”Jag har alltid velat bli pappa”: ökningen av ensamstående pappor av fri vilja
Den första kvällen Joe Norton kom hem med sina adoptivsöner, Tarren och Owen, funderade han över sitt nya liv och tänkte sedan: vad har jag gjort? ”Det är ett monumentalt beslut du fattar, och du fattar det på egen hand”, säger den 54-årige utbildningschefen från Yorkshire. ”Det var enormt.”
Att gå från att vara ensamstående man till att ensam ta hand om två barn var tuffare än vad han hade förväntat. Det fanns missförhållanden, särskilt när pojkarna, som är bröder, började etablera sig. (Experter kallar den här perioden för ”regression”, men det är vanligtvis ett tecken på att barnen börjar slappna av runt sina nya föräldrar). Han blev också förbluffad av oväntade frågor – vilken storlek på strumporna hade pojkarna? Norton hade ingen aning om vad han skulle köpa. ”Man har en aning om vilken storlek en T-shirt ska ha, men strumpor är en annan sak”, säger han och skrattar.
Men det var givande, mycket mer än vad Norton hade hoppats eller drömt om. Tre månader efter att adoptionen hade slutförts, i oktober 2012, tog Norton med sig Owen och Tarren – som då var sex respektive fem år gamla – på en semesterresa med familjens vänner. Under den semestern började pojkarna kalla honom ”pappa”. ”Det var känslosamt”, säger Norton. ”Allt började hända.”
Norton är en av det växande antalet män i Storbritannien som väljer att bli ensamstående pappor. Oavsett om det sker genom surrogatmödraskap, adoption eller fosterhem väljer dessa män att göra det på egen hand. Även om det inte finns några tillförlitliga siffror som dokumenterar antalet män som bildar familj på egen hand (i stället för att bli den primära vårdaren efter att deras partner lämnar eller dör), är experter överens om att det blir allt vanligare. Det fanns ett rekordstort antal adoptioner av ensamstående föräldrar under 2018. Sångaren Ricky Martin fick tvillingsöner via en surrogatmamma, medan fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo ryktas ha använt samma metod för att få sina tre äldsta barn.
”Vi ser fler män som vill adoptera än på senare år”, säger Natalie Gamble, jurist som specialiserat sig på fertilitets- och surrogatmödraskapslagstiftning. Förutom ökningen av adoptioner berättar Gamble att surrogatmödraskap för ensamstående pappor blir allt vanligare efter en efterlängtad lagändring som gjorde det möjligt för ensamstående föräldrar som använder surrogatmödrar att ansöka om fullständiga rättigheter över sitt barn. ”Föräldrarna måste ansöka om ett föräldrabeslut hos familjedomstolen, tidigare kunde bara par göra det.”
Och utan ett föräldrabeslut skulle en surrogatmamma teoretiskt sett kunna kräva tillbaka sitt barn när som helst – en möjlighet som skrämde Ian Mucklejohn i många år. År 2001 blev Mucklejohn, en affärsinnehavare från Newbury, Storbritanniens första ensamstående surrogatpappa. När han var 58 år gammal använde han sig av en äggdonator och en surrogatmamma i USA för att få trillingar – Piers, Lars och Ian. Även om Mucklejohn var deras biologiska far skulle han inte ha haft någon rättslig möjlighet att behålla pojkarna om surrogatmodern Tina Price hade valt att göra anspråk på dem. ”Allt hon behövde göra var att sätta sig på ett plan och komma och hämta dem, oavsett vad hon hade skrivit under”, säger han.
Tack vare den rättsliga förändringen överväger fler män surrogatmödraskap. ”Alternativen öppnas upp”, säger Gamble. ”Fler brittiska surrogatmödrar är villiga att matchas med fäder.” Dr Sophie Zadeh vid University College London forskar om de män som väljer att bli ensamstående fäder, i samarbete med Centre for Family Research vid University of Cambridge. Hon berättar att många män bestämmer sig för att gå ensam av samma skäl som många kvinnor gör – inget av deras förhållanden har fungerat och de vill ha barn innan de blir för gamla.
Detta var fallet för Norton, som separerade från sin fru 2009. ”Jag har alltid vuxit upp med förväntningar på att få barn”, säger han. ”Jag är äldst av fyra och tre av mina syskon är adopterade, så när mitt äktenskap gick sönder utan barn bestämde jag mig för att adoption var det bästa sättet.” Men att gå igenom adoptionsprocessen på egen hand var svårt – det är en påträngande process som kan ta flera år, och det finns ingen att dela sina frustrationer med.
Men det är inte alla som blir ensamstående pappor som gör det i kölvattnet av ett misslyckat förhållande. ”Jag visste från mycket ung ålder att jag ville bli pappa – men också att jag aldrig ville bli en biologisk pappa”, säger 35-årige Ben Carpenter, en hemmaförälder från West Yorkshire. ”Det fanns utsatta barn där ute och jag ville adoptera dem.” Carpenter ansökte om adoption vid 21 års ålder. ”Jag visste att det var det jag ville göra. Jag hittade genast min nisch.”
Under det följande decenniet adopterade Carpenter fem barn: Jack, Ruby, Lily, Joseph och Teddy. Alla har särskilda behov – Lily är döv, Ruby är blind, Jack är autistisk och Joseph har Downs syndrom. Teddy dog förra året, två år gammal, av komplikationer i samband med Cornelia de Langes syndrom. ”Han var en underbar liten pojke”, säger Carpenter. ”Vi är alla ledsna.” De har satt upp en plats för Teddy vid middagsbordet i jul, som en påminnelse om att han fortfarande var en del av familjen.
Att vara ensamstående pappa kan vara en utmaning om dina barn, som Carpenter, har särskilda behov. Carpenters mamma bor med familjen och hjälper till med barnomsorgen. Trots det kan det sluta med att han dras åt fler håll än vad han klarar av vid ett och samma tillfälle – han kunde inte gå på alla barnens julspel eftersom de går i olika skolor och schemat krockade – men han är övertygad om att hans ansvar som förälder är hanterbart. ”Jag hittar tid för mig själv”, säger han. Han överväger faktiskt att adoptera igen. ”Det är så givande att se ett barn – vars framtid i vissa fall är så dyster och mörk – blomstra och bli ett barn som trivs och tas om hand.”
Carpenter får adoptionsbidrag och barnbidrag, men måste ändå budgetera noga varje månad för att få pengarna att räcka till. Att använda en surrogatmamma från utlandet är faktiskt ett alternativ endast för välbeställda personer: majoriteten av Zadehs forskningskohort som använde surrogatmammor hade höga inkomster. ”Jag känner mig så privilegierad över att ha kunnat göra detta”, säger 54-årige Simon Burrell, en utbildningsansvarig från Brighton. Hans son William föddes av en amerikansk surrogatmamma i slutet av förra året. Williams födelse var dramatisk – han föddes två veckor för tidigt, på annandag jul, vilket innebar att Burrell hade bråttom att ta sig till USA och missade förlossningen. Att träffa sin son för första gången kändes underbart, säger han, men det var mindre överväldigande än vad han hade förväntat sig. ”Det kändes som om jag redan kände honom”, säger han. ”Jag hade inte den där känslan av att vara överväldigad eller i tårar. Jag var hans enda förälder, han behövde mig och jag var redan en och en halv dag försenad med att komma dit.”
I skrivande stund sover William i ett annat rum i Burrells hyrda lägenhet i Kalifornien; han väntar på att Williams papper ska gå igenom så att han kan ta hem honom. Burrell uppskattar att surrogatmödraskapsprocessen, som arrangerades genom den brittiska byrån Brilliant Beginnings, kostade omkring 200 000 pund. Burrell finansierade det genom att sälja sitt hem i London. ”Det är orättvist att andra män som också skulle vara bra fäder inte kan göra det här, men de har inte den möjligheten.”
Adoption och fostran är alternativ som man inte behöver vara förmögen för, säger Carpenter. ”Du kan komma från alla samhällsskikt, så länge du går igenom processen och bedöms vara en lämplig person att adoptera. Det finns ingen fastställd adopterare.” Dessutom är fosterföräldrar berättigade till ekonomiska bidrag som adoptivföräldrar inte får.
”Min egen erfarenhet av fosterverksamhet var att de var otroligt öppna för ensamstående pappor”, säger Gareth K Thomas, 34, från södra Wales. Han har varit foster för två pojkar, 13 och 10 år gamla, och deras sjuåriga syster sedan 2017. ”De personer som går igenom din ansökan om fostran är inte intresserade av din sexualitet eller ditt civilstånd. De vill bara veta att du kommer att bli en bra förälder för dessa barn.” Han råder ensamstående män som vill bli foster att skaffa sig erfarenhet av att umgås med barn – Thomas har varit volontär i scoutföreningen.
Han har tagit sig an fosterlivet med stor glädje – och relativ lätthet. ”Ibland måste jag nypa mig själv i armen”, säger han och skrattar. ”Vi åker iväg på helgerna, campar, tar en promenad med hunden och går på varm choklad. Jag tänker: är det mitt jobb att göra detta? Någon kommer snart att avslöja mig.” Han hoppas kunna uppmuntra andra ensamstående män att överväga att bli fosterbarn. ”Dörren står vidöppen”, säger han. ”Det är det budskapet jag vill förmedla.”
Men alla har inte lika positiva erfarenheter av fosterverksamhet som ensamstående far. James, 39, affärsinnehavare från London, ansökte om att bli fosterförälder i januari 2018 efter att ha deltagit i en roadshow om fostran. ”Jag hade velat göra det ett tag”, säger han. ”Jag hade ingen större önskan om att skaffa egna barn, eftersom jag tyckte att det var bättre att reda ut de barn vi redan hade.” Efter att ha blivit godkänd i november 2019 presenterades James för Carl, den 14-åring han skulle bli foster för.
Som ensamstående vårdnadshavare förväntade sig James stöd från fosterförvaltningen, men så skulle inte bli fallet. ”Allt utlovat stöd förflyktigades”, suckar han. Det tog tio veckor för James att hitta en skolplacering för Carl, vilket innebar att han inte kunde arbeta. Hans ekonomi började gå i stöpet. Han vädjade om mer stöd från fosterförvaltningen, men utan resultat. ”Jag gick till dem och bröt ihop i tårar.” Till slut var James tvungen att avsluta placeringen. ”Det sista jag ville göra var att svika den här ungen, men det var vad som hände till slut. Det var verkligen upprörande och stressigt.” Han önskar att fosterförvaltningen hade varit mer realistisk när det gällde hur mycket stöd de kunde erbjuda. ”Jag hade börjat bry mig om barnet; att behöva avsluta placeringen var hemskt.”
I ett samhälle som är inrättat för att betrakta kvinnor som primära vårdgivare kan det kännas främmande att vara ensamstående far. Zadeh säger: ”Män får frågor om det är mammas lediga dag”. Även i det relativt progressiva Kalifornien får Burrell kommentarer. ”De säger: ’Han är så söt! Hur är det med mamman?”
Ensamstående pappor kan också betraktas med misstänksamhet eller ses som olämpliga föräldrar. ”Folk antar att de inte kan vara föräldrar på rätt sätt eftersom de är män”, säger Zadeh. Hennes forskning visar att fäder är föremål för större granskning från sjukvårdsbesökare än mödrar. ”De ses som lite mer ovanliga”, säger hon. När Burrell berättade för sina vänner om sina planer på att skaffa barn ifrågasatte vissa om han inte bet av mer än han kunde tugga. ”Vi är vana vid tanken på kvinnor som ensamstående föräldrar, men det verkar finnas ett antagande om att män inte kan göra det på egen hand”, säger han.
Sämre är det när folk påstår att ensamstående pappor är rovdjur. Troll på sociala medier har anklagat Carpenter för att förgripa sig på sina barn. ”De säger till mig att de hoppas att jag blir arresterad för mina brott för att ha misshandlat barn, och det är den enda anledningen till att jag ville adoptera. De kan inte hantera det faktum att en man vill älska och ta hand om barn”. Men Carpenter betonar att dessa människor är i minoritet. ”Nio av tio gånger är feedbacken så stödjande och underbar.”
Mucklejohn har sett attityderna till ensamstående pappor förändras sedan han blev förälder. ”År 2001 beskrevs jag som självisk eller som en affärstransaktion för att få barnen”, säger han. Även om ingen skriver kritiskt om familjen nu, orsakade dessa år skada – Mucklejohns son Ian kämpade för att klara av den negativa pressen. ”Det fick honom att vilja vara osynlig i skolan”, säger Mucklejohn. ”Han höll en mycket låg profil av rädsla för att någon skulle skriva in hans namn i en sökmotor.”
I takt med att samhället blir mer tillmötesgående för familjer med en ensamstående förälder, oavsett om det rör sig om män eller kvinnor, är det troligt att vi kommer att få se fler ensamstående pappor på skolvägen. Men det finns fortfarande en bit kvar att gå. ”Om det om 50 år kommer att ske en sådan samhällsförändring att vi ser män som gör det mesta av det primära omsorgsarbetet är jag inte säker på”, säger Zadeh. Hon påpekar att den lagstadgade mammaledigheten är upp till 52 veckor, medan den lagstadgade pappaledigheten är upp till två veckor. (Adoptionsledighet är dock likvärdig med mammaledighet.) ”Dessa villkor skulle behöva jämnas ut innan man ser fler män ta på sig icke-traditionella roller.”
Omkring en vecka efter Williams födelse kom känslorna äntligen. Burrell hade vaknat klockan sju på morgonen, matat barnet, kokat kaffe och tittat ut på den vackra bergsutsikten som han kan se från fönstret i sin hyrda lägenhet. ”Det slog mig”, säger Burrell. ”Jag är hans pappa. Det är verkligt. Det är så här vi kommer att vara nu, tills han flyttar hemifrån. Det var då det äntligen gick upp för mig.” Han kände hur hans hjärta expanderade av kärlek och han blev lugn.
En del namn har ändrats
{{topLeft}}
{{bottomLeft}}
{{topRight}}
{{bottomRight}}
{{/goalExceededMarkerPercentage}}
{{/ticker}}
{{heading}}
{{#paragraphs}}
{{.}}
{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}
- Dela på Facebook
- Dela på Twitter
- Dela via e-post
- Dela på LinkedIn
- Dela på Pinterest
- Dela på WhatsApp
- Dela på Messenger
.