Inget vanligt liv: Katie Davis berättelse om att tjäna barn i Uganda
av Ande Fanning
Varningsklockan ringer. Du rullar upp ur sängen och beger dig till lektionen. Det är troligt att ditt största beslut hittills har varit vilken storlek på latte du ska beställa, och ditt största bekymmer har varit att hitta en parkeringsplats på campus. För 22-åriga Katie Davis finns det ingen väckarklocka. I stället vaknar hon av flera par små händer i ansiktet och flera par fötter som studsar på sängen. Hennes största beslut kommer att vara att välja att leva ytterligare en dag i Uganda, och hennes största bekymmer är att ta hand om sina barn – 14 döttrar och 147 miljoner föräldralösa barn utspridda över hela världen.
Byond the Shadow of Doubt
Likt de flesta av hennes jämnåriga tog Katie examen från high school med ett diplom i den ena handen och en näve med stora drömmar i den andra. Men denna kvinna från Brentwood, Tennessee, höll inte fast vid förhoppningarna om ett universitet; hon ville ha Uganda. Guds vägar är outgrundliga, och vid 16 års ålder, över en tallrik sushi, lade Katie fram en idé (en idé som hade funnits länge) om att ta ett år ledigt efter examen och utforska missionsarbete innan hon började på college. Även om domen först var negativ, ändrade Gud hjärtan och sinnen. Som sistaårselev vädjade Katie om att få besöka ett barnhem som hon hittat på nätet under skolloven. Hennes föräldrar gick med på det, så hon reste mer än 7 000 mil hemifrån. I Uganda träffade hon en lokal pastor och fick en glimt av sin framtid när han lade fram ett erbjudande om att hon skulle undervisa på dagis på hans barnhem.
Fast forward. Examensdagen kommer och går, och Katie hoppar på ett plan till den mörka kontinenten. Hon anländer och börjar genast göra det hon är bäst på: älska barn. Under de första veckorna anordnar hon pyjamaspartyn och målar tånaglar, gör middag av popcorn och ägg, har möten med råttor och fladdermöss i badrummet, hör att en man på andra sidan sjön har blivit uppäten av en krokodil och ställs öga mot öga med den laglöshet som råder i detta land. Livet här är inte lätt, men hon konstaterar i ett blogginlägg (augusti 2007): ”Jag vet utan minsta tvivel att det här stället är där jag ska vara, där Herren vill att jag ska vara.”
Problemet med fattigdom
Katie, som nu är förskolelärare, investerar i sina elever. Med kramar, sånger, lekar och skratt hittar hon sätt att få kontakt med dem. Hon skriver: ”Barnen talar inte mycket engelska, men kärleken känner inget språk”.
När hon följer eleverna hem från skolan ser hon många barn som tigger, sitter sysslolösa och arbetar på fälten längs de röda grusvägarna. Hon upptäcker att det bara finns ett litet antal statligt drivna offentliga skolor i Uganda, och ingen av dem finns i närheten av det område där hon arbetar. Privata skolor som tar ut deltagaravgifter är mycket vanligare, men den extrema fattigdom som plågar hennes nya omgivning gör det alternativet omöjligt. Under ett myggnät en varm afrikansk natt ger Gud Katie idén att kombinera sitt välsignade liv i Brentwood med barnens behov – ett sponsringsprogram var svaret. Hon har nu ”vad”, men inte ”hur”. Ingen fara. Med Gud är allting möjligt.
Och utan en aning om hur man driver en ideell organisation, satte Katie igång med att starta en i alla fall. Och inom några månader har Brentwood-baserade Amazima International Ministries (Amazima betyder ”sanning” på det lokala språket Lugandan) kommit igång. Det ursprungliga målet är att skaffa sponsorer till 40 barn. I januari 2008 har Katie 150 barn som har anmält sig för att gå i skolan. Enkelt uttryckt: Gud ger oss något. Alla 150 barn får skolmaterial, mindre medicinsk vård och två varma måltider om dagen. Saker och ting förändras i Uganda.
Omdefiniering av familjeidealet
Under tiden förändras också saker och ting för Katie. Hon delar dagligen kärlek med barnen genom att ge dem mat med bönor och ris, duscha dem, ta bort gaddsteklar från deras fötter, plocka löss från deras hår, ta dem till sjukhuset för att få medicin och lära dem om Jesus. En dag drabbas tre unga flickor i hennes elevkrets av en tragedi. Deras föräldrar är döda och de har bott i en hydda för sig själva, den äldsta tar hand om de andra två. En av väggarna i hyddan rasar in över det äldsta barnet, och på sjukhuset hör Katie hur läkarna och polisen diskuterar att inte behandla flickan eftersom hon varken har någon vårdnadshavare eller pengar att betala. Katie ingriper. Innan dagen är slut har hon vårdnadspapper för alla tre flickorna i sina händer. (Anmärkning till läsaren: Kom ihåg att detta är Uganda. Saker som adoption och vårdnad är mycket annorlunda där än i USA). Hon har gått från att vara moster Katie till mamma.
Det börjar med tre döttrar, och antalet ökar. Katies familj behöver mer utrymme, och Gud tillhandahåller ett hus. I en tid då många collegestudenter lär sig att leva på egen hand gör även Katie det – fast hon gör det med åtta barn i släptåg. Och ännu fler kommer. Varje dag. Barn från byarna, täckta av röd smuts och en del andra saker, stannar vid hennes hus på vägen till och från skolan för att duscha, äta, kittla och kramas. Månaderna går och hennes familj blir större (14 döttrar sammanlagt). Ytterligare andra kommer, för en natt eller en vecka eller en månad, barn med skabb, en gravid rymling, en desperat mormor som inte kan ta hand om sitt barnbarn. Under Katies tak får de som lider, är hungriga, sjuka, ensamma och behövande skydd. ”Det är ett hus med många kulturer, många språk och många färger”, säger Katie. ”Det är ett hus med skratt, tårar och ibland frustration, men mest glädje. Det är ett hus av lovprisning, tillbedjan och tack. Det är ett hus som vanligtvis kryllar av barn som skrattar och dansar och sjunger och bara är barn, något som många av dem aldrig har haft en riktig möjlighet att göra. Det är alltid ett högljutt hus, och det är alltid ett tacksamt hus. Det är mitt hus. Men framför allt är det Guds hus.”
Beslutet att bli lärjunge
”Folk frågar mig ganska ofta varför i hela världen jag har bestämt mig för att göra det här med mitt liv”, säger Katie. Hennes svar: ”För att det är detta som får mitt hjärta att sjunga. Ja, det är verkligen fullständig själviskhet; det är här jag är lyckligast. Därför att jag tror att jag är lovad att bara få vara med i dag. För att jag tror att Jesus kommer tillbaka, och det är detta jag vill göra när Jesus kommer.” Vissa förstår inte kallelsen. Vissa kallar henne för galen. Vissa kan inte tänka sig att slösa tid och energi på så svåra omständigheter, än mindre att glädja sig åt eller välja det livet. Men en vanlig dag för Katie är full av möjligheter att älska, i alla dess olika former: Besöka en 90-årig blind kvinna, ge mat till en stam av utstötta, förvandla bakdelen av en skåpbil till en provisorisk klinik, sortera stenar från bönor, fånga en kyckling till middag, städa en hydda som är fylld av avföring, smuts och smuts så att barnen som bor där får en plats att sova på som inte är sjukdomsdrabbad, hålla om en svårt undernärd flicka och viska i hennes öra att Jesus älskar henne och dansa med flickorna på gården och sjunga och skrika lovord. ”Folk säger att jag är modig. Folk säger att jag är stark. Folk säger till mig att jag gör ett bra jobb”, säger Katie. ”Men här är sanningen om det: Jag är verkligen inte så modig, jag är egentligen inte så stark och jag gör inget spektakulärt. Jag gör bara det som Gud kallade mig att göra som hans efterföljare. Föd hans får, gör mot de minsta av hans folk” (se Matteus 25:31-40).
Så som universitetsstudent eller helt enkelt som en medmänniska som följer Kristus, vad kan du göra för att hjälpa till? Svarar Katie: ”Varje omständighet är en möjlighet att visa upp Guds verk. Hur kommer du att förändra din värld i dag? Kärlek. Inte bara i Afrika, utan var du än befinner dig. Kärlek. Älska på samma sätt som Gud älskade dig. Titta på Jesus, titta på hans liv. Gå nu och gör likadant.”
Kolla in denna fantastiska webbsändningsintervju med Katie Davis och Jason Hayes:
”Connecting with Threads” Webcast with Katie Davis
Ande Fanning är frilansskribent/redaktör från Birmingham, Ala. När hon arbetade med den här artikeln bytte hon ut namnet på sin brorsdotter, Kyndall, mot Sumini, en liten flicka som Katie berättar om och som en gång ansågs vara förbannad och därför misshandlades och sågs som ovärdig till kärlek. Skribenten slutade läsa och grät. Hon ber att Gud inte ska låta henne glömma att varje barn, vare sig i Uganda eller nere på gatan, är hans Kyndall.