Puppy Pregnancy Syndrome:
Lider du av smärta eller obehag i buken, trötthet, illamående, flatulens, halsbränna och sura uppstötningar? Har du haft svårt att urinera eller upplevt smärta när du gör det? Åh, och en fråga till – har du spontant stött ut mikroskopiska bitar av sönderdelade hundfoster genom urinröret?
Om du svarat ”ja” på alla ovanstående frågor kan du lida av ”Puppy Pregnancy Syndrome”. Chansen är stor att du också läser detta från en liten by på landsbygden i Västbengalen i Indien, bara en kort bilresa från Calcutta. Det är där som denna speciella vanföreställningsstörning – där annars normala män och kvinnor är övertygade om att det inte bara är möjligt att bli gravid med en oönskad kull med valpar, utan att det också är ganska vanligt – har gripit byborna i ett tillstånd av försvagande rädsla och panik under åtminstone det senaste decenniet. Detta är några av observationerna från en grupp lokalt baserade psykiatriker som för flera år sedan publicerade en anmärkningsvärd serie av sju sådana fallstudier i International Journal of Social Psychiatry.
Enligt intervjuer med ett slumpmässigt urval av 42 vuxna bybor (73 procent av dem trodde med ”bestämd säkerhet” att valpgraviditet är verkligt, och endast 9 procent var villiga att helt misskreditera konceptet), innebär etiologin i varje enskilt fall att personen nyligen blivit biten av en hund. Det är särskilt troligt att det uppstår när hunden råkade vara i ett tillstånd av sexuell upphetsning vid tidpunkten för ”attacken”, eftersom, som alla i byn intygar, hundspott innehåller hundspillning. Således är obefläckade befruktningar av hundar i mänskliga bärare oundvikliga.
I själva verket rapporterade psykiatrikerna hur valpgraviditet är ett sådant problem för dessa människor att det till och med finns ”medicinska” specialister i samhället – bará ojhas – som specialiserat sig på att behandla detta tillstånd. De håller sig sysselsatta med att erbjuda botemedel och utföra ritualer för att framkalla aborter av hundfostren hos hysteriska mänskliga värdar. Personligen tycker jag att valpar är sötare än de flesta människobarn, och jag kan tänka mig mycket värre saker än att bli betad av en tand från en uppretad tik och få min egen kull med vansinnigt söta, godmodiga (de skulle ju trots allt ta efter mig) valpar. Det trodde jag i alla fall, tills jag läste att valpgraviditet hos män är särskilt obehagligt eftersom ”fadern” oundvikligen dör under den plågsamma förlossningen av valparna – genom hans penis. Jag tror att jag talar för alla män som vet hur det känns att spotta ut en njursten av ärtstorlek, att utsikten att föra ut en golden retriever-valp genom sin penis inte är någon trevlig idé att tänka på, oavsett hur söt valpen än är. Så i detta samhälle är specialistens roll att förskriva amuletter och örtmediciner för att hjälpa till att lösa upp valpfostren så tidigt i graviditeten som möjligt, så att dessa döda hundar bit för bit kan glida ut ur ens könsorgan på ett diskret sätt.
Så vad exakt är det som händer här – kan dessa människor verkligen tro att det faktum att en person blir biten av en kåta hund gör att han eller hon blir gravid med valpar? Det kanske låter galet för oss, men för dem är det lika verkligt som en graviditet. Ett kännetecken för tillståndet är, enligt de indiska psykiatriker som författat rapporten, ”frånvaron av realistiska överväganden om det absurda i asexuell djurgraviditet och graviditet hos män (till graden av vanföreställningsmässig övertygelse)”. En kvinna svor att hon kunde höra det mjuka skällandet från valpar i hennes underliv på natten. Forskarna hävdar att Puppy Pregnancy Syndrome uppfyller kriterierna för en ”kulturbunden störning”. Liksom andra APA-stödda exempel från denna kontroversiella diagnostiska kategori (t.ex. koro, Brain Fag Syndrome och Stendhal-syndromet) är valpgraviditet en produkt av den känslomässigt drivna sociala överföringen av en ”mass-villfarelseuppfattning” som är specifikt knuten till detta samhälle i Västbengalen. Som bevis på deras tro kan nästan alla i byn nämna en person vars oförklarliga död helt klart var resultatet av en giftig valpgraviditet.
Vad som är särskilt intressant är att även någorlunda välutbildade, intelligenta människor i denna by stöder sådana påståenden och är mottagliga för dessa vanföreställningar, vilket visar hur kraftfulla omgivande kulturella attityder och trosuppfattningar är när det gäller att forma människors verklighetsuppfattningar. Det enda liknande fall som jag har stött på är antropologen E. E. Evans-Pritchards berättelse om hur Azande berättade för honom att lesbiska kvinnor föder katter – vilket verkar rimligt (skoj!).
Det kan tyckas ofarligt nog att tro att mungipor bär sig åt i ens buk, men problemet ur ett psykiskt hälsoperspektiv är att ”patienterna” upplever genuina somatiska symtom som stör deras livskvalitet på ett massivt sätt, så till den grad att psykiatriska och terapeutiska ingripanden behövs för att lindra deras problem. Efter att en 24-årig högskoleutbildad person mötte en herrelös hund som hade kliat honom på benet sex månader tidigare, blev han extremt försiktig med hundar eftersom han var dödligt rädd för att en skulle slå honom. ”Han var så upptagen av hundar att han till och med i intervjurummet”, berättar författarna, ”var orolig för att en hund skulle komma fram under bordet”. För att komma till rätta med hans oändliga cirkulära grubblerier om valpgraviditet, hans hundångest och hans tvångsmässiga behov av att leta efter mikroskopiska fosterdelar från hundar i sin urin, ordinerades han klomipramin (ett antidepressivt medel) och thioridazin (ett antipsykotiskt medel). Viktigt är att han också genomgick en månads beteendestöd med en hund medan han behandlades som inpatient.
Jag hoppas bara att hunden blev fixad, för hans skull.