PMC
Dr Stricker och Wingers brev som kritiserar vår studie (9) innehåller feltolkningar och felaktigheter.
För det första är deras påstående att våra kriterier för patienturval var ”tveksamma” inte korrekt. Kriterierna för patienturval var tydliga och väl beskrivna i manuskriptet. Å andra sidan är ”kronisk borrelia sjukdom” (CLD) en dåligt definierad term som inkluderar patienter med post-Lyme disease syndrome (PLDS), liksom patienter med andra tillstånd (feldiagnostiserade som, eller felaktigt tillskrivna CLD), där majoriteten av de patienter som diagnostiseras med CLD inte har några bevis på tidigare borrelia sjukdom (4). I detta sammanhang är patienter med PLDS den subpopulation av ”CLD”-patienter som är bäst definierad, eftersom det krävs att patienterna faktiskt har haft en dokumenterbar tidigare infektion med Borrelia burgdorferi. PLDS har varit föremål för de mer vetenskapligt rigorösa studierna (3, 6, 7). Som beskrivs i vår artikel hade de återvunna kontrollerna haft objektiva bevis på borrelia och uppfyllt CDC:s falldefinition av borrelia (1).
Stricker och Winger skriver att PLDS är en ”obeprövad diagnostisk enhet som definieras av tester som är fördomsfulla mot kvinnor”, utan att det finns några egentliga bevis för att stödja denna ganska hätska kommentar. Den referens som citeras för att stödja detta påstående (12) visar faktiskt att det finns en jämn könsfördelning bland patienter som diagnostiserats med PLDS. Den referens som Stricker och Winger hänvisar till (5) för att stödja påståendet att patienterna i deras studie (10) hade en könsfördelning som överensstämde med CLD har inte heller någon som helst relevans för CLD eftersom den behandlar en helt annan fråga inom borrelia (reinfektion). När det gäller att PLDS är ”obehandlat” är denna enhet klart bättre definierad och studerad än CLD, vilket diskuteras ovan.
Stricker och Winger hävdar att det flödescytometri-testsystem som användes i deras studie (10) hade ett ”etablerat normalintervall och en väldefinierad variationskoefficient”. Vi känner inte till några publicerade data som stöder detta påstående. Deras studie nämner endast ett normalintervall för CD3-/CD57+ men ger inga stödjande uppgifter, eftersom deras studie inte omfattade några friska frivilliga och inga upprepade mätningar från kontrolldonatorer. Dessutom känner vi inte till någon publicerad litteratur som ger sådana uppgifter specifikt om antalet CD3-/CD57+-celler, eftersom detta mått inte används i något annat medicinskt sammanhang. Vi känner inte till något flödescytometrilaboratorium som utför detta test rutinmässigt (utanför laboratorier som erbjuder detta test till praktiker som använder det för CLD). Dessutom är mätningen av CD3-/CD57+-celler, vilket diskuteras i vår studie, inte en standardmetod för flödescytometri för mätning av NK-celler (natural killer), utan rutinmetoden för NK-kvantifiering använder en kombination av CD56- och CD16-ytuttryck tillsammans med negativ färgning för CD3 (för att utesluta T-celler som uttrycker NK-markörer). I vår studie fungerade därför friska frivilliga som provkälla för att fastställa referensintervallet.
Stricker och Winger kritiserar att vi inte korrelerade antalet CD3-/CD57+ med patienternas symtom, men i deras studie rapporterades att minskningen inträffade hos alla patienter som inte fick antibiotikabehandling. Ingen av våra patienter fick antibiotikabehandling.
Storcker och Winger har rätt i att vår studie inte har kraft att titta på små skillnader mellan medelantalet celler i de olika grupperna, men den fullständiga överlappningen mellan värdeintervallen hos patienter och friska frivilliga tyder på att detta test inte är användbart för att utvärdera eller övervaka de patientgrupper vi studerade. Av denna anledning är det inte meningsfullt att utföra serieprov eller korrelationer med patientsymptom.
För övrigt har vi just avslutat en analys av en utökad grupp friska frivilliga bestående av 40 försökspersoner. I denna utvärdering av kontroller varierade de absoluta värdena för CD3-/CD57+-celler från 30 till 730 celler/mm3. Dessa resultat visas i fig. Fig.1,1, tillsammans med värdena från PLDS-patienter, återställda patienter och gruppen friska frivilliga som tidigare redovisats i vår artikel. Vi fann också att det fanns en betydande variation i antalet CD3- CD57+ celler över tiden baserat på testning av fem friska frivilliga två gånger, inom ett intervall på 5 till 12 veckor. Dessa data visade att antalet CD3- CD57+ celler förändrades hos kontrollerna under tidsintervallet och att detta varierade från en minskning av 124 celler/mm3 till en ökning av 24 celler/mm3.
CD3- CD57+ cellantalet hos PLDS-patienter, individer som återhämtat sig från borrelia (REC) och friska frivilliga (HV), som tidigare publicerats, samt en ny grupp med 40 friska frivilliga (HV New).
En annan punkt, som bara kort antyds i vår artikel, är att den påstådda minskningen av CD57+-celler hos patienter som tros lida av en kronisk infektion står i strid med vad som tidigare har rapporterats om CD57. CD57-uttryck anses vara en markör för terminalt differentierade celler (2), och expansion av CD57+-celler har förknippats med kronisk antigenstimulering och aktivering av immunsystemet (8, 11)
.