Kan man skämma bort ett barn?
Nya föräldrar får ofta höra att de inte ska ”skämma bort barnet”. Vissa föreställer sig ”små kejsare” som kräver sin vilja och där föräldrarna springer runt som tjänare. Så ovärdigt.
Visst, människor som känner sig berättigade är mycket irriterande. De tror att de är bättre än oss andra och förtjänar specialbehandling, och de får vredesutbrott när de inte får den behandling de förväntar sig.
Men gäller analogin med en ”berättigad kejsare” verkligen för en bebis?
Det är sant att bebisar förväntar sig mycket. De har inbyggda tillväxtbehov som kräver särskild omsorg, som representeras i det utvecklade boet (vilket innefattar ganska konstant beröring samt gungning). Med endast 25 procent av den vuxna hjärnans volym vid fullgången födsel behöver de en ”extern livmoder”-upplevelse för att växa ordentligt – miljontals synapser per sekund. De måste må bra för att växa bra – en bra biokemi, snarare än en stressad biokemi – är grundläggande för att hjärnans cellförbindelser ska växa (Niehoff, 1999; Stiles, 2008).
Bebisar låter dig veta när de känner att något inte stämmer. Traditionella samhällen tittar på gester och grimaser för tidiga signaler (gråt är en mycket sen signal) och agerar för att hålla barnet lyckligt innan ångest uppstår. Jägare-samlare är uppmärksamma på barnets tillstånd och ingriper snabbt (t.ex. Morelli et al., 2013). Det är bäst för vårdare att öva på att lära sig bebisens signaler tidigt (att bära hud mot hud är idealiskt) och det blir lättare och automatiskt med övning.
För att bygga upp en motståndskraftig kropp och hjärna måste vårdare vara redo att ge det stöd som behövs. Känsliga perioder för tillväxt varar fram till ungefär 6 års ålder, då 90 % av hjärnans volym ska vara klar.
Vad menar anhöriga när de säger till föräldrarna att de inte ska skämma bort barnet?
”Svara inte när de signalerar sina behov. Ha lite stake och förhärda ditt hjärta för deras böner.”
Vad är det föräldrarna lär sina bebisar när de inte svarar på deras signaler om hjälp?
”Räkna inte med att jag ska hjälpa dig. Du får klara dig själv, Bub. Säg inte till om dina behov. Försök faktiskt att ignorera dina behov. Begrav dem.”
Rekommendationerna förstör faktiskt barnets förtroende. Kom ihåg att bebisar sover lätt och vaknar ofta och förväntar sig bröstmjölk som är utformad för att hålla dem reglerade och växa optimalt (McKenna och Gettler, 2016). Eftersom de föds så omogna behöver de nästan konstant beröring och fysisk närvaro av vårdare (Montagu, 1968; Trevathan, 2011). Detta är komponenter i vår arts utvecklade bo.
Som beteendevetaren John Watson verkar det som om rådgivare vill att bebisar ska vara omedelbara vuxna. I sin handbok om föräldraskap från 1928 sa Watson till föräldrarna att de i stort sett skulle ignorera sina bebisar så att de tidigt skulle lära sig att inte bli irriterande universitetsstudenter. Regeringens broschyrer betonade också att man inte skulle försköna bebisar (Blum, 2002). Visst, de visste inte mycket alls om barns utveckling! De visste inte hur stress tidigt i livet är giftigt för ett barns utvecklingssystem – ett växande forskningsområde (t.ex. Shonkoff och Phillips, 2000; Shonkoff m.fl, 2012).
Varför är människor så otåliga med spädbarn?
Jag tillskriver det främst bristande erfarenhet – att inte växa upp med spädbarn, att inte ha många spädbarn i sitt liv som vuxen, att inte uppfatta hur två och två passar ihop – att ett spädbarn som inte är tillräckligt omhändertaget kan leda till ett oroligt eller krävande osäkert barn och till en mindre än optimal vuxen.
En hel del västerländska kulturella rotmetaforer för verkligheten spelar också en roll – till exempel att människor är maskiner; människor måste kontrolleras för att vara bra; arbete och produktivitet är viktigare än autonomi och unikt självuttryck (Bowers, 2003). Dessa idéer har förts vidare från generation till generation med ett tabu mot ömhet som är vanligt i USA, tillsammans med en förbittring mot behövande (Suttie, 1938). Det finns en stam av ”jag fick inte , och jag mår bra”. Eller: ”Du ska inte ha det jag inte fick”. Det dåliga välbefinnandet bland amerikanska vuxna som genomsyras av dessa perspektiv är utbrett (Metzl, 2019).
Istället är ett pågående kulturellt meme att lära bebisen ”självständighet” (vilket också innebär föräldrarnas självständighet från att känna sig alltför nära bebisens behov). Lär bebisen att ha grymhet – att bara bita i det sura äpplet och göra sig redo att vara lydig mot föräldrarnas önskemål. ”Livet handlar inte om välbefinnande och lycka, det handlar om att göra vad andra säger åt dig att göra.” Detta är en slavmentalitet, möjligen byggd i föräldrarnas egen erfarenhet av undervård. ”Livet är orättvist, så lär barnet det från början.” Liksom John Watson, som uppmanade mödrar att behandla sina barn som collegestudenter – låt barnen vänja sig vid undervård redan nu. Tyvärr bygger det upp ångest och en känsla av brist.
Vilken hjälp behöver spädbarn?
Under de första 18 månaderna vänjer sig spädbarn vid att leva utanför livmodern utan att moderkakan ger konstant stöd och utan att mammas biokemi vägleder barnets utveckling. Efter födseln förlitar sig spädbarn på att mamma och andra vårdare hjälper dem att lära sig att fungera på alla möjliga sätt. Varje system styrs i sin rätta utveckling av vårdgivarens stöd (t.ex. positiv beröring främjar en god andnings- och hjärtfunktion, bröstmjölk främjar utvecklingen av mikrobiomet som stödjer ett bra immunförsvar). Spädbarn förväntar sig sällskapsvård (det utvecklade boet). Spädbarn som bara får mat och blöjbyten klarar sig inte (kallas ”hospitalism”; Spitz, 1947).
Vad händer när man bygger ett hus med en felaktig grund? Som lurade husköpare senare får reda på kollapsar huset under påfrestningar. Om vi vill att våra barn ska vara motståndskraftiga mot livets påfrestningar måste vi stödja deras korrekta utveckling från början. Människans bo har utvecklats för att göra just detta.