Orions bälte

Orions bälte

Orions bälte är en av de mest välkända asterismerna på natthimlen, tillsammans med Stora vättan och Södra korset.

Det bildas av tre massiva, ljusa stjärnor som befinner sig i vår galax, i riktning mot stjärnbilden Orion, Jägaren: Alnilam, Alnitak och Mintaka. Två av de tre stjärnorna är superjättar.
Orions bälte är lätt att hitta på natthimlen eftersom det ligger på himmelsekvatorn och är en del av ett av de mest framträdande stjärnmönstren på den norra himlen, den timglasformade stjärnbilden Orion. Asterismen och stjärnbilden är synliga på nordliga breddgrader från november till februari.

Den bästa tiden på året för att observera asterismen är i januari vid 21-tiden. Att hitta Orions bälte är det enklaste sättet att lokalisera Orionkonstellationen, en av de mest kända konstellationerna på himlen, som har stor betydelse i många olika kulturer, från Egypten till Grekland och vidare.

De tre stjärnorna i Orions bälte är ganska jämnt fördelade och bildar en mer eller mindre rak linje, vilket gör dem lätta att lokalisera. Eftersom bältesstjärnorna är så framträdande på den norra himlen är de förknippade med ett antal berättelser och myter. Stjärnorna är kända som de tre kungarna, de tre Maria, Frigg’s Distaff, de tre systrarna, vägbalken och med många andra namn i olika mytologier, från babylonierna till egyptierna och grekerna.

Grekerna förknippade stjärnorna med den mytomspunne jägaren Orion, där konstellationerna Canis Major och Canis Minor representerar jägarens hundar och konstellationen Scorpius, som representerar den skorpion som dödade Orion, och som är placerad i motsatt ände av himlen, så att de två aldrig befinner sig ovanför horisonten samtidigt.

I det antika Egypten var stjärnorna i Orionbältet symbolen för Osiris, men omfattningen av deras betydelse har det bara spekulerats om. Bältesstjärnorna är inte perfekt utplacerade, och deras utplacering stämmer överens med de tre pyramiderna i Giza, medan Orions orientering mot Vintergatan stämmer överens med pyramidernas orientering mot floden Nilen. Detta har gett upphov till spekulationer om att de tre stora pyramiderna inte bara var gravar utan också fungerade som faraonernas port till himlen. Stjärnbilden Orion förknippades också med den egyptiska faraon Unas från den femte dynastin.

STJÄRNOR

De tre ljusa stjärnorna som bildar Orions bälte är Alnitak, Alnilam och Mintaka. Stjärnorna tros ha bildats från samma nebulosa i stjärnbilden Orion, och de är ungefär lika gamla. De två stjärnorna i vardera änden av Orions bälte – Alnitak och Mintaka – ligger faktiskt närmare varandra eftersom den mittersta stjärnan, Alnilam, som är den ljusaste av de tre, också ligger mycket längre bort från jorden än de andra två.

Bältesstjärnorna är medlemmar i Orion OB1b-föreningen, tillsammans med många andra stjärnor i denna region, och de färdas tillsammans genom rymden. De bildades alla i samma molekylära moln för cirka 4 miljoner år sedan.

Stjärnorna var kollektivt kända under olika namn i olika länder och kulturer, bland annat Vägbalken på kinesiska och Al Nijād (bältet), Al Nasak (linjen), Al Alkāt (de gyllene kornen/nötterna) och Al Mīzān al Ḥaqq (den exakta vågbalken) på arabiska. De förkristna skandinaverna kände till dem som Friggerock (Frigg’s Distaff) eller Freyja’s Distaff. I Latinamerika är bältesstjärnorna kända som Las Tres Marías (spanska) eller As Três Marias (portugisiska), vilket betyder de tre Maries.

I Puerto Rico och Filippinerna kallas stjärnorna Los Tres Reyes Magos, med hänvisning till de tre kungarna eller de bibliska magikerna som besökte Jesusbarnet.

Alnitak, även känd som ζ Orionis (Zeta Orionis) eller 50 Orionis, är ett trippelstjärnesystem som ligger i den östra änden av Orions bälte. Stjärnsystemet ligger ungefär 736 ljusår från jorden och är över 100 000 gånger mer lysande än solen. Systemets sammanlagda synliga magnitud är 1,72.

Namnet Alnitak kommer från arabiskan an-niṭāq, som betyder ”bältet”. Namnet stavas ibland även Al Nitak eller Alnitah.

Den primära komponenten i Alnitak-systemet är en nära binär stjärna som består av en blå överjätte som tillhör spektralklassen O9.7 Ibe och en blå dvärg med stjärnklassificeringen O9V. Överjätten har en synlig magnitud på 2,0 och en absolut magnitud på -5,25, och dvärgen har en visuell magnitud på omkring 4 och en absolut magnitud på -3,0. Överjätten har en massa som är ungefär 27 gånger större än solens och en diameter som är 19 gånger större än solens. Den är den ljusaste stjärnan i O-klass på himlen med en ljusstyrka på 180 000 gånger solens ljusstyrka. Den blå dvärgen upptäcktes först 1998. Den har en massa på cirka 19 gånger solens massa och en radie på 7,5 gånger solens.

Den tredje komponenten i Alnitak-systemet är en stjärna av B0-typ med 4:e magnitud som kretsar runt huvudparet vart 1 500:e år. Det finns en stjärna i 9:e magnituden längs samma siktlinje, men det är oklart om den är fysiskt relaterad till systemet eller bara en optisk följeslagare.

Alnitak ligger nära nebulosaregionen IC 434, vars ljus blockeras av hästhuvudnebulosan, en berömd mörk nebulosa i Orion. Andra anmärkningsvärda deep sky-objekt i denna region är emissionsnebulosan NGC 2024, även känd som Flamnebulosan, och reflektionsnebulosan NGC 2023.

Alnilam, även känd som ε Orionis (Epsilon Orionis) eller 46 Orionis, är den mellersta stjärnan i Orions bälte. Den befinner sig på ett avstånd av 1 340 ljusår från jorden. Stjärnan är en stor blå superjätte med en visuell magnitud på 1,70 och en absolut magnitud på -6,37. Alnilam är den 30:e ljusaste stjärnan på himlen och den fjärde ljusaste i stjärnbilden Orion, efter Rigel, Betelgeuse och Bellatrix. Den har stjärnklassificeringen B0 Ia och är också klassificerad som en variabel av Alpha Cygni-typ, vilket innebär att den är en superjättestjärna som uppvisar icke-radiella pulsationer, där vissa delar av dess yta drar ihop sig medan andra expanderar.

Namnet Alnilam kommer från det arabiska an-niżām, som betyder ”pärlsträngen”.

Alnilam kan utvecklas till en röd superjätte under den kommande miljonen år och så småningom avsluta sitt liv i en supernovaexplosion. Stjärnan förlorar massa omkring 20 gånger snabbare än solen som ett resultat av starka stjärnvindar, som kan nå upp till 2 000 km/s. Alnilam har en radie som är 30 gånger större än solens och är 375 000 gånger ljusstarkare. Stjärnans beräknade yttemperatur är 26 200 K.

Stjärnan är omgiven av NGC 1990, ett molekylärt moln som förvandlas till en reflektionsnebulosa av den ljusstarka stjärnans ljus.

Mintaka, även känd som δ Orionis (Delta Orionis) eller 34 Orionis, är den västligaste stjärnan i Orions bälte. Det är en dubbelstjärna ungefär 916 ljusår från jorden. Den har en skenbar magnitud på 2,21 och en absolut magnitud på -4,99. Den är 90 000 gånger mer lysande och 20 gånger mer massiv än solen. De två stjärnorna i Mintaka-systemet kretsar kring varandra var 5,73:e dag. Systemet klassificeras som en förmörkande binär.

Namnet Mintaka, som uttalas MIN-ta-ka, kommer från det arabiska manṭaqa, som betyder ”bältet”.

Delta Orionis är egentligen ett flerstjärnigt system. Huvudkomponenten är den binära stjärnan, en som består av en jättestjärna av B-typ (B0,5III) och en mindre men hetare stjärna av O-typ (O9,5 II). Det finns också en stjärna i magnitud 7 som ligger 52 tum från den primära komponenten och en annan svagare stjärna däremellan.

LÄGE

Orionkonstellationen kan lätt hittas på himlen från november till februari. För observatörer på norra halvklotet ligger stjärnbilden på den sydvästra himlen. För dem som befinner sig på sydliga breddgrader kan Orion ses på den nordvästra himlen och verkar stå på huvudet. Stjärnbildens timglasform markeras av stjärnorna Betelgeuse, Bellatrix, Saiph och Rigel, som är bland de ljusaste stjärnorna på natthimlen. Betelgeuse och Bellatrix markerar jägarens axlar och Saiph och Rigel markerar hans fötter.

Stjärnorna som bildar en diagonal linje under Orions bälte bildar en asterism som kallas Orions svärd. Stjärnan som ligger i mitten av svärdet är inte alls en stjärna, utan den berömda Orionnebulosan (Messier 42), som framträder som en ljusfläck för blotta ögat på klara nätter.

I öster pekar Orionbältets linje mot Sirius, himlens ljusaste stjärna, som ligger i stjärnbilden Canis Major. I väster pekar de tre stjärnorna i riktning mot Aldebaran, den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Taurus, och gör det lätt att lokalisera de berömda stjärnhoparna Plejaderna (Messier 45) och Hyaderna.

PYRAMIDER

Formen på olika konstellationer och asterismer förändras med tiden till följd av att stjärnorna inte är stationära utan rör sig i rymden, men de tre stjärnorna i Orionbältet delar samma ursprung och har samma egenrörelse, vilket innebär att de färdas tillsammans, varvid asterismen behåller en liknande form genom århundradena. Detta innebär att Orions bälte såg nästan likadant ut i forntiden som nu.

I den gamla egyptiska mytologin representerar Orion och den ljusa stjärnan Sirius Osiris och Isis. De gamla egyptierna trodde att gudarna härstammade från Sirius och Orions bälte och instiftade människosläktet.

De tre pyramiderna på Giza-platån simulerar de tre bältesstjärnornas inriktning, och luftschakten inne i pyramiderna pekar direkt mot stjärnbilden Orion. De tros vara till för att projicera faraons själ mot Orion. Även om denna teori förblir en teori är korrespondensen mellan stjärnorna och pyramiderna ganska anmärkningsvärd.

TEOTIHUACÁN

En liknande korrespondens upptäcktes i ruinerna av den antika staden Teotihuacán, som ligger 35 mil nordost om Mexico City. Två stora pyramider och ett tempel, som tros ha byggts på 200-talet f.Kr., pekar direkt mot Orions bälte och deras utformning efterliknar de tre bältets stjärnor. Byggandet av den antika staden tillskrivs en ras av jättar, Quinametzinjättarna, som tros ha befolkat världen i en tidigare epok. Solens pyramid i Teotihuacán är exakt hälften så hög som den stora pyramiden i Giza.