Jerusalems historia
De tidigaste undersökningarna och utgrävningarna i Jerusalem utfördes på 1800-talet, främst av kristna européer som de franska forskarna Louis Félicien de Saulcy och Charles Clermont-Ganneau och engelsmannen Sir Charles Warren, som inspirerades av en önskan att identifiera platser som nämns i Bibeln. Palestine Exploration Fund, som grundades 1865, sponsrade ett antal utgrävningar och topografiska undersökningar. Det var dock inte förrän vid Kathleen Kenyons utgrävningar mellan 1961 och 1967 som det första moderna, vetenskapliga arkeologiska arbetet utfördes i staden.
Sedan 1968 har omfattande utgrävningar utförts i och runt den gamla staden på uppdrag av Hebrew University Institute of Archaeology, Israel Antiquities Authority och Israel Exploration Society. Vid utgrävningarna kring tempelbergets södra och västra väggar, som har nått fram till de herodiska trottoarerna, har man upptäckt de trappor som leder till templet, prästernas underjordiska ingång till templet och många religiösa föremål. Det finns också anmärkningsvärda rester av offentliga byggnader längs en huvudgata. De lämningar som hittats inom den första murens område i det judiska kvarteret bär spår av bränning och förstörelse under romarnas plundring av staden år 70 e.Kr. Religiösa artefakter från det första templets tid har upptäckts, och för första gången har man hittat murar av strukturer från 800- och 700-talet f.Kr. En av dessa har identifierats som den ”breda muren” som beskrevs av Nehemja. En korsfäst kropp från romartiden, med en spik kvar i fotleden, upptäcktes i en judisk grav i Givʿat Ha-Mivtar. Omfattande utgrävningar i citadellet avslöjade strukturer från de hasmonéiska, herodiska, korsfarariska och mamlūkiska perioderna.
Närmast Tempelberget innanför murarna har anmärkningsvärda rester av ett umayyadiskt palats hittats. Utgrävningarna sedan 1978 i området kring Ophelberget och Davids stad har avslöjat bevis för bebyggelse från det fjärde årtusendet fvt samt för kananitiska och tidiga hebreiska bosättningar, de senare med en mängd sigill, epigrafiskt material och vardagliga bruksföremål. En mycket viktig upptäckt var det romerska och bysantinska Cardo, en gata som löper från närheten av Zionporten genom det restaurerade judiska kvarteret till dess korsriddardel och korsar den gamla stadens basarer. Gatan har rekonstruerats med hjälp av den antika beläggningen, pelarna och kapitälerna. Upptäckten av en korsfararkyrka, ett hospice och ett sjukhus från Teutonic Order (1100-talet) i det judiska kvarteret och den enorma utbredningen av murar och torn (från korsfarar- och Ayyūbid-perioderna på 1100- och 1200-talen) mellan Dungporten och Zionporten har gett ett viktigt bidrag till stadens historia.
Den flärd som de arkeologiska undersökningarna i Jerusalem har gett upphov till har dock inte varit utan politiska kontroverser. År 1996 väckte öppnandet av en arkeologisk tunnelutgång längs Västra muren muslimska farhågor om att utgrävningarna skulle kunna undergräva de islamiska strukturerna på Tempelberget, och upplopp följde. På samma sätt hävdade vissa judar att renoveringar och utgrävningar på Tempelberget som påbörjades av det muslimska waqf (religiösa stiftelsen) i slutet av 1990-talet skulle kunna äventyra judiska kulturskatter.
Joshua PrawerBernard Wasserstein
Stadens forntida ursprung
De tidigaste spåren av mänsklig bebyggelse i stadens område, som hittas på en kulle i sydost, är från slutet av den chalkoliska perioden (kopparåldern) och den tidiga bronsåldern (ca. 3000 fvt). Utgrävningar har visat att det fanns en bosättning på en plats söder om Tempelberget, och en massiv stadsmur hittades strax ovanför Gihonkällan, vilket fastställde den forntida bosättningens läge. Namnet, som i sin tidigaste form är känt som Urusalim, är troligen av västsemitiskt ursprung och betyder tydligen ”Shalems (Guds) stiftelse”. Staden och dess tidigaste härskare, egyptierna, omnämns i de egyptiska exekutionstexterna (ca 1900-1800 f.Kr.) och återigen i 1400-talets Tell el-Amarna-korrespondens, som innehåller ett meddelande från stadens härskare, Abdi-Kheba (Abdu-Ḥeba), där han ber om sin härskares hjälp mot de invaderande Hapiru (Habiru, ʿApiru). En biblisk berättelse nämner mötet mellan kananémannen Melkisedek, som sägs vara kung i Salem (Jerusalem), och den hebreiska patriarken Abraham. En senare episod i den bibliska texten nämner en annan kung, Adonisedek, som ledde en amoritisk koalition och besegrades av Josua.
Enligt bibliska berättelser intogs Jerusalem, som låg på gränsen mellan Benjamin och Juda och som beboddes av en blandbefolkning som beskrevs som jebusiter, av David, grundaren av det gemensamma riket Israel och Juda, och staden blev det judiska rikets huvudstad. Detta har daterats till omkring 1000 f.Kr. Davids efterträdare, kung Salomo, utvidgade staden och byggde sitt tempel på jebusiten Araunas (Ornans) tröskplats. På så sätt blev Jerusalem platsen för det kungliga palatset och den heliga platsen för en monoteistisk religion.
Contunico © ZDF Enterprises GmbH, MainzSe alla videor till den här artikeln
När Salomon dog bröt sig de norra stammarna loss. Omkring 930 f.Kr. plundrade den egyptiske faraon Sheshonk I staden, som följdes av filistéerna och araberna år 850 och Joas av Israel år 786. När Hiskia blev kung av Juda byggde han nya befästningar och en underjordisk tunnel som förde vatten från Gihonkällan till Siloams bassäng inne i staden, men han gav efter för Sennacherib av Assyrien, som 701 tvingade honom att betala en tung tribut. År 612 gav Assyrien sitt övertag till Babylon. Åtta år senare plundrades Jerusalem och dess kung deporterades till Babylon. År 587/586 f.Kr. förstördes staden och templet fullständigt av Nebukadrezar II (Nebukadnessar), och den hebreiska fångenskapen började. Den avslutades 538 f.Kr. när Cyrus II (den store) av Persien, som hade besegrat Babylon, tillät judarna, ledda av Zerubbabel, av det davidiska huset, att återvända till Jerusalem. Templet återställdes (515 f.v.t.) trots samariternas motstånd, och staden blev centrum för den nya staten. Dess ställning stärktes när Nehemja (ca 444) återställde dess befästningar.
Hellenistiska och hasmonéiska perioder
Med Alexander den stores ankomst och hans seger vid Issus 333 f.Kr. hamnade Jerusalem under grekiskt inflytande. Efter Alexanders död föll Palestina i händerna på hans marskalk Ptolemaios I Soter, son till Lagus, som hade ockuperat Egypten och gjort Alexandria till sin huvudstad. År 198 f.v.t. förvärvades Jerusalem av den nordliga dynastin, som härstammade från Seleukos I Nicator, en annan av Alexanders marskalkar, och som styrde från Antiokia (nu i Turkiet). Det växande grekiska, hedniska inflytandet kränkte de ortodoxa judarna, vars fientlighet utmynnade i ett väpnat uppror 167 f.Kr. efter att den seleukidiske Antiochos IV Epifanes avsiktligt skändat templet. Revolten leddes av Mattathias, son till Hasmoneus (Hasmon), och fortsatte av hans son Judas, känd som Maccabee (Maccabeus). Hasmonéerna lyckades fördriva seleukiderna, och Jerusalem återfick sin ställning som huvudstad i en oberoende stat som styrdes av den prästerliga hasmonéiska dynastin.