Isaja
Profetiorna i Första Jesaja
Första Jesaja innehåller orden och profetiorna från Jesaja, en av de viktigaste profeterna från det åttonde århundradet f.Kr. i Juda, skrivna antingen av honom själv eller av hans samtida anhängare i Jerusalem (från ca 740 till 700 f.Kr.), tillsammans med vissa senare tillägg, såsom kapitlen 24-27 och 33-39. Det första av dessa två tillägg skrevs troligen av en eller flera senare lärjungar till Jesaja omkring 500 f.v.t. Det andra tillägget är uppdelat i två avsnitt – kapitel 33-35, som skrevs under eller efter exilen till Babylon 586 f.v.t., och kapitel 36-39, som utgick från den källa som användes av den deuteronomiska historikern i II Kungaboken, kapitel 18-19. Den andra stora delen av Jesaja, som kan betecknas som Andra Jesaja även om den på grund av kronologin har delats upp i Deutero-Saja och Trito-Saja, skrevs av medlemmar av Jesajas ”skola” i Babylon: kapitel 40-55 skrevs före och efter den persiske kungen Cyrus II den store erövrade Babylon 539, och kapitel 56-66 skrevs efter återkomsten från den babyloniska exilen 538. Den kanoniska Jesajaboken fick troligen sin nuvarande form under 400-talet f.Kr. efter redaktionell redigering. På grund av dess messianska (frälsningsfigur) teman blev Jesaja ytterst betydelsefull bland de tidiga kristna som skrev Nya testamentet och sekteristerna i Qumrān nära Döda havet, som väntade på den nära förestående messianska tidsåldern, en tid som skulle inleda perioden med den sista domen och Guds rike.
Saja, som var profet, präst och statsman, levde under det nordliga rikets sista år och under fyra av Judas kungars regeringstid: Uzzia (Azaria), Jotam, Ahas och Hiskia. Han var också samtida med profeterna för social rättvisa: Amos, Hosea och Mika. Under inflytande av deras profetiska upprop mot social orättvisa lade Jesaja till teman som var specifika för hans profetiska uppdrag. Till kungar, politiska och ekonomiska ledare och till folket i landet gav han ett budskap som förde nästan fem århundraden tillbaka till domarnas tid: Jahves helighet, Jahves kommande Messias, Jahves dom och nödvändigheten av att sätta sin egen och nationens tillit till Jahve i stället för att lita på flyktiga rörelsers och nationers makt. Från omkring 742 f.v.t., då han för första gången upplevde sin kallelse att bli profet, till omkring 687, påverkade Jesaja förloppet i Juda historia genom sina orakel om förintelse, dom och hopp samt sina budskap som innehöll både hot och löften.
Intimt bekant med gudstjänsten på berget Mt. Sion på grund av sin ställning som präst och profet, med templet och dess rika bildspråk och rituella bruk, och med en djup förståelse för innebörden av kungadömet i Juda, både teologiskt och politiskt, kunde Jesaja tolka och ge råd till både ledare och vanligt folk om förbundslöftena från Yahweh, Herren Sebaot, och ge dem råd. Eftersom de var genomsyrade av följande föreställningar – Gud bodde på Sions berg, i templet i staden Jerusalem och i kungens person – var den messianska frasen ”Gud är med oss” (Immanuel) som Jesaja använde sig av inte en blek abstraktion av ett teologiskt begrepp, utan en konkret levande verklighet som fann sitt uttryck i den store profetens tempelteologi och budskap.
I kapitel 1-6 finns upptecknade oraklerna från Jesajas tidiga tjänst. Hans kallelse, en visionär upplevelse i templet i Jerusalem, beskrivs med något av det mest inflytelserika symbolspråket i den gammaltestamentliga litteraturen. Under kung Ussias dödsår (742 f.Kr.) fick Jesaja en vision av Herren som tronar i ett himmelskt tempel, omgiven av seraferna – hybridfigurer av människor, djur och fåglar – som var med gudomen i hans helgedom. Genom att uppleva detta majestätiska bildspråk, som förstärktes av den faktiska miljön och de ceremoniella och rituella föremålen i Jerusalems tempel, förflyttades Jesaja på ett mystiskt sätt från det jordiska templet till det himmelska templet, från mikrokosmos till makrokosmos, från en helig plats i profan tid till en helig plats i helig tid.
Yahweh är i Jesajas mystiska, extatiska upplevelse alltför sublim för att kunna beskrivas på annat sätt än med bildspråket från de bevingade seraferna, som döljer hans härlighet och ropar till varandra:
”Helig, helig, helig är Herren Sebaot;
Hela jorden är full av hans härlighet.”
Med den rök som steg upp från den brinnande rökelsen förtärdes Jesaja av sina känslor av ovärdighet (”Ve mig, ty jag är förlorad”), men en av seraferna rörde vid Jesajas läppar med ett brinnande kol från altaret och profeten hörde orden: ”Din skuld är borttagen och din synd är förlåten”. Jesaja hörde sedan Yahwehs röst fråga det himmelska rådet: ”Vem skall jag sända och vem skall gå för oss?”. Profeten, som var en deltagare i den mystiska dialogen, svarade: ”Här är jag! Sänd mig.” Det budskap som ska överlämnas till förbundsfolket från det himmelska rådet, får han veta, är ett budskap som inte kommer att bli uppfattat.
I Jesajas orakel till Jerusalems folk från omkring 740 till 732 f.Kr. gisslas nationen Juda för dess många synder. Judas religiösa, sociala och ekonomiska synder rullar från profetens uttalanden i en staccatoliknande sekvens: (1) ”Bär inte längre fram fåfänga offergåvor; rökelse är en styggelse för mig. Nymånen och sabbaten och sammankallandet av församlingar – jag kan inte uthärda orättfärdighet och högtidliga sammankomster”, mot religiös ytlighet; (2) ”upphör att göra det onda, lär dig att göra det goda; sök rättfärdighet, rätta till förtryck; försvara de faderlösa, be om ursäkt för änkan”, mot social orättfärdighet; och (3) ”Kom nu, låt oss resonera tillsammans, säger Herren: även om era synder är som scharlakansrött, så skall de bli vita som snö”, en uppmaning till lydnad mot förbundet. Profeten ropade också på fred: ”Och de skall slå sina svärd till plogbillar och sina spjut till snittkrokar; nationer skall inte lyfta svärd mot nationer, och de skall inte längre lära sig att kriga”. Judas synder är emellertid många: de rika förtrycker de fattiga, nationen slösar bort sina ekonomiska resurser på militära utgifter, avgudadyrkan är utbredd i landet, var och en försöker lura sin medmänniska, kvinnorna visar upp sin sexuella charm på gatorna och det finns många som inte kan vänta på en stark dryck på morgonen för att ta sig igenom dagen. I en av Jesajas fördömanden varnar han: ”Ve dem som är hjältar när det gäller att dricka vin och tappra män när det gäller att blanda starka drycker, som frikänner den skyldige för en muta och berövar den oskyldige hans rätt!”
Under det syro-efraimitiska kriget (734-732 f.v.t.) började Jesaja ifrågasätta den politik som kung Ahaz av Juda förde. Syrien och Israel hade gått samman mot Juda. Jesajas råd till den unge kungen av Juda var att sätta sin tillit till Jahve. Uppenbarligen trodde Jesaja att Assyrien skulle ta hand om hotet från norr. Ahas ville i sin blyghet inte be om ett tecken från Jahve. I sin irritation berättade Jesaja för kungen att Jahve skulle ge honom ett tecken i alla fall: ”Se, en ung kvinna skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” När detta barn kan veta hur man väljer det goda och vägrar det onda kommer alltså de två mindre kungarna i norr som hotade Juda att bli ineffektiva av assyrierna. Namnet Immanuel, ”Gud är med oss”, skulle vara meningsfullt i denna situation eftersom Gud på Sions berg och representerad i kungens person skulle vara trogen sitt förbundsfolk. Ahas satte dock sin tillit till en allians med Assyrien under den store erövraren Tiglath-Pileser III. För att ge hopp till folket, som 738 f.Kr. började uppleva de assyriska övergreppen på judisk mark, uttalade Jesaja ett orakel till ”det folk som vandrade i mörker”: ”För oss är ett barn fött, en son är given, och på hans axel skall regeringen vila, och hans namn skall heta Underbar rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fredsfurste. Jesaja litade på att Yahweh skulle åstadkomma ett fredsrike under en davidisk härskare.
Från 732 till 731 f.v.t., det år då det norra riket föll, fortsatte Jesaja att profetera i Juda, men troligen inte på något högljutt sätt förrän assyrierna erövrade Samaria. Assyriernas kung beskrivs som Guds vredesstav, men Assyrien kommer också att uppleva Guds dom för sina grymheter i krigstid. Under en av de perioder då Assyrien expanderade mot Juda uttalade Jesaja sitt berömda davidiska messianska (frälsningsfigur) orakel där han profeterar om att ett ”skott från Isaias stubbe” kommer att komma, på vilket Herrens Ande kommer att vila och som kommer att etablera ett ”fridfullt rike” där ”vargen kommer att bo tillsammans med lammet”. En lovsång avslutar detta första avsnitt av Första Jesaja.
Kapitel 13-23 innehåller en förteckning över orakel mot olika nationer – Babylon, Assyrien, Filistien, Moab, Syrien, Egypten och andra förtryckare av Juda. Dessa kom troligen från den tid då Hiskia inledde sin regeringstid (ca 715). År 705 f.Kr. dog dock Sargon av Assyrien, och Hiskia, som i allmänhet var en klok och reformvänlig kung, började bli indragen i maktkampen mellan Babylon, Egypten och Assyrien. Jesaja uppmanade Hiskia att förbli neutral under det revolutionära tumultet. Även om Sennacherib av Assyrien drog söderut för att krossa de palestinska vasallstaternas uppror, uppmanade Jesaja – i motsats till hans tidigare förespråkande av neutralitet – sin kung att göra motstånd mot assyrierna eftersom Herren, snarare än de så kallade egyptiska allierade, som ”är människor och inte Gud”, kommer att skydda Jerusalem. Därefter profeterade han om en kommande tidsålder av rättvisa och av den Ande som kommer att åstadkomma en förnyad skapelse.
Den andra Jesaja (kapitel 40-66), som kommer från skolan för Jesajas lärjungar, kan delas in i två perioder: kapitel 40-55, som brukar kallas Deutero-Saja, skrevs omkring 538 f.v.t. efter erfarenheten av exilen, och kapitel 56-66, som ibland kallas Trito-Saja (eller III Jesaja), skrevs efter exilbornas återkomst till Jerusalem efter 538 f.v.t..
.