Mysteriet om skelettsjön blir djupare
I en snällare värld skulle arkeologer endast studera formella kyrkogårdar, noggrant planerade och ostörda. Inga jordskred skulle ha spridit ut kvarlevorna. Inga förbipasserande skulle ha tagit med sig dem hem som souvenirer, eller staplat dem i stenar, eller gjort sig av med de bästa av artefakterna. Och allt detta skulle säkerligen inte ske långt från några bevis på mänsklig bebyggelse, under ytan av en frusen glaciärsjö.
Men en sådan idealisk begravningsplats skulle inte ha samma kusliga dragningskraft som Skeleton Lake i Uttarakhand i Indien, där forskarna misstänker att benen av så många som 500 personer ligger. Sjön, som formellt är känd som Roopkund, ligger flera kilometer över havet i Himalaya och ligger längs rutten för Nanda Devi Raj Jat, en berömd festival och pilgrimsfärd. Ben är utspridda över hela platsen: Inte ett enda skelett som hittats hittills är intakt.
Sedan en skogvaktare snubblade över den spöklika scenen under andra världskriget har det funnits många förklaringar till varför hundratals människor dog där. Dessa olyckliga var invaderande japanska soldater, de var en indisk armé som återvände från kriget, de var en kung och hans sällskap av dansare som slogs ner av en rättfärdig gudom. För några år sedan föreslog en grupp arkeologer, efter att ha inspekterat benen och daterat kolet i dem, att de döda var resenärer som fastnat i en dödlig hagelstorm runt nionde århundradet.
I en ny studie som publicerades i Nature Communications i dag har ett internationellt team bestående av mer än två dussin arkeologer, genetiker och andra specialister daterat och analyserat dna:t från benen från 37 personer som hittats vid Roopkund. De kunde få fram nya detaljer om dessa människor, men om något gör deras fynd historien om denna plats ännu mer komplex. Teamet fastställde att majoriteten av de avlidna verkligen dog för cirka 1 000 år sedan, men inte samtidigt. Och ett fåtal dog mycket mer nyligen, troligen i början av 1800-talet. Ännu märkligare är att skelettens genetiska sammansättning är mer typisk för medelhavsarv än sydasiatisk.
Mera berättelser
”Det kan vara ännu mer av ett mysterium än tidigare”, säger David Reich, genetiker vid Harvard och en av huvudförfattarna till den nya artikeln. ”Det var otroligt, eftersom den typ av härstamning som vi hittar hos ungefär en tredjedel av individerna är så ovanlig för den här delen av världen.”
Läs: Forntida DNA skriver om människans (och neandertalarnas) historia
Roopkund är den typ av plats som arkeologer kallar ”problematisk” och ”extremt störd”. Bergsbestigare har flyttat och tagit bort benen och, misstänker forskarna, de flesta av de värdefulla artefakterna. Jordskred har förmodligen också spridit ut skeletten. Miriam Stark, en arkeolog vid University of Hawaii at Manoa som inte var inblandad i forskningen, påpekade att Roopkund, till skillnad från de flesta arkeologiska platser, ”inte ingår i ett kulturellt sammanhang”, som en religiös plats eller till och med ett slagfält. Det gör den nya studien till ”en riktigt användbar fallstudie om hur mycket information man kan mjölka” från en ofullständig datamängd, säger hon.
Från en vetenskaplig synvinkel är det enda praktiska med Roopkund dess kyliga miljö, som bevarade inte bara benen, utan även dna:t i dem, och till och med, i vissa fall, bitar av kläder och kött. Samma miljö kan göra platsen svår att studera. Veena Mushrif-Tripathy, arkeolog vid Deccan College i Pune, Indien, deltog i en expedition till Roopkund 2003. Hon säger att till och med i baslägret, som låg cirka 2 300 fot under sjön, var vädret farligt och vände snabbt. För att nå Roopkund var gruppen tvungen att klättra upp till en ås ovanför sjön och sedan glida ner till den, eftersom sluttningarna som omger sjön är så branta.
Mushrif-Tripathy nådde faktiskt aldrig fram till sjön; hon satt fast i baslägret med höjdsjuka. ”Det var en av mina största … beklaganden”, säger hon. ”Än idag har jag inte kommit över det.”
Som Fernando Racimo, genetiker vid Köpenhamns universitet, påpekar, fokuserar gamla DNA-studier vanligen på mänskliga populationers globala förflyttningar under tusentals år. Den nya studien är däremot ”ett fint exempel på hur antika DNA-studier inte bara kan informera oss om stora migrationshändelser”, säger Racimo, ”utan också berätta mindre historier som annars inte skulle ha varit möjliga att belysa”. Stark säger att det är uppfriskande att se genetiker och arkeologer samarbeta för att ställa nyanserade frågor. ”Ofta verkar det som om genetikerna bara utför en tjänst”, säger hon, för att bevisa antropologernas eller de historiska lingvisternas aningar om varifrån ett exemplar verkligen kommer. ”Och det är inte det vi borde fråga oss.”
Läs: Vad tuggummi avslöjar om livet på stenåldern
För Kathleen Morrison, ordförande för antropologiavdelningen vid University of Pennsylvania, är det minst intressanta med exemplaren i Roopkund var i världen deras DNA säger att de kommer ifrån. Hon påpekar att ett helleniskt rike existerade på den indiska subkontinenten i ungefär 200 år, med början 180 f.Kr. ”Det faktum att det finns en okänd grupp av Medelhavseuropéer är egentligen ingen stor uppenbarelse”, säger hon. Hon varnar också för att koldioxiddateringar blir mindre och mindre exakta ju närmare proverna kommer dagens datum, så det datum från början av 1800-talet som tilldelats proverna från Roopkund med medelhavsarv är kanske inte helt korrekt.
Att veta att en del av benen vid Roopkund kom från en något ovanlig population gör dessutom inte att det grundläggande mysteriet rubbas: hur hundratals människors kvarlevor hamnade vid en avlägsen bergssjö. Reich och Mushrif-Tripathy är båda övertygade om att skeletten inte flyttades till platsen. Mushrif-Tripathy tror att de människor vars ben hon hjälpte till att studera helt enkelt ”gick vilse” och ”fastnade” nära sjön under dåligt väder. Som Reich påpekar är det möjligt att kvarlevor som spridits runt om i området gradvis föll ner i sjön under jordskred.
Morrison köper dock inte helt och hållet den här förklaringen. ”Jag misstänker att de är samlade där, att lokalbefolkningen lagt dem i sjön”, säger hon. ”När man ser många mänskliga skelett brukar det vara en kyrkogård.”