Osgood-Schlatter och Sinding-Larsen-Johanssons syndrom
Osgood-Schlatter och Sinding-Larsen-Johanssons syndrom är vanliga tillstånd hos växande ungdomar.
Båda tillstånden behandlas på samma sätt, men kan särskiljas genom smärtans läge:
– vid Osgood-Schlatter är smärtan lokaliserad på toppen av skenbenet
– vid Sinding-Larsen-Johanssons sjukdom (ibland förkortat SLJ) är smärtan lokaliserad strax under knäskålen
Växtplattor
Upp till dess att vi är fullt vuxna, har vi så kallade tillväxtplattor som ligger i ändarna av långa ben, till exempel skenbenet (tibia) och lårbenet (femur). Dessa tillväxtplattor består av brosk till vilket muskelns senor fästs. När kroppen växer kan senorna dra åt och irritera brosket. Om det dessutom utsätts för överbelastning kan området bli smärtsamt.
Överbelastning av tillväxtplattan kan orsaka ytterligare benbildning i form av en liten knöl. Detta är vanligtvis ganska oproblematiskt och det är vanligt att hitta det hos dem som har Osgood-Schlatters sjukdom.
Bättre med tiden
Osgood-Schlatter- och Sinding-Larsen-Johanssons syndrom är självbegränsande tillstånd som förbättras med tiden, men det kan ta upp till ett år innan man är symptomfri.
Causer
Osgood-Schlatter och Sinding-Larsen-Johanssons syndrom är vanliga hos idrottare som deltar i sporter med mycket sprint och hopp, till exempel friidrott, fotboll, volleyboll och basket. De kan vara ett resultat av upprepade hopp och landningar hos volleyboll- och basketspelare, eller upprepade långa sparkar hos fotbollsspelare. Många plötsliga riktningsförändringar och abrupta stopp efter sprintar anses också vara bidragande faktorer. Den främsta funktionen hos de främre lårmusklerna (quadriceps) är att räta ut knät och symtomen upplevs ofta när dessa muskler är engagerade. Pojkar i åldern 12-15 år som är mitt i en tillväxtspurt drabbas oftast, men tillstånden kan även drabba flickor.
Diagnos
Diagnosen ställs på grundval av symtomen. En erfaren läkare eller sjukgymnast ställer en korrekt diagnos. Dessa tillstånd kan ofta förväxlas med patellofemoralt smärtsyndrom (PFPS), som har vissa likheter men är vanligare hos flickor än pojkar. Hopperknä är ovanligt hos ungdomar och därför något vi inte förväntar oss att se i denna åldersgrupp. Röntgenbilder bör tas för att utesluta andra allvarligare tillstånd.
Behandling
Båda behandlas på samma sätt. När symtomen blossar upp kan is vara ett effektivt sätt att minska smärtan, men den viktigaste åtgärden är att anpassa aktivitetsnivån. Detta kan innebära att man avstår från vissa aktiviteter som orsakar mycket smärta under en tid så att symtomen kan avta. Detta inkluderar ofta löpning i nedförsbacke, plötsliga riktningsförändringar, hopp och landning. Att stretcha den främre lårmuskeln rekommenderas inte eftersom det kan ge extra belastning på det smärtsamma området.
Det är viktigt att betona att man fortfarande kan vara aktiv när man har något av dessa tillstånd, men det kan vara klokt att utvärdera den totala mängden träning. Detta gör det möjligt att avgöra vilka aktiviteter som bör fortsätta och vilka som inte bör fortsätta. Vägledning från en sjukgymnast med expertis på området rekommenderas så att de kan hjälpa idrottaren och möjliggöra ett visst fortsatt deltagande i den idrott som han eller hon är aktiv inom. Detta bör också ske i samarbete med tränaren/tränarna.
Dessa tillstånd löser sig med tiden och operation är sällan nödvändig. Det är viktigt att idrottaren har realistiska förväntningar på rehabiliteringsprocessen. Goda rutiner för att hantera symtomen och träningsbelastningen kommer att krävas under hela rehabiliteringsprocessen.
Var ärlig!
Att ignorera dina symtom rekommenderas inte. Att trycka sig igenom smärtan eller maskera symptomen genom att ta smärtstillande medel som NSAID kommer i de flesta fall att förlänga rehabiliteringsperioden.