KOMMENTAR: Är de gigantiska mördarhornarna så farliga som vi tror?

admin 0 Comments Articles

KOMMENTAR: Är de gigantiska mördarhornarna så farliga som vi tror?

De senaste dagarna har de asiatiska jättehornarna fått mycket uppmärksamhet i medierna på grund av farhågorna om att en potentiellt farlig invasiv art har anlänt till Nordamerika. Under 2019 rapporterades observationer av jättehornet – Vespa mandarinia – nära White Rock, B.C., och Blaine, Wash, medan ett bo förstördes nära Nanaimo, B.C.

Trots att de i den populära rapporteringen har fått den hårda benämningen ”mördarhornetter”, är jättehornetter inte särskilt aggressiva mot människor. Det har nu kommit flera artiklar som skingrar några av myterna om dessa imponerande varelser. Den viktigaste punkten är att det enda påtagliga hot som dessa getingar utgör är mot honungsbin. Anledningen till att det är oroande har inget att göra med getingarna och allt att göra med oss.

LÄS MER:

Jättehornet kommer ursprungligen från Asien, där den har utvecklats som ett specialiserat rovdjur på andra sociala insekter, inklusive det lokala östliga honungsbiet, Apis cerana. Du kanske känner till det här biet från videor där dess arbetare avvärjer jättehornen genom att mobba dem och koka ihjäl dem med den värme som genereras av deras flygmuskler.

En video från National Geographic som visar det östra honungsbinas specialiserade försvar mot jättehornen.

Det här försvaret utvecklades med tiden mellan två arter som förekommer samtidigt på naturlig väg. När människan introducerade det europeiska honungsbiet, Apis mellifera, i Östasien fann jättehornet ett alternativt byte som var helt försvarslöst. Hela kolonier av det europeiska honungsbiet kan falla offer för en handfull angripande getingar på bara några timmar. Som ett lättare mål för jättehornet blev det europeiska honungsbiet snabbt deras favoritbyte.

Invasivitet ligger i betraktarens öga

Även om jättehornetter skulle få fotfäste i Nordamerika – och det är ett stort om, eftersom många entomologer och insektsbevakare är på gång – är det bara genom att kryssa i en av några få rutor som de kan betraktas som invasiva överhuvudtaget. Vanligtvis anses introducerade arter vara invasiva om de skadar miljön, ekonomin eller människans välbefinnande. Många invasiva arter, t.ex. zebramusslor och knotweed, gör alla tre.

Jättehornet kan orsaka betydande ekonomisk skada genom att angripa förvaltade honungsbin, eller så kanske den inte gör det – vi vet helt enkelt inte. Vad vi vet är att jättehornetterna inte reser långt för att starta nya bon, vilket gör det osannolikt att de sprider sig snabbt. Spridningen skulle sannolikt också begränsas av Klippiga bergen och de hårda vintrarna på prärien.

Invadörer med liten påverkan

Oavsett deras påverkan på odlade honungsbin – som kan mildras med hjälp av metallskärmar eller galler – är det osannolikt att jättehornet gör någon större skada på den inhemska biologiska mångfalden.

• Ontarios budget fördubblar barnbidraget, skapar skattelättnad för jobbutbildning för 2021

• Trudeau, EU-ledare pratar vaccin men ingen försäkran Kanada undantaget från exportkontroller

  I själva verket behöver man inte leta långt efter en introducerad art som orsakar minimal skada. Den europeiska hornet (Vespa crabro) introducerades först till Nordamerika i mitten av 1800-talet och har sedan dess etablerat sig i stora delar av östra Nordamerika.

  Den asiatiska jättehornet liknar, bortsett från sin diet av honungsbin, sin europeiska kusin, som häckar i övergivna hålor och jagar andra stora insekter som skalbaggar och nattfjärilar under försommaren. Båda arterna skadar också kvistar och grenar på ekar och andra träd och tuggar en ring runt dem för att suga ut saft. Det är inte känt att getingar jagar andra bin än honungsbin, kanske för att ingen annan biart har så stora kolonier.

  Story continues below advertisement

  Med andra ord kan jättegetingars inverkan på de nordamerikanska ekosystemen vara minimal. Både risken för att de introduceras och den skada de kan orsaka är direkta resultat av vårt stora beroende av en enda introducerad och domesticerad art, en art som redan är benägen att drabbas av sjukdomar och plötslig kollapser – honungsbiet.

  LÄS MER: Om den skulle introduceras skulle jättehornet bara vara den senaste i raden av skadedjur som är kopplade till honungsbin och som har tagit sig till Nordamerika. Bland dessa finns bland annat bielus, trakealkvalster, vaxfjärilar, den lilla kupanbaggen och naturligtvis den mycket illa sedda varroakvalstret, som är infödd i samma del av världen som jättehornet.

  Historien fortsätter under annonsen

  Likt jättehornet har varroakvalstret spridit sig från Apis cerana till Apis mellifera efter att den sistnämnda introducerats i Asien. Det är svårt att jämföra effekterna av dessa andra skadedjur med förlusterna från jättehornet. I en klassisk studie om getingens rovdrift på honungsbin anges till exempel endast att jättehornet är ansvarig för förlusten av tusentals kolonier i Japan varje år.

  Det står dock klart att trots förekomsten av alla ovanstående skadedjur i Japan fortsätter biodlare där att framgångsrikt förvalta bikupor med europeiska honungsbin – så mycket att förvaltningen av det mer motståndskraftiga östra honungsbiet minskar.

  Ironiskt nog attackerar det europeiska honungsbiet även grannkolonier av det östra honungsbiet. Kanske borde vi börja kalla dem för mordbin.

  

  Rädslan för mordhornet hotar inhemska arter

  Ovanpå allt annat finns det goda skäl att inte få panik över jättehornet. Ett antal andra invasiva insekter är av mycket mer akut intresse, som t.ex. fläckig lanternfluga och brun marmorerad stinkfluga.

  Story continues below advertisement

  Och om man överskattar den risk som jättehornetterna utgör, kan man också utsätta inhemska getingar för fara, särskilt stora, påfallande färgade arter som cikadadadödaren och den stora gyllene grävande getingen, som sällan sticker människor. Båda är solitära, markhäckande arter som jagar andra insekter för att ge mat åt sina ungar. Andra stora, getingliknande varelser är den icke-stickande duvhornet, en vedborrande insekt, och almsågflugan, en bladätare som ser lite ut som en korsning mellan en geting och en humla.

  

  Dessa arter och andra likadana arter kan redan vara i riskzonen på grund av förlust av livsmiljöer och insekticider.

  Story continues below advertisement

  Vi skulle alla må mycket bättre om vi investerade vår rädsla för jättehornetter i att lära oss mer om inhemska insekter och i stället stödja mångsidiga och motståndskraftiga jordbrukssystem.

  Spencer K. Monckton, doktorand, biologi, York University, Kanada

  Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation under en Creative Commons-licens. Läs originalartikeln.

  Prenumerera på uppdateringar från Global NewsUnsubscribe from Global News updates