kärnvapenspridning
Specifikt spridning av kärnvapen och, mer allmänt, spridning av kärnteknologi och kunskap som kan användas militärt. Mest uppmärksamhet ägnas åt horisontell spridning: spridning av kärnvapen till stater som ännu inte har dem. Vertikal spridning – ökningen av antalet kärnvapen eller spridningen av kärnvapenstaternas kärnvapen – har blivit mindre bekymmersam sedan supermakternas kapprustning har avtagit, även om långsam nedrustning oroar icke-kärnvapenstaterna. Kärnvapenspridning kontrolleras av fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT), som erkänner fem kärnvapenstater. Vissa stater står dock utanför fördraget och har utvecklat kärnvapenkapacitet. Utsikterna för att kärnvapen ska hamna i händerna på terroristorganisationer, t.ex. al-Qaida, skapar alltmer oro. Kärnvapenspridning anses allmänt vara ett problem på grund av rädslan för att det kommer att öka sannolikheten för att kärnvapen används. Vissa hävdar att kärnvapenspridning skulle kunna öka den internationella säkerheten genom att sprida avskräckningens förlamande effekter i regioner som annars har en hög sannolikhet för återkommande konventionella krig. På grund av de nära kopplingarna mellan civil och militär kärnteknik kan många stater förkorta den tid som krävs för att skaffa ett kärnvapen genom att skaffa en rad olika kärntekniker för civila ändamål. Flera stater har redan uppnått tröskelstatus, där de antingen har oannonserad kärnvapenkapacitet eller skulle kunna utveckla dem extremt snabbt om det skulle behövas.
Claire Thomas
CT