PMC
I maj 2006 anordnade USA:s tidigare generalkirurg Richard H. Carmona, i samarbete med National Heart Lung and Blood Institute, Surgeon General’s Workshop on Deep Vein Thrombosis (DVT). Målet med mötet var att öka medvetenheten om DVT och lungembolism (PE) och identifiera nya forskningsområden med anknytning till venös biologi, DVT, PE, deras komplikationer och kliniska åtgärder. I slutet av workshopen gav dr Carmona deltagarna i uppdrag att utveckla Surgeon General’s Call to Action on DVT and PE, med målet att nå ut inte bara till all hälso- och sjukvårdspersonal (inklusive läkare, sjuksköterskor, paramedicinare, akutsjukvårdsteam och andra som är involverade i behandlingen av denna multifaktoriella sjukdom), utan även till allmänheten i stort för att skapa en större medvetenhet om och efterfrågan på lämplig prevention och behandling av DVT.
DVT och PE resulterar i många dödsfall som kan undvikas varje år. Uppskattningar tyder på att minst 100 000 dödsfall kan vara direkt eller indirekt relaterade till DVT och PE varje år, och cirka 350 000 och kanske så många som 600 000 amerikaner faller offer för DVT och PE varje år.1-3 Denna statistik är alarmerande eftersom det för närvarande finns förebyggande åtgärder tillgängliga för att minska dessa siffror. Många människor känner inte till de skadliga effekterna av DVT och PE, och det är viktigt att sprida information om detta folkhälsoproblem i hela vårt land.
DVT är bildandet av en blodpropp, eller tromb, i en djup ven – oftast i underbenet. Blodproppen begränsar blodcirkulationen genom det blockerade området, vilket leder till symtom som kan omfatta smärta, svullnad, rodnad i benet och utvidgning av ytliga vener. En tredjedel av DVT-patienterna utvecklar en PE som kan vara livshotande. En PE inträffar när en del av blodproppen bryts av och vandrar genom cirkulationen till hjärtat och in i lungorna och helt eller delvis blockerar en lungartär. Symtom på en PE kan vara smärta i bröstet när man andas, cirkulationsinstabilitet och andningssvårigheter.
Många faktorer ökar sannolikheten för att en person ska drabbas av en DVT, inklusive nyligen genomförda operationer och sjukhusvistelser. Andra riskfaktorer för DVT inkluderar, men är inte begränsade till, ålder, fetma, infektion, immobilisering, hormonbehandling, tobaksbruk, graviditet och flygresor.
DVT och PE drabbar oproportionerligt mycket äldre personer; incidensen av DVT och PE är mycket lägre för barn än för vuxna. Antalet personer yngre än 50 år som drabbas av DVT och PE är ungefär en per 100 000 personer per år. När människor når 50 års ålder ökar incidensen snabbt till cirka 1 000 fall per 100 000 personer per år vid 85 års ålder.2 Efter 50 års ålder löper män större risk än kvinnor att drabbas av DVT.2 Afroamerikanska män och kvinnor har 30 % högre risk att drabbas av DVT än kaukasiska män och kvinnor av okända orsaker.4
Likaväl som ålder och kön spelar genetik en roll för sannolikheten att drabbas av DVT eller PE. Trombofili, tendensen att utveckla blodproppar, är ett genetiskt tillstånd som ofta återfinns hos personer som har återkommande episoder av DVT. Trettiofem procent av DVT-patienterna har en av fem genetiska faktorer som är relaterade till DVT. Dessa faktorer omfattar brister i antikoagulationsfaktorgenerna protein C, protein S, antitrombin, protrombin och faktor V. Faktor V Leiden är en genetisk mutation som förekommer i 15-20 procent av alla fall av DVT. Mutationen för faktor V Leiden leder till faktor V som inte lätt inaktiveras av protein C, vilket resulterar i hyperkoagulabilitet och ökad förekomst av blodproppar.
Kvinnor som tar hormonbehandling, särskilt östrogen, löper en ökad risk att utveckla blodproppar. Särskilt orala preventivmedel som innehåller både östrogen och gestagen ökar risken för en blodpropp med två till åtta gånger. Därför är det viktigt att kvinnor som använder dessa orala preventivmedel är medvetna om de ökade riskerna. Dessutom kan det i vissa fall vara gynnsamt för kvinnor att genomgå testning för genetiska mutationer relaterade till trombofili innan de påbörjar hormonbehandling.
De som genomgår kirurgi bör övervakas noggrant för utveckling av en DVT; den associerade bristen på ambulerande rörelse ökar risken för DVT och PE. Patienterna måste utvärderas för användning av lämpliga förebyggande åtgärder. En förebyggande metod som kan användas för kirurgiska patienter är att ge lågmolekylärt heparin (LMWH). LMWH är ett antikoagulantia som inaktiverar trombin – ett av de viktigaste enzymerna i koagulationskaskaden – vilket leder till att blodproppsbildningen störs.
En annan profylaktisk åtgärd är att öka mängden ambulerande rörelse för postoperativa patienter. Gång ökar mängden blodflöde hos patienterna, vilket leder till en minskad sannolikhet för blodproppsbildning. Dessutom kan intermittent pneumatisk kompression (IPC) användas för patienter som är rullstols- eller sängbundna. I IPC-maskiner används en luftblåsa som lindas runt låret eller vaden och som blåses upp och släpps ut, vilket pressar ihop muskeln för att öka blodflödet. För vissa patienter är det en bra förebyggande åtgärd att ta upp till 150 mg aspirin per dag eftersom det fungerar som en blodförtunning, vilket gör att blodet kan röra sig flytande i hela kroppen.
På grund av en relativ brist på rörlighet och uttorkning kan DVT och PE förekomma bland personer som reser på långa flygresor. Personer som ska göra långa resor med flygplan, tåg och bilar bör träna sina nedre extremiteter genom att stå upp och gå runt med jämna mellanrum för att öka blodflödet i benen.
En annan viktig aspekt av förebyggande åtgärder är att uppmuntra patienterna att dela med sig av sin familjehälsohistoria till sin vårdgivare. Familjens hälsohistoria kan hjälpa till att identifiera de personer som löper hög risk för DVT så att förebyggande åtgärder kan identifieras och sättas in. Eftersom det finns många genetiska anlag som kan öka risken för DVT, kan kliniker genom att känna till patientens familjehistoria, inklusive eventuella genetiska mutationer, bättre bedöma individens risk för att utveckla en DVT.
De långsiktiga följderna och de ekonomiska effekterna av DVT är andra överväganden i samband med denna folkhälsofråga. De som överlever en DVT eller PE kan leva med kroniska sjukdomar som ofta leder till upprepade episoder, ytterligare sjukhusvistelser och komplexa behandlingsplaner. Till exempel är det troligt att cirka 30 % av dem som först drabbas av en DVT får en ny händelse inom åtta år.5 Många DVT-patienter drabbas också av posttrombotiskt syndrom, som inträffar när en blodpropp förstör en eller flera av de venösa klaffarna som finns i benets djupa vener, inom 10 till 20 år efter den första episoden. Ventilskador leder till smärta i benet, hudbristningar, sår, bruna pigmentförändringar i huden och kronisk sveda.
Det ekonomiska priset är mer långtgående än de direkta medicinska kostnaderna som uppkommer till följd av att man drabbas av en DVT eller PE. De drabbade kan ha svårt att förbli produktiva medlemmar av arbetskraften, vilket skapar ekonomiska svårigheter i form av stigande medicinska räkningar och utebliven lön på grund av uteblivna arbetsdagar. Sammantaget kan det finnas långsiktiga effekter som uppstår till följd av att en person först drabbas av en DVT. Därför är det absolut nödvändigt att kliniker och patienter är medvetna om DVT och PE och vad de kan göra för att förebygga dem.
Jag uppmuntrar dig att bli medveten om riskfaktorerna för och de allvarliga konsekvenserna av DVT och PE. Tidig prevention, diagnos och behandling av DVT och PE är avgörande för att minska antalet personer som drabbas eller dör varje år av dessa tillstånd.