Isvattensänkning och kallvattensänkning ger liknande nedkylning hos löpare med träningsinducerad hypertermi
MÅL: Att utvärdera om isvattensänkning eller kallvattensänkning är den effektivare behandlingen för att snabbt kyla ner hyperterma löpare. UTFORMNING OCH MILJÖ: 17 värmeacklimatiserade högt tränade distanslöpare (ålder = 28 +/- 2 år, längd = 180 +/- 2 cm, vikt = 68,5 +/- 2,1 kg, kroppsfett = 11,2 +/- 1,3 %, träningsvolym = 89 +/- 10 km/vecka) genomförde en kuperad löptur på en stig (ca 19 km och 86 minuter) i värmen (våttemperatur i globen = 27 +/- 1 grader C) i ett individuellt valt ”bekvämt” tempo vid tre tillfällen med en veckas mellanrum. Den slumpmässiga, korsvisa utformningen omfattade (1) distanslöpning, sedan 12 minuters nedsänkning i isvatten (5,15 +/- 0,20 grader C), (2) distanslöpning, sedan 12 minuters nedsänkning i kallt vatten (14,03 +/- 0,28 grader C), eller (3) distanslöpning, sedan 12 minuters låtsasnedsänkning (inget vatten, lufttemperatur = 28,88 +/- 0,76 grader C). MÄTNINGAR: Varje försöksperson sänktes ner från axlarna till höftlederna i 12 minuter i ett badkar. Det gick tre minuter mellan distanslöpningen och början av nedsänkningen. Rektaltemperaturen registrerades i början av nedsänkningen, vid varje minut av nedsänkningen samt 3, 6, 10 och 15 minuter efter nedsänkningen. Ingen rehydrering skedde under något försök. RESULTAT: Längden på distanslöpningen, tiden för att slutföra distanslöpningen, rektaltemperaturen och andelen dehydrering efter distanslöpningen var likartad (P >.05) mellan alla försök, liksom den våtbulbiga globetemperaturen. Inga skillnader (P >.05) för nedkylningshastigheten hittades när man jämförde isvattendoppning, kallvattendoppning och låtsasdoppning vid början av doppningen till 4 minuter, 4 till 8 minuter och början av doppningen till 8 minuter. Kylningshastigheten vid isvattendoppning och kallvattendoppning liknade (P >.05) varandra och var större (P <.05) än vid simulerad doppning vid 8-12 minuter, vid början av doppningen vid 10 minuter och vid början av doppningen vid varje annan tidpunkt därefter. Rektaltemperaturerna var likartade (P >.05) mellan isvattendoppning och kallvattendoppning vid avslutad nedsänkning och 15 minuter efter nedsänkning, men rektaltemperaturerna vid isvattendoppning var lägre (P <.05) än vid kallvattendoppning vid 6 och 10 minuter efter nedsänkning. SLUTSATSER: Kylningshastigheten var nästan identisk mellan isvattenimmersion och kallvattenimmersion, medan båda var 38 % effektivare för kylning efter 12 minuters nedsänkning än i försöket med skenimmersion. Med tanke på likheterna i nedkylningshastighet och rektaltemperatur mellan isvattensänkning och kallvattensänkning rekommenderas båda sätten av nedkylning för behandling av hyperterma individer.