Nobelpriset Nobelprisets logotyp
Bob Dylans tal vid Nobelbanketten i Stockholms stadshus den 10 december 2016, hölls av USA:s ambassadör i Sverige Azita Raji.
Nobelbanketttal, 10 december 2016
God kväll, allihop. Jag framför mina varmaste hälsningar till Svenska Akademiens ledamöter och till alla andra framstående gäster som är närvarande ikväll.
Jag är ledsen att jag inte kan vara med er personligen, men ni ska veta att jag definitivt är med er i andan och är hedrad över att få ta emot ett så prestigefyllt pris. Att få Nobelpriset i litteratur är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller sett komma. Sedan tidig ålder har jag varit bekant med och läst och tagit till mig verk av dem som ansetts värda en sådan utmärkelse: Kipling, Shaw, Thomas Mann, Pearl Buck, Albert Camus, Hemingway. Dessa litteraturens giganter, vars verk lärs ut i skolorna, finns på bibliotek runt om i världen och omtalas i vördnadsfulla toner, har alltid gjort ett djupt intryck. Att jag nu ansluter mig till namnen på en sådan lista är verkligen bortom alla ord.
Jag vet inte om dessa män och kvinnor någonsin tänkte på Nobels ära för egen del, men jag antar att alla som skriver en bok, en dikt eller en pjäs var som helst i världen kan hysa den hemliga drömmen djupt inombords. Den är förmodligen begravd så djupt att de inte ens vet att den finns där.
Om någon någonsin hade sagt till mig att jag hade den minsta chans att vinna Nobelpriset, skulle jag behöva tänka att jag hade ungefär samma odds som att stå på månen. Faktum är att det under det år jag föddes och under några år därefter inte fanns någon i världen som ansågs vara tillräckligt bra för att vinna detta Nobelpris. Så jag inser att jag är i mycket sällsynt sällskap, minst sagt.
Jag var ute på vägarna när jag fick denna överraskande nyhet, och det tog mig mer än några minuter att bearbeta den ordentligt. Jag började tänka på William Shakespeare, den stora litterära personen. Jag skulle tro att han tänkte på sig själv som dramatiker. Tanken att han skrev litteratur kan inte ha kommit in i hans huvud. Hans ord var skrivna för scenen. De var avsedda att talas, inte läsas. När han skrev Hamlet tänkte han säkert på många olika saker: ”Vilka är de rätta skådespelarna för dessa roller?” ”Hur ska detta sättas upp?” ”Vill jag verkligen att det ska utspela sig i Danmark?” Hans kreativa visioner och ambitioner stod utan tvekan i förgrunden, men det fanns också mer vardagliga saker att tänka på och hantera. ”Är finansieringen på plats?” ”Finns det tillräckligt många bra platser för mina gäster?” ”Var ska jag få tag på en mänsklig skalle?” Jag skulle slå vad om att det som låg längst bort från Shakespeares huvud var frågan ”Är detta litteratur?”
När jag började skriva låtar som tonåring, och även när jag började uppnå en viss berömmelse för mina förmågor, gick mina ambitioner för dessa låtar bara så långt som till och med. Jag trodde att de skulle kunna höras på kaffehus eller barer, kanske senare på platser som Carnegie Hall, London Palladium. Om jag verkligen drömde stort kunde jag kanske föreställa mig att jag skulle få göra en skiva och sedan höra mina låtar på radion. Det var verkligen det stora priset för mig. Att göra skivor och höra sina låtar på radion betydde att man nådde en stor publik och att man kanske kunde fortsätta att göra det man hade bestämt sig för att göra.
Ja, jag har gjort det jag hade bestämt mig för att göra under en lång tid nu. Jag har gjort dussintals skivor och spelat tusentals konserter över hela världen. Men det är mina låtar som står i det vitala centrumet för nästan allt jag gör. De verkar ha funnit en plats i många människors liv i många olika kulturer och det är jag tacksam för.
Men det finns en sak jag måste säga. Som artist har jag spelat för 50 000 personer och jag har spelat för 50 personer och jag kan säga att det är svårare att spela för 50 personer. 50 000 personer har en unik personlighet, men inte 50 personer. Varje person har en individuell, separat identitet, en värld för sig själv. De kan uppfatta saker och ting tydligare. Din ärlighet och hur den förhåller sig till djupet av din talang är prövad. Det faktum att Nobelkommittén är så liten är inte bortglömt för mig.
Men liksom Shakespeare är även jag ofta upptagen av att bedriva mina kreativa strävanden och hantera alla aspekter av livets vardagliga angelägenheter. ”Vilka är de bästa musikerna för dessa låtar?” ”Spelar jag in i rätt studio?” ”Är låten i rätt tonart?” Vissa saker förändras aldrig, inte ens på 400 år.
Inte en enda gång har jag haft tid att fråga mig själv: ”Är mina låtar litteratur?”
Så jag tackar Svenska Akademien, både för att de tog sig tid att fundera över just den frågan och, i slutändan, för att de gav ett så fantastiskt svar.
Mina bästa hälsningar till er alla,
Bob Dylan