Presidentens resa till Centralamerika: Nicaragua
PROFIL
Geografi
Område: 130 688 kvadratkilometer. (50 446 kvadratkilometer); något större än delstaten New York.
Städer: Huvudstad: Managua (1 miljon invånare). Andra städer: León, Granada, Jinotega, Matagalpa, Chinandega, Masaya: Utbredda kustslätter vid Atlanten som stiger upp till centrala inlandsbergen; smal kustslätt vid Stilla havet som avbryts av vulkaner.
Klimat: Tropiskt på låglandet, svalare på höglandet.
Människor
Nationalitet: Substantiv och adjektiv – nicaraguaner.
Befolkning: 4,48 miljoner.
Årlig tillväxttakt (1995): 2,9. Täthet: Täthet: 33 per kvadratkilometer.
Etniska grupper: Mestizo (blandning av européer och ursprungsbefolkning) 69 %, vit 17 %, svart (jamaicanskt ursprung) 9 %, ursprungsbefolkning 5 %.
Religion: Romersk-katolska 85 %.
Språk: Romersk-katolska 85 %.
Språk: Spanska (officiell), engelska och inhemska språk på den karibiska kusten.
Utbildning: Obligatoriska år – ingen verkställd (28 % av eleverna i första klass går till slut i sjätte klass). Literacy–75%.
Health: Förväntad livslängd: 62 år. Spädbarnsdödlighet: 50/1 000.
Arbetskraft (1996): 1,7 miljoner. Arbetslösa: 16 %. Undersysselsatta – 36 %.
Regering
Typ: Republik.
Oberoende: 1821.
Konstitution: Reformerna från 1995 av den sandinistiska konstitutionen från 1987 ger en jämnare fördelning av makten mellan de fyra regeringsgrenarna.
Grenar: Exekutiv: president och vicepresident. Lagstiftning: Nationalförsamlingen (enkammarstat). Domstolar: Högsta domstolen, underordnade appellationsdomstolar, distriktsdomstolar och lokala domstolar, separata arbetsdomstolar och förvaltningsdomstolar. Val–Supreme Electoral Council, med ansvar för att organisera och hålla val.
Administrativa underavdelningar: 15 departement och två autonoma regioner på Atlantkusten; 145 kommuner.
Största politiska partier: Liberal Alliance (AL), Sandinistiska nationella befrielsefronten (FSLN).
Skyldighet: Allmänt vid 16 års ålder.
Ekonomi
BNP (1996): 2,3 miljarder dollar.
Årlig tillväxttakt (1997): 5,0 %.
Per capita BNP: 452 dollar.
Inflationsnivå:
Inflationsnivå: 12 %.
Naturresurser: Jordbruksmark, boskap, fiske, guld, timmer.
Landbruk (35 % av BNP): Produkter: majs, kaffe, socker, kött, ris, bönor, bananer.
Industri (20 % av BNP): Typer – bearbetade livsmedel, drycker, textilier, olja och metallprodukter.
Tjänster (45 % av BNP): Typer – handel, byggverksamhet, offentlig förvaltning, bankverksamhet, transport och energi.
Handel (1996): Export–671 miljoner dollar (FOB): kaffe, fisk och skaldjur, nötkött, socker, industrivaror, guld, bananer, sesam. Marknader: USA 43 %, Europeiska unionen 33 %, Central American Common Market (CACM) 17 %, Mexiko 2 %. Import – 1 024 miljoner dollar (fob): olja, jordbruksvaror, industrivaror. Leverantörer: USA 32 %, CACM 21 %, Venezuela 11 %, Europeiska unionen 9 %.
Växelkurs (1997): Nicaraguanska cordobas 9,470=US-dollar.
FOLK OCH HISTORIA
De flesta nicaraguaner har både europeiska och indianska anor, och kulturen i landet återspeglar folkets ibero-europeiska och indianska arv. Endast indianerna i den östra halvan av landet förblir etniskt skilda och behåller stamskick och språk. En stor svart minoritet (av jamaicanskt ursprung) är koncentrerad till den karibiska kusten. I mitten av 1980-talet delade centralregeringen upp den östra halvan av landet – det tidigare departementet Zelaya – i två autonoma regioner och gav befolkningen i regionen ett begränsat självstyre. Konstitutionsreformen från 1995 garanterade integriteten för regionernas flera unika kulturer och gav invånarna inflytande över användningen av områdets naturresurser. Romersk katolicism är den viktigaste religionen, men evangeliska protestantiska grupper har vuxit på senare tid, och det finns starka anglikanska och moraviska samfund på den karibiska kusten. De flesta nicaraguaner bor i Stilla havets lågland och det intilliggande inre höglandet. Befolkningen består till 54 % av städer.
Historiska höjdpunkter
Nicaragua har fått sitt namn från Nicarao, hövding för den ursprungsbefolkning som då levde runt den nuvarande Nicaraguasjön. År 1524 grundade Hernandez de Cordoba de första spanska permanenta bosättningarna i regionen, däribland två av Nicaraguas två huvudstäder: Granada vid Nicaraguasjön och Leon öster om Managuasjön. Nicaragua blev självständigt från Spanien 1821, blev kortvarigt en del av det mexikanska imperiet och sedan medlem i en federation av oberoende centralamerikanska provinser. År 1838 blev Nicaragua en självständig republik.
En stor del av Nicaraguas politik sedan självständigheten har präglats av rivaliteten mellan den liberala eliten i Leon och den konservativa eliten i Granada, som ofta mynnade ut i inbördeskrig. Liberalerna bjöds till en början in av liberalerna 1855 för att delta i deras kamp mot de konservativa, och en amerikan vid namn William Walker och hans ”filibusters” grep presidentposten 1856. Liberalerna och de konservativa förenade sig för att driva ut honom från makten 1857, varefter en period på tre decennier av konservativt styre följde.
Genom att dra nytta av splittringen inom de konservativa leden ledde Jose Santos Zelaya en liberal revolt som förde honom till makten 1893. Zelaya avslutade 1894 den långvariga tvisten med Storbritannien om Atlantkusten och införlivade regionen i Nicaragua. På grund av meningsskiljaktigheterna om en isthmiakanal och eftergifter till amerikanerna i Nicaragua samt en oro för vad som uppfattades som Nicaraguas destabiliserande inflytande i regionen gav USA 1909 politiskt stöd till de konservativt ledda styrkorna som gjorde uppror mot president Zelaya och ingrep militärt för att skydda amerikaners liv och egendom. Zelaya avgick senare samma år. Med undantag för en niomånadersperiod 1925-26 behöll USA trupper i Nicaragua från 1912 till 1933. Mellan 1927 och 1933 förde amerikanska marinkårssoldater stationerade i Nicaragua en löpande strid med rebellstyrkor som leddes av den avhoppade liberala generalen Augusto Sandino, som förkastade ett avtal från 1927 som Förenta staterna hade förhandlat fram och som syftade till att få ett slut på den senaste omgången av strider mellan liberaler och konservativa.
Efter att de amerikanska trupperna hade lämnat landet, övermannade nationalgardets befälhavare Anastasio Somoza Garcia sina politiska motståndare, däribland Sandino, som mördades av officerare från nationalgardet, och tog över presidentposten 1936. Somoza, och de två söner som efterträdde honom, upprätthöll nära förbindelser med USA. Somoza-dynastin upphörde 1979 med ett massivt uppror som leddes av Sandinistiska nationella befrielsefronten (FSLN), som sedan början av 1960-talet hade bedrivit ett gerillakrig i liten skala mot Somoza-regimen.
FSLN upprättade en auktoritär diktatur strax efter att ha tagit makten. Förbindelserna mellan USA och Nicaragua försämrades snabbt eftersom regimen nationaliserade många privata industrier, konfiskerade privat egendom, stödde centralamerikanska gerillarörelser och upprätthöll förbindelser med internationella terrorister. Förenta staterna avbröt biståndet till Nicaragua 1981. Reaganadministrationen gav stöd till den nicaraguanska motståndsrörelsen och införde 1985 ett embargo på handeln mellan USA och Nicaragua.
Som svar på både inhemska och internationella påtryckningar inledde den sandinistiska regimen förhandlingar med den nicaraguanska motståndsrörelsen och gick med på att hålla landsomfattande val i februari 1990. I dessa val, som av internationella observatörer förklarades vara fria och rättvisa, valde de nicaraguanska väljarna Violeta Barrios de Chamorro, kandidat för den nationella oppositionsunionen, till president.
Under president Chamorros nästan sju år vid makten gjorde hennes regering stora framsteg när det gäller att konsolidera de demokratiska institutionerna, främja nationell försoning, stabilisera ekonomin, privatisera statsägda företag och minska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. I februari 1995 ersattes den sandinistiska folkarméns befälhavare, general Humberto Ortega, i enlighet med en ny militärlag som antogs 1994, av general Joaquin Cuadra, som har förespråkat en politik för ökad professionalism i den omdöpta armén i Nicaragua. En ny lag om polisorganisation, som antogs av nationalförsamlingen och undertecknades i augusti 1996, kodifierade ytterligare både den civila kontrollen över polisen och professionaliseringen av denna brottsbekämpande myndighet.
President-, lagstiftnings- och borgmästarvalen den 20 oktober 1996 bedömdes också som fria och rättvisa av internationella observatörer och av den banbrytande nationella valobservatörsgruppen ”Etica y Transparencia” (Etik och öppenhet) trots ett antal oegentligheter, som till stor del berodde på logistiska svårigheter och en barockt komplicerad vallag. Den här gången valde nicaraguanerna den tidigare borgmästaren i Managua, Arnoldo Aleman, ledare för den liberala mittenhögeralliansen. Mer än 76 procent av Nicaraguas 2,4 miljoner röstberättigade deltog i valet. Det första maktskiftet i Nicaraguas nyare historia från en demokratiskt vald president till en annan ägde rum den 10 januari 1997, då Aleman-regeringen tillträdde.
REGERING OCH POLITISKA FÖRHÅLLANDEN
Nicaragua är en konstitutionell demokrati med en verkställande, lagstiftande, dömande och valbar regeringsgren. 1995 förhandlade de verkställande och lagstiftande grenarna fram en reform av den sandinistiska konstitutionen från 1987 som gav den lagstiftande församlingen – nationalförsamlingen – imponerande nya befogenheter och självständighet, vilket bland annat innebar att församlingen kunde åsidosätta ett veto från presidenten med enkel majoritet och att presidentens möjlighet att lägga in ett veto i fickan på ett lagförslag togs bort. Både presidenten och ledamöterna i nationalförsamlingen, som består av en enda kammare, väljs till femåriga mandatperioder. Nationalförsamlingen består av 90 deputerade som väljs från partilistor på departements- och nationell nivå, plus de besegrade presidentkandidater som fått en minimal röstkvot. I 1996 års val fick den liberala alliansen en majoritet av 42 platser, FSLN fick 36 platser och nio andra politiska partier och allianser fick de återstående 15 platserna.
Högsta domstolen övervakar hur det fortfarande till stor del ineffektiva och överbelastade rättssystemet fungerar. Som en del av 1995 års konstitutionella reformer stärktes Högsta domstolens oberoende genom att antalet domare ökades från 9 till 12. Högsta domstolens domare väljs av nationalförsamlingen för sjuåriga mandatperioder.
Under ledning av ett råd bestående av fem domare är Högsta valrådet den jämställda regeringsgren som ansvarar för att organisera och genomföra val, folkomröstningar och folkomröstningar. Magistraterna och deras suppleanter väljs av nationalförsamlingen för femåriga mandatperioder.
Yttrandefrihet är en rättighet som garanteras i den nicaraguanska konstitutionen och som utövas kraftfullt av folket. Olika åsikter diskuteras fritt och öppet i media och inom den akademiska världen. Det finns ingen statlig censur i Nicaragua.
Andra konstitutionella friheter omfattar fredliga sammankomster och föreningar, religionsfrihet och rörelsefrihet inom landet samt utlandsresor, emigration och repatriering. Regeringen tillåter också inhemska och internationella människorättsobservatörer att verka fritt i Nicaragua. Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av börd, nationalitet, politisk övertygelse, ras, kön, språk, religion, åsikter, nationellt ursprung, ekonomiska förhållanden eller sociala förhållanden. Alla arbetstagare inom den offentliga och privata sektorn, med undantag för militären och polisen, har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar som de själva väljer, och de utövar denna rättighet i stor utsträckning. Nästan hälften av Nicaraguas arbetskraft, inklusive jordbruksarbetare, är fackligt organiserad. Arbetstagarna har rätt att strejka. Kollektiva förhandlingar blir allt vanligare inom den privata sektorn.
Politiska partier
Sammanlagt deltog Nicaraguas 35 politiska partier i 1996 års val, oberoende eller som en del av en av fem valkoalitioner. Med nästan 52 % av rösterna vann den liberala alliansen, en koalition av fem politiska partier och sektorer av ytterligare två, presidentämbetet, en majoritet i den nationella lagstiftande församlingen och en stor majoritet av borgmästarvalen. FSLN hamnade på andra plats med 38 procent.
De flesta andra partier klarade sig dåligt. Ett nytt politiskt parti, Nicaraguas kristna väg, slutade på en avlägsen tredje plats med 4 % av rösterna och fyra platser i nationalförsamlingen med 93 ledamöter. Det traditionella alternativet till liberalerna, det nationalkonservativa partiet, slutade på fjärde plats med drygt 2 % av rösterna och tre platser i nationalförsamlingen. De återstående 24 partierna och allianserna fick tillsammans mindre än 5 % av rösterna. Sju av dessa mindre partier kontrollerar åtta platser i nationalförsamlingen. Endast två av 145 borgmästare tillhör tredje partier.
Enligt nicaraguansk lag förlorar de politiska partier som inte har vunnit minst en plats i den nationella lagstiftande församlingen automatiskt sin rättsliga status och måste återbetala den statliga kampanjfinansieringen. Det finns 19 partier som är representerade i nationalförsamlingen oberoende av varandra eller som en del av en allians.
Huvudsakliga regeringstjänstemän
President–Arnoldo Aleman
Vicepresident–Enrique Bolanos
Utrikesminister–Emilio Alvarez Montalvan
Finansminister–Esteban Duque Estrada
Ekonomiminister–Noel Sacasa
Minister för centralbanken–Noel Ramirez
Regeringsminister–Jose Antonio Alvarado
Minister för jordbruk–Mario De Franco
Minister för försvar–Jaime Cuadra
Minister för byggnads- och transportfrågor–Edgard Quintana
Hälsominister–Carlos Quinonez
Utbildningsminister–Humberto Belli
Generalåklagare–Julio Centeno
Arbetsmarknadsminister–Wilfredo Navarro
Ambassadör till Förenta staterna-Francisco Aguirre
Ambassadör till Förenta nationerna–Enrique Paguaga
Ambassadör till Amerikanska staternas organisation–Felipe Rodriguez
Nicaragua har en ambassad i Förenta staterna på 1627 New Hampshire Avenue, NW, Washington, DC 20009 (tel. 202-387-4371).
EKONOMI
Nicaragua inledde reformer av den fria marknaden 1991 efter 12 års ekonomiskt fritt fall under den sandinistiska regimen. Trots vissa bakslag har landet gjort dramatiska framsteg: 351 statliga företag har privatiserats, inflationen har minskat från 13 500 procent till 12 procent och utlandsskulden har halverats. Ekonomin började expandera 1994 och växte kraftigt med 4,5 % 1996 (det bästa resultatet sedan 1977). Som ett resultat av detta nådde BNP 1 969 miljarder dollar.
Trots denna växande ekonomi är Nicaragua fortfarande den näst fattigaste nationen på halvklotet med en BNP per capita på 438 dollar (vilket är lägre än innan Sandinisterna tog över 1979). Även om arbetslösheten sjunker är den 16 % och ytterligare 36 % är undersysselsatta. Nicaragua lider av ihållande handels- och budgetunderskott och en hög skuldtjänstbörda, vilket gör landet mycket beroende av utländskt bistånd (22 % av BNP 1996).
En av de viktigaste drivkrafterna för ekonomisk tillväxt har varit produktion för export. Exporten ökade till 671 miljoner dollar 1996, en ökning med 27 % jämfört med 1995. Även om traditionella produkter som kaffe, kött och socker fortsatte att leda listan över nicaraguansk export, kom den snabbaste tillväxten under 1996 från icke-traditionell export: maquila-varor (kläder), bananer, guld, fisk och skaldjur samt nya jordbruksprodukter som sesam, meloner och lök.
Nicaragua är i första hand ett jordbruksland, men även byggverksamhet, gruvdrift, fiske och allmän handel har expanderat kraftigt under de senaste åren. Inflödet av utländskt privat kapital ökade netto under 1996 och uppgick till uppskattningsvis 215 miljoner dollar. Den privata banksektorn fortsätter att expandera och innehar nu 70 % av landets inlåningsbas.
Turistindustrins snabba expansion har gjort den till landets tredje största källa till utländsk valuta. Cirka 51 000 amerikaner besökte Nicaragua 1996 (främst affärsmän, turister och personer som besöker släktingar). Uppskattningsvis 5 300 amerikanska medborgare är bosatta i landet. Den amerikanska ambassadens konsulära sektion tillhandahåller ett komplett utbud av konsulära tjänster, från passersättning och hjälp till veteraner till fängelsebesök och hjälp till hemresa.
Nicaragua verkar nu vara redo för snabb ekonomisk tillväxt. Om Nicaragua ska lyckas locka till sig investeringar, skapa arbetstillfällen och minska fattigdomen på lång sikt beror dock på landets förmåga att följa Internationella valutafondens (IMF) program, lösa de tusentals fall av konfiskering av egendom från sandinistans tid och öppna sin ekonomi för utrikeshandel.
USA är landets överlägset största handelspartner, som står för 32 procent av Nicaraguas import och 42 procent av dess export. Omkring 25 hel- eller delägda dotterbolag till amerikanska företag är verksamma i Nicaragua. De största av dessa investeringar finns inom sektorerna energi, kommunikation, tillverkning, fiske och räkodling. Det finns goda möjligheter till ytterligare investeringar inom samma sektorer samt inom turism, gruvdrift, franchising och distribution av importerade konsument-, tillverknings- och jordbruksvaror.
Den amerikanska ambassadens avdelning för ekonomi och handel främjar amerikanska ekonomiska och affärsmässiga intressen genom att informera amerikanska företag om möjligheter och hinder för handel och investeringar i Nicaragua, uppmuntra viktiga nicaraguanska beslutsfattare att samarbeta med amerikanska företag, hjälpa till att lösa problem som påverkar amerikanska affärsintressen och arbeta för att förändra de lokala ekonomiska och handelsmässiga spelreglerna så att amerikanska företag får lika villkor för att konkurrera. Den ekonomiska/kommersiella sektionen gav 1996 råd till 112 amerikanska och 148 nicaraguanska företag om handels- och investeringsmöjligheter. Amerikanska företag kan få tillgång till viktiga ekonomiska rapporter från ambassaden via delegationens hemsida på Internet på http://www.usia.gov/posts/managua.html.
UTRIKESRELATIONER
När president Violeta Chamorro vann valet 1990 placerade sig Nicaragua bland de latinamerikanska demokratierna. Nicaragua bedriver en oberoende utrikespolitik. President Chamorro bidrog till att få betydande internationellt stöd för sin regerings ansträngningar att förbättra levnadsvillkoren för nicaraguanerna (landet är det näst fattigaste på västra halvklotet efter Haiti). Hennes administration förhandlade också fram betydande minskningar av landets utlandsskuld. Nicaragua deltar i den centralamerikanska säkerhetskommissionen (CASC) och har också tagit en ledande roll när det gäller att driva på för regional demilitarisering och fredlig lösning av tvister mellan stater i regionen.
Aleman-administrationen har uttryckt ett åtagande att följa de viktigaste principerna i sin föregångares utrikespolitik, att främja centralamerikansk politisk och ekonomisk integration och att lösa utestående gränstvister på ett fredligt sätt. Vid Nordamerikas toppmöte 1994 anslöt sig Nicaragua till sex centralamerikanska grannländer och undertecknade alliansen för hållbar utveckling, känd som Conjunta Centroamerica-USA eller CONCAUSA, för att främja en hållbar ekonomisk utveckling i regionen.
I Costa Rica i maj 1997 träffade president Aleman president Clinton, hans centralamerikanska kolleger och Dominikanska republikens president för att fira den anmärkningsvärda demokratiska omvandlingen i regionen och bekräfta sitt stöd för att stärka demokratin, goda styrelseformer och främja välstånd genom ekonomisk integration, frihandel och investeringar. Ledarna uttryckte också sitt engagemang för den fortsatta utvecklingen av rättvisa och jämlika samhällen och en ansvarsfull miljöpolitik som en integrerad del av en hållbar utveckling.
Nicaragua är medlem av FN och flera specialiserade och relaterade organ, däribland Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF), Världshandelsorganisationen (WTO), FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO), Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Internationella arbetsorganisationen (ILO) och FN:s kommission för mänskliga rättigheter (UNHRC). Nicaragua är också medlem i Amerikanska staternas organisation (OAS), den alliansfria rörelsen (NAM), Internationella atomenergikommissionen (IAEA), Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB), Centralamerikanska gemensamma marknaden (CACM) och Centralamerikanska banken för ekonomisk integration (CABEI).
FÖRHÅLLNINGAR MED USA OCH NICARAGUAN
USA:s politik är att stödja konsolideringen av den demokratiska process som inleddes i Nicaragua i och med valet av president Chamorro 1990. USA har främjat nationell försoning och uppmuntrat nicaraguanerna att lösa sina problem genom dialog och kompromisser. De erkänner alla politiska krafter som respekterar den demokratiska processen och undviker våld som legitima. USA:s bistånd är inriktat på att stärka de demokratiska institutionerna, stimulera hållbar ekonomisk tillväxt och stödja hälso- och sjukvården och grundutbildningen.
Lösningen på amerikanska medborgares anspråk till följd av konfiskeringar och exproprieringar under sandinistans tid är fortfarande en viktig del av våra bilaterala politiska angelägenheter. I avsnitt 527 i Foreign Relations Authorization Act (1994) förbjuds visst amerikanskt bistånd och stöd till en regering i ett land som har konfiskerat amerikanska medborgares egendom, såvida inte regeringen har vidtagit vissa korrigerande åtgärder. I juli 1997 utfärdade utrikesministern ett fjärde årligt undantag av nationellt intresse från förbudet i avsnitt 527 på grund av Nicaraguas resultat när det gäller att lösa amerikanska medborgares anspråk samt landets allmänna framsteg när det gäller att genomföra politiska och ekonomiska reformer.
Andra viktiga amerikanska politiska mål för Nicaragua är följande:
- Förbättrad respekt för de mänskliga rättigheterna och lösning av utestående högprofilerade fall av mänskliga rättigheter.
- Utveckling av en fri marknadsekonomi med respekt för äganderätt och immateriella rättigheter;
- Säkerställande av effektiv civil kontroll över försvars- och säkerhetspolitiken,
- Ökad effektivitet i Nicaraguas insatser för att bekämpa narkotikasmuggling, olaglig smuggling av utlänningar, internationella terroristorganisationer och kriminella organisationer, och
- Reformering av rättssystemet.
Sedan 1990 har USA gett 1,2 miljarder dollar i bistånd till Nicaragua. Ungefär 260 miljoner dollar av detta var för skuldlättnad och ytterligare 450 miljoner dollar var för stöd till betalningsbalansen. Biståndsnivåerna har sjunkit successivt för att återspegla förbättringarna i Nicaragua, och biståndet för FY 1997 beräknas uppgå till cirka 25 miljoner dollar. Biståndet är inriktat på att främja medborgarnas politiska deltagande, kompromisser och insyn i regeringen, stimulera hållbar tillväxt och inkomster samt främja bättre utbildade, friskare och mindre familjer.
USA:s främsta tjänstemän
Ambassadör–Lino Gutierrez
Vicechef för uppdraget–Frederick Becker
Ekonomiskt/kommersiellt rådgivare–Sandra Dembski
Politiskt rådgivare–Kevin Whitaker
Rådgivare för offentliga angelägenheter–Elizabeth Whitaker
Försvarsattaché–Col. Richard Driver
Generalkonsul–Robert Blohm
chef för USAID-missionen–George Carner
chef för fredskåren–Howard Lyon
USA:s ambassad i Nicaragua ligger på kilometer 4,5, Carretera Sur, Managua (tel. landskod 505, telefon 266-6010). Brev som postas i USA ska adresseras till American Embassy Managua, APO AA 34021. Internet: http://www.usia.gov/posts/managua.html.
Denna information är en artighet från USA:s utrikesdepartement, mars 1998
.