Skalor och tangentsignaturer – Metoden bakom musiken

Skalor och tangentsignaturer – Metoden bakom musiken

Skalor och tangentsignaturer

Vår Flash Keyboard kan hjälpa dig att förstå detta område.

Här är en lista över alla ämnen på den här sidan:

• Tonskalor
• Transposition
• Nyckelsignaturer
• Modaliteter
• Solfeggio

Tonskalor

En tonskala är en grupp tonhöjder (tonskalegrad) ordnade i stigande ordning. Dessa tonhöjder sträcker sig över en oktav. Diatoniska skalor är skalor som innehåller halva och hela steg. Den första och sista tonen är tonican. Det är den mest ”stabila” tonen, eller snarare den som är lättast att hitta. På grund av detta slutar diatoniska melodier ofta på den diatoniska tonen. De andra tonerna i skalan har också namn. Den andra tonen är supertonen. Den tredje är mediant, halvvägs mellan tonika och dominant. Den fjärde tonen är subdominanten. Den femte tonen är dominanten. Submedianten är den sjätte tonen. Subtonan är den sjunde tonen i den naturliga mollskalan. Den sjunde tonen i de stora, harmoniska och melodiska minorskalorna kallas ledarton om den är ett halvt steg lägre än toniken.

Durskalan

Durskalan består av sju olika tonhöjder. Det finns halva steg mellan den tredje och fjärde samt den sjunde och åttonde skalgraden; hela steg finns mellan alla andra steg. Nedan visas en C-durskala. Mönstret med hela och halva steg är detsamma för alla durskalor. Genom att ändra den första tonen och sedan använda mönstret som vägledning kan du konstruera vilken durskala som helst. På samma sätt, om du känner till mönstret för alla andra skalor kan du skapa dem också.

The Natural Minor Scales

Dessa skalor har sju olika skalgrader. Det finns halva steg mellan den andra och tredje och den femte och sjätte graden; hela steg finns mellan alla andra steg. Nedan visas A-mollskalan.

The Harmonic Minor Scale

Denna skala är densamma som den naturliga mollskalan, förutom att det sjunde steget är höjt ett halvt steg. Det finns nu ett intervall på ett halvt steg mellan den sjunde och åttonde tonen, och ett och ett halvt steg mellan den sjätte och sjunde tonen. Detta är en harmonisk a-moll.

Den melodiska mollskalan

Detta är en annan variation av mollskalan. I den här skalan höjs den sjätte och sjunde tonen ett halvt steg vardera. Alla mönster fram till nu har varit desamma när man klättrar och sjunker i skalorna. Den melodiska mollskalan stiger dock uppåt med de ändringar som nämnts ovan, men sjunker nedåt i den naturliga mollskalan. Detta är en melodisk a-moll.

Pentatoniska skalor

Pentatoniska skalor har, som namnet antyder, endast fem toner. För att komma från den ena änden av skalan till den andra kräver de mellanrum på mer än ett halvt steg.

Skalor som inte följer intervallmönstren i de diatoniska eller pentatoniska skalorna kallas icke-diatoniska skalor. Många icke-diatoniska skalor har ingen identifierbar tonika.

Den kromatiska skalan är en icke-diatonisk skala som endast består av halvsteg. Eftersom varje tonhöjd är lika långt ifrån varandra finns det ingen tonika. En heltonskala består av hela steg. Liksom den kromatiska skalan har den inte heller någon tonika. Bluesskalan är en kromatisk variant av durskalan. Denna skala innehåller platta tertialer och sjundedelar som växlar med normala tertialer och sjundedelar. Denna , växling skapar bluesböjningen.

Transposition

Skalamönster kan dupliceras i vilken tonhöjd som helst. Att skriva om samma skalmönster i en annan tonhöjd kallas transposition. Om du alltså använder durskalamönstret, men börjar på G, behöver du bara räkna uppåt enligt durskalamönstret för att transponera det. Alla noter i ett stycke kan ändras på detta sätt, genom att hitta en nots motsvarighet i den ändrade skalan.

Då vissa noter alltid kommer att vara skarpa när de är transponerade eller i vissa skalor, är det ibland bra att placera accidentaler i början av ett stycke för att ändra alla noter i en viss tonhöjd. Genom att placera accidentaler i början av musiken (i motsats till precis bredvid en ton) kan accidentalerna påverka varje ton i hela stycket. Om man alltså placerar en fis på rad F blir alla F:n skarpa. Arrangemanget av skarpa och låga punkter i början av ett musikstycke kallas för tonartssignatur.

Tonartssignaturer

För att hjälpa till att förstå och komma ihåg tonartssignaturer kan man använda sig av ett diagram som kallas för kvintcirkeln. På utsidan finns namnen på de stora tonartsnycklarna, åtskilda av kvinter. På insidan finns motsvarande namn på mollnyckeln. I mitten står antalet och positionen för de skarpa eller låga tonerna.

Det finns ett litet knep för att räkna ut en tangentsignaturens namn. När du ställs inför en tonartssignatur som består av flats, titta på den sjunkande sekunden från längst till höger. Denna flat ligger på den linje eller det utrymme som tonartssignaturen är uppkallad efter. En flat är F, eftersom du inte kan gå till den näst sista flat. För att hitta namnet på en tonartssignatur med skarpa tecken tittar du på det skarpa tecken som ligger längst till höger. Nyckelsignaturen är noten ett halvt steg ovanför den sista skarpa tonen.

Nyckelsignaturer kan ange dur- eller molltonarter. För att bestämma namnet på en molltonart hittar du namnet på tonarten i dur och räknar sedan tre halvsteg bakåt. Kom ihåg att skarpa och låga toner påverkar namnen.

Modes

Under medeltiden användes modes för att organisera musikens melodiska och harmoniska delar. Från 1600-talet fram till 1800-talet användes inte modus i lika stor utsträckning. Modes under denna tid ersattes av dur- och mollskalor. Modes hörs dock fortfarande i samtida musik. Modes, som främst skapades av kyrkorna, låg till grund för större delen av den västerländska musiken. Märkligt nog kallas i modus den inledande tonen för final, i motsats till toniken som i andra diatoniska skalor.

Tabell över modus

Namn	Bredd	Final	Halvton. Steps Are Between	Similar Scale
Dorian	D to D	D	D	2-3, 6-7	Naturlig mollskala med upphöjd sjätte grad
Phrygian	E till E	E	1-2, 5-6	Naturlig mollskala med sänkt andra grad
Lydian	F till F	F	4-5, 7-8	Majorskala med upphöjd fjärde grad
Mixolydisk	G till G	G	G	3-4, 6-7	Durskala med sänkt sjunde grad
Aeolisk	A till A	A	A	2-3, 5-6	Samma som naturminor skala
Ionisk	C till C	C	3-4, 7-8	Samma som durskalan
Locrian	B till B	B	1-2, 4-5	Naturligt moll med sänkt andra- och kvintgrad.

Moder kan börja på vilken ton som helst så länge arrangemangen av halv- och helsteg förblir desamma. Identiteten hos ett transponerat modus kan snabbt fastställas eftersom finalen i varje modus ligger i samma förhållande till toniken i dur med samma tonartssignatur.

1. Finalen i det doriska modus är alltid den andra graden i durskalan.
2. Finalen i det frygiska modus är alltid den tredje graden i durskalan.
3. Finalen i det lydiska modus är alltid den fjärde graden i durskalan.
4. Den mixolydiska modusens final är alltid den femte graden i en durskala.
5. Den eoliska modusens final är alltid den sjätte graden i en durskala.
6. Finalen i det joniska modus är alltid första graden i en durskala.
7. Lokriska modus används sällan.

Solfeggio

Ofta används solfeggio som hjälp vid övning. Solfeggio-syllabarerna är förknippade med tonerna i en viss skala. Stavelsen Do (uttalas dough eller doe) motsvarar toniken. Nästa stavelse (i stigande ordning) är Re (säg ”ray”). Re motsvarar supertonen. Mi (säg ”mig”) är nästa stavelse. Mi motsvarar mediant. Fa (långt a) kommer härnäst och motsvarar subdominanten. Sol (säg ”så”) är stavelsen som motsvarar dominanten. La (lång a) är den stavelse som motsvarar submedianten. Ti (säg ”te”) motsvarar den ledande tonen.

Denna tabell visar solfeggio-stavlor och motsvarande handtecken i fallande ordning.

Do – en knytnäve som hålls rakt.
Ti är pekfingret som pekar uppåt och tummen och det mellersta ringfingret och lillfingret rör vid varandra (samma som för teckenspråk T).
La är alla fyra fingrarna och tummen vänd mot marken och handleden är också nedböjd.
Sol är tummen vänd mot taket resten av handen är ut rak.
Fa är en tumme nedåt.
Mi är handen som hålls platt.
Re är en platt hand som hjälper till med att hålla sig rakt upp och sedan lyfts upp i ungefär en 30 graders vinkel. Både Mi och Re har handflatan nedåt.
Do är knytnävetecknet igen.

Tabellen ovan visar de handtecken som motsvarar solfeggioens stavelser. Handtecknen börjar med den lägre toniken i ungefär midjehöjd. Varje efterföljande handtecken är lite högre än det förra. Den andra toniken slutar lite över ögonhöjd.

Solfeggio är ett bra övningsverktyg. Eftersom det är ganska generiskt kan det användas med en mängd olika skalor. Pentatoniska skalor består av fem toner, och därför används inte Fa och Ti.

Det finns också solfeggio accidentals. Dessa accidentaler visas och listas i tabellen nedan.

Di är accidentalen ovanför Do. För att göra Di gör du knytnäven för Do och lyfter upp handleden.

Ri är accidentalen mellan Re och Mi. Ri ser ut precis som Re, men pekfingret i Ri är lyft bort från de andra fingrarna.

Fi är mellan Fa och Sol. Fi är en tumme upp.

Si är en öppen hand, handflatan mot bröstet och handleden lutad uppåt. Si är mellan Sol och La

Ta är som Ti, men fingret pekar nedåt. Ta befinner sig mellan La och Ti.