leende tyckte att teckningarna var roligare än de som rynkade pannan. Deltagarnas känslor påverkades tydligt av deras ansiktsuttryck.
Kännetecken för ansiktsfeedback
Hjärnan är fast inbyggd för att använda ansiktsmusklerna på specifika sätt för att spegla känslor. När ansiktsmusklerna är sammandragna drar de i huden vilket gör att vi kan producera otaliga uttryck som sträcker sig från att rynka pannan till att le, höja ett ögonbryn och blinka. Faktum är att vi kan göra tusentals olika ansiktsuttryck, som var och en varar mellan 0,5 och 4 sekunder.
Men ansiktsuttryck kan också indikera olika grader av känslor. När vi är lätt arga visar vi bara en lätt rynka på pannan och något rynkade ögonbryn. Om vi är ursinniga blir vårt uttryck mer distinkt. Dessutom kan vi visa kombinationer av olika känslor genom subtila variationer av våra ansiktsrörelser.
Hypotesen om ansiktsfeedback har den starkaste effekten när det gäller modulering, det vill säga att intensifiera våra befintliga känslor snarare än att initiera en helt ny känsla.
Modulering innebär också att om vi undviker att visa våra känslor med hjälp av våra ansiktsmuskler kommer vi som en konsekvens av detta att uppleva en svagare känsloreaktion. Vi kommer inte att känna känslorna lika starkt som vi annars skulle ha gjort. Avsaknaden av ansiktsuttryck eller hämning av dessa uttryck leder till att våra känslotillstånd undertrycks.
Användningar av hypotesen om ansiktsfeedback
Fenomenet ansiktsfeedback har flera möjliga tillämpningar. Det kan hjälpa oss att vara mer positiva, ha bättre kontroll över våra känslor och stärka våra känslor av empati. Vi kan helt enkelt använda hypotesen om ansiktsfeedback för att få oss att må bättre i situationer som vi hellre skulle undvika. Om vi till exempel tvingar fram ett leende i stället för att rynka pannan vid en tråkig tillställning kan vi faktiskt börja trivas lite bättre. Vi kan använda samma övning när vi känner oss överväldigade, maktlösa eller stressade.
Forskning visar att reglering av känslor genom ansiktsfeedback kan ge positiva resultat på områden som sträcker sig från psykoterapi till barnuppfostran och uthållighetsprestationer.