Psykolingvistik/Teorier och modeller för språkinlärning
Behavioristisk teoriEdit
År 1957 dök det upp ett stycke litteratur som skulle komma att påverka hur vi ser på språk, mänskligt beteende och språkinlärning. I B.F Skinners Verbal Behaviour (1957) tillämpades en funktionell analysmetod för att analysera språkliga beteenden i termer av deras naturliga förekomst som svar på miljöomständigheter och de effekter de har på mänskliga interaktioner. Skinners strategi för beteendeinlärning bygger på komponenterna klassisk konditionering, som innefattar okonditionerade och konditionerade stimuli, och operant konditionering, men särskilt elementen i operativ konditionering. Operativ konditionering avser en inlärningsmetod som sker genom belöningar och bestraffningar för beteende. Beteendet verkar på miljön för att åstadkomma gynnsamma konsekvenser eller undvika negativa konsekvenser. Samma idéer om operant betingning kan också tillämpas på språkinlärning eftersom Skinner ansåg att språk kunde behandlas som alla andra typer av kognitiva beteenden. Enligt den behavioristiska teorin är språkinlärning en process av vanebildning som innebär en period av försök och misstag där barnet försöker och misslyckas med att använda korrekt språk tills det lyckas. Spädbarn har också mänskliga förebilder i sin omgivning som ger de stimuli och belöningar som krävs för operant betingning. Om ett barn till exempel börjar babbla, vilket liknar lämpliga ord, kommer hans eller hennes babblande att belönas av en förälder eller älskad person genom positiv förstärkning som ett leende eller en applåd. Eftersom babblingen belönades förstärker denna belöning ytterligare artikulationer av samma slag i grupperingar av stavelser och ord i en liknande situation (Demirezen, 1988). Barn yttrar också ord eftersom de får vuxna att ge dem de saker de vill ha och de får bara det de vill ha när den vuxne har tränat eller format barnet genom förstärkning och belönar tal som ligger nära vuxenspråket. Inom kort kommer barn att anta imitations- eller modelleringskomponenten i Skinners teori om språkinlärning, där barn lär sig att tala genom att kopiera de yttranden som hörs omkring dem och genom att deras svar förstärks av de upprepningar, korrigeringar och andra reaktioner som vuxna ger. Innan ett barn kan börja tala börjar det dock först med att lyssna på ljuden i sin omgivning under de första åren av sitt liv. Gradvis lär sig barnet att associera vissa ljud med vissa situationer, t.ex. det ömhetsljud som en mamma producerar när hon matar sitt barn. Dessa ljud blir sedan behagliga för barnet på egen hand utan att åtföljas av mat, och så småningom kommer barnet att försöka imitera dessa ljud för att få uppmärksamhet från sin mamma eller en annan vuxen. Om dessa ljud liknar det vuxna språket kommer modern att reagera med belöning och den operanta konditioneringsprocessen börjar.
Teori om medföddhetRedigera
Noam Chomskys teori om medföddhet (eller nativistisk teori) föreslår att barn har en medfödd eller medfödd förmåga till språkinlärning som är biologiskt betingad. Enligt Goodluck (1991) ser nativister språket som en grundläggande del av den mänskliga arvsmassan, som en egenskap som gör människan mänsklig, och att förvärvet av språket är en naturlig del av mognaden. Det verkar som om den mänskliga arten har utvecklat en hjärna vars neurala kretsar innehåller språklig information vid födseln och denna naturliga benägenhet att lära sig språk utlöses av att höra tal. Barnets hjärna kan då tolka det hon eller han hör enligt de underliggande principer eller strukturer som den redan innehåller (Linden, 2007). Chomsky har fastställt att den biologiska beredskapen att tillägna sig språk oavsett miljö beror på barnets språkinlärningsapparat (language acquisition device, LAD), som används som en mekanism för att utarbeta språkets regler. Chomsky menade att alla mänskliga språk har gemensamma principer, till exempel att alla språk har verb och substantiv, och att det var barnets uppgift att fastställa hur det specifika språk hon eller han hör uttrycker dessa underliggande principer. Till exempel innehåller LAD redan begreppet verbens tempus och genom att lyssna till ordformer som ”arbetade” eller ”spelade” kommer barnet därför att bilda en hypotes om att verbens förflutna bildas genom att lägga till ljudet /d/,/t/ eller /id/ till grundformen. Yang (2006) menar också att barn också till en början har, för att sedan senare utveckla, en medfödd förståelse eller hypotes om grammatik oavsett var de växer upp. Enligt Chomsky förvärvar spädbarn grammatik eftersom det är en universell egenskap hos språket, en medfödd utveckling, och har myntat dessa grundläggande grammatiska idéer som alla människor har som universell grammatik (UG). Barn under tre år talar vanligtvis inte i hela meningar utan säger istället saker som ”vill ha kaka”, men ändå skulle man inte höra dem säga saker som ”vill ha min” eller ”jag kaka” eftersom sådana uttalanden skulle bryta mot frasens syntaktiska struktur, en del av den universella grammatiken. Ett annat argument för den nativistiska eller medfödda teorin är att det finns en kritisk period för språkinlärning, vilket är en tidsram under vilken miljöexponering behövs för att stimulera en medfödd egenskap. Lingvisten Eric Lenneberg postulerade 1964 att den kritiska perioden för språkinlärning slutar vid 12 års ålder. Han menade att om inget språk lärdes in innan dess kunde det aldrig läras in på ett normalt och funktionellt sätt. Det kallades hypotesen om den kritiska perioden och sedan dess har det funnits ett par fallbeskrivningar av individer som utsatts för sådana omständigheter, t.ex. den flicka som kallas Genie och som växte upp i en missbrukande miljö fram till 13 års ålder, vilket inte gjorde det möjligt för henne att utveckla språkkunskaper.
Kognitiv teoriRedigera
Jean Piaget var en schweizisk psykolog som var berömd för sina fyra stadier i den kognitiva utvecklingen av barn, vilket innefattade utvecklingen av språket. Barn tänker dock inte som vuxna och innan de kan börja utveckla språket måste de därför först aktivt konstruera sin egen förståelse av världen genom sina interaktioner med sin omgivning. Ett barn måste förstå ett begrepp innan han eller hon kan tillägna sig det särskilda språk som uttrycker detta begrepp. Ett barn blir till exempel först medvetet om ett begrepp som relativ storlek och först därefter får det ord och mönster för att förmedla detta begrepp. Det är i princip omöjligt för ett litet barn att uttrycka begrepp som är okända för honom eller henne. När ett barn väl lärt sig om sin omgivning kan det därför anpassa språket till sina tidigare erfarenheter. Ett spädbarns erfarenhet av en katt är att den mumlar, är lurvig och äter från en skål i köket. Därför utvecklar barnet först begreppet katt och lär sig sedan att koppla ordet ”kattunge” till detta begrepp. Språket är bara en av människans många mentala eller kognitiva aktiviteter, och många kognitivister anser att språket uppstår inom ramen för andra allmänna kognitiva förmågor som minne, uppmärksamhet och problemlösning eftersom det är en del av deras bredare intellektuella utveckling. Enligt Goodluck (1991) är det dock så att när språket väl uppstår är det vanligtvis inom vissa stadier och barn går igenom dessa stadier i en fast ordning som är universell för alla barn. Det finns en konsekvent ordning när det gäller att behärska de vanligaste funktionsmorfemerna i ett språk och enkla idéer uttrycks tidigare än mer komplexa, även om de är mer grammatiskt komplicerade. Enligt Piagets kognitiva teori återspeglar barns språk utvecklingen av deras logiska tänkande och resonemang i etapper, där varje period har ett specifikt namn och en åldersreferens. Det finns fyra faser i Piagets kognitiva utvecklingsteori, som var och en omfattar en annan aspekt av språkinlärningen:
- Sensorisk-motorisk period- (födelse till 2 år) Barn föds med ”handlingsscheman” för att ”assimilera” information om världen, t.ex. att suga eller greppa. Under den sensomotoriska perioden är barns språk ”egocentriskt” och de talar antingen för sig själva eller för nöjet att associera vem som helst som råkar vara där med den aktuella aktiviteten
- Preoperativ period- (2 år till 7) Barns språk gör snabba framsteg och utvecklingen av deras ”mentala schema” gör att de snabbt kan ”tillgodogöra sig” nya ord och situationer. Barnens språk blir ”symboliskt” vilket gör att de kan tala bortom ”här och nu” och tala om saker som det förflutna, framtiden och känslor.
- Egocentrism- Innefattar ”animism” som avser små barns tendens att betrakta allting, även livlösa föremål, som levande. Språket anses vara egocentriskt eftersom de ser saker enbart ur sitt eget perspektiv.
- Operativ period- (7 till 11 år) och (11 år till vuxen ålder) Piaget delar in denna period i två delar: perioden med konkreta operationer och perioden med formella operationer. Språket i detta skede visar hur deras tänkande rör sig från omoget till moget och från ologiskt till logiskt. De kan också ”de-centrera” eller se saker från ett annat perspektiv än sitt eget. Det är vid denna tidpunkt som barns språk blir ”socialiserat” och inkluderar saker som frågor, svar, kommandon och kritik.
Social interaktionistisk teoriRedigera
Vygotskijs sociala interaktionsteori innehåller fostringsargument i och med att barn kan påverkas av sin omgivning samt av den språkliga input som barn får från sina vårdnadshavare . Även om Skinners, Chomskys och Piagets teorier alla är mycket olika och mycket viktiga i sina egna sammanhang, tar de inte nödvändigtvis hänsyn till det faktum att barn inte möter språket isolerat. Barnet är en liten lingvist som analyserar språket från slumpmässigt påträffade vuxenuttalanden. Interaktionsteorin föreslår att språket existerar i syfte att kommunicera och att det endast kan läras in i samband med interaktion med vuxna och äldre barn. Den betonar vikten av den miljö och kultur där språket lärs in under den tidiga barndomsutvecklingen, eftersom det är detta sociala samspel som först ger barnet möjlighet att förstå sitt eget beteende och hur det tänker om sin omvärld. Enligt Williamson (2008) kan barn så småningom använda sitt eget inre tal för att styra sitt eget beteende på samma sätt som föräldrarnas tal en gång styrde deras beteende. Tal till spädbarn kännetecknas av ett långsammare tempo, överdriven intonation, hög frekvens, upprepning, enkel syntax och konkret vokabulär. Denna skräddarsydda artikulation som används av vårdgivare till små barn för att maximera fonemiska kontraster och uttal av korrekta former är känd som barnstyrt tal (CDS). Vygotskij utvecklade också begreppen privat tal som innebär att barn måste tala till sig själva på ett självstyrande och vägledande sätt – till en början högt och senare internt – och den proximala utvecklingszonen som avser de uppgifter som ett barn inte kan klara av på egen hand, men som det kan klara av med hjälp av en vuxen. Den uppmärksamhet och tid som en mamma ägnar åt att prata om ämnen som barnet redan är fokuserat på korrelerar i hög grad med ett tidigt ordförråds storlek. I de tidiga skedena av ett barns liv sker detta vanligtvis genom modersmål eller ”babysnack”, vilket kan göra det möjligt för barn att ”starta upp” sina framsteg i språkinlärningen (Williamson, 2008). Mamma och pappa tillhandahåller också ritualiserade scenarier, t.ex. att bada eller klä på sig, där interaktionens faser snabbt känns igen och förutsägs av spädbarnet. Mammans och pappans uttalanden under aktiviteterna är ritualiserade och förutsägbara så att barnet successivt flyttas till en aktiv position där de tar över omsorgspersonens rörelser och så småningom även det ritualiserade språket. I grund och botten tillhandahåller omsorgsgivaren begripliga sammanhang där barnet kan tillägna sig språket (Mason, 2002). En annan inflytelserik forskare inom interaktionsteorin är Jerome Bruner som utarbetade och reviderade detaljerna i teorin under ett antal år och även introducerade begreppet Language Acquisition Support System (LASS), som syftar på barnets omedelbara vuxna omgivning men som i en mer fullständig mening pekar på barnets kultur som helhet i vilken de föds. De vuxna anpassar sitt beteende gentemot barnen för att bygga upp en skyddad värld där barnet gradvis är benäget att delta i ett växande antal scenarier och manuskript, och på detta sätt leds barnet gradvis allt längre in i språket. Man måste dock komma ihåg att även om vårt sociala sammanhang ger stöd för språkinlärning så ger det inte direkt den kunskap som är nödvändig för att tillägna sig språket, och det är kanske här som barnets medfödda förmågor kommer in i bilden.