Spiro T. Agnew, före detta vicepresident, dör i Maryland vid 77 års ålder
Spiro T. Agnew, en före detta guvernör i Maryland som två gånger valdes till USA:s vicepresident och sedan tvingades avgå 1973 efter att ha erkänt att han inte hade gjort något motstånd mot en anklagelse om federalt skatteundandragande, avled igår av okända orsaker på ett sjukhus i Eastern Shore.Han blev 77 år gammal.
John Ullrich, ägare till Ullrich Funeral Home på Ocean Gateway i Ocean City, sade att företaget tog emot Agnews kropp i går kväll.
En receptionist på English Towers i Ocean City, där Agnew hade en lägenhet på 11:e våningen, sade att den före detta vicepresidenten vid 15-tiden fördes av en ambulans från Ocean Citys frivilliga brandkår till Atlantic General Hospital i Berlin.
”Han var en vän”, sade den före detta representanten för andra distriktet, Helen Delich Bentley, en republikan. ”Han tjänade Maryland väl. Han tjänade president Nixon väl. Och de olyckor som kom i hans väg bör tillåtas att dö med honom.”
Victor Gold, som var Agnews pressekreterare, sade att även om den tidigare vicepresidenten var känd för sin politiska retorik, uppskattade han honom för hans intellekt.
”Detta chockar på något sätt folk när jag säger att han var mer en idéernas man och att han var mer intresserad av idéer än av politik”, sade Gold i går kväll från sitt hem i Falls Church, Va.
”Han har alltid varit en vän, och jag är skyldig honom mycket. Många av oss gör det”, sade han.
På sex år steg Agnew från att ha varit chef i Baltimore County till guvernör i Maryland och sedan till vicepresident i president Richard M. Nixons administration.
Hans undergång var ännu mer uppseendeväckande. Den 10 oktober 1973 avgick han samtidigt som vicepresident och, i en förhandlingsuppgörelse med justitiedepartementet, erkände han i en rättssal i Baltimore att han inte var skyldig till skatteflykt under sina två år som guvernör i Maryland.
Det var en uppgörelse som skickade Agnew in i politisk obemärkthet, och som berövade honom chansen att stiga upp till presidentposten när Nixon avgick i vanära mindre än ett år senare.
Men innan han lämnade den nationella scenen hade Agnew skapat sig en persona som en hårdför lag och ordning-kandidat som smädade Vietnamkrigsdemonstranter och kritiserade liberala akademiker och pressen.
Hans mest berömda repliker kom i ett tal 1970, då han attackerade medierna som ”nattering nabobs of negativism” och ”the hopeless, hysterical hypochondriacs of history.”
Under de senaste åren genomgick Agnew ett slags rehabilitering. I maj 1995 deltog han i avtäckningen av sin vita marmorbyst i Capitolium i Washington, tillsammans med bilder av de vicepresidenter som föregått honom.
”Jag är inte blind eller döv för det faktum att vissa människor anser att detta är en ceremoni som inte borde äga rum”, sade Agnew. ”Jag vill påminna dem om att oavsett deras personliga syn på mig har denna ceremoni mindre att göra med Spiro Agnew än med det ämbete jag innehade, en ära som det amerikanska folket gav mig för två decennier sedan.”
Tre månader tidigare, i februari, hade guvernör Parris N. Agnew, som var en av de största presidenterna i USA, begått ett misstag. Glendening Agnews porträtt från ett förråd och hängde upp det tillsammans med de andra tidigare guvernörerna i Maryland i State House Reception Room.
I ett slags försoning deltog Agnew vid Nixons begravning i april 1994, där han anförtrodde sin före detta talskrivare William Safire att han och Nixon inte hade talat sedan Agnews påtvingade avgång 1973.
Spiro Theodore Agnew föddes i Baltimore den 9 november 1918 som son till Theodore Spiro Agnew och Margaret Akers Agnew. 1937 skrev han in sig vid Johns Hopkins University med kemi som huvudämne, men drog sig tillbaka tre år senare för att studera juridik.
Han gick kvällskurser vid University of Baltimore Law School och arbetade dagligen på Maryland Casualty Co. som biträdande försäkringskassör.
Där träffade han en arkivarie, Elinor Isobel ”Judy” Judefind. Efter flera träffar upptäckte de att de båda hade gått på Forest Park High School (hon två år efter honom) och hade bott bara några kvarter från varandra när de var barn.
De förlovade sig i april 1941 men sköt upp ett äktenskap i december när Agnew blev inkallad i september samma år, tre månader innan japanerna attackerade Pearl Harbor.
Efter en förberedande utbildning på två armébaser i söder valdes Agnew ut till officerskandidatskolan på Fort Knox, Ky.., och efter examen i maj 1942 blev han utnämnd till löjtnant. Han och Judefind gifte sig några dagar senare.
Under 1944 skickades han till European Theater of Operations, där han såg strider i Frankrike och Tyskland när de allierade närmade sig Hitlertyskland.
Som medlem av 10:e pansardivisionen fick han fyra stridsstjärnor, en bronsstjärna, en stridsinfanteristbricka och i slutet av 1944 var han närvarande vid slaget om Ardennerna, Tysklands desperata julstöt mot de allierade vid den belgiska staden Bastogne.
”I detta korta möte med ansvar och faror gjorde han sig väl förtjänt av sitt uppdrag”, säger författaren Theo Lippman Jr. skrev i sin biografi om Marylandaren, ”Spiro Agnew’s America; The Vice President and the Politics of Suburbia”, som publicerades 1972.
Efter kriget återvände Agnew hem med smeknamnet ”Ted”, som han fick i armén, och avslutade sina juridikstudier vid University of Baltimore.
Då han konstaterade att advokater inte var särskilt efterfrågade vid den här tiden, började han arbeta som försäkringsjusterare i ett år och övergick sedan till personalarbete på en stor supermarket i Baltimore.
Agnew återvände till advokatyrket i Baltimore, men öppnade en filial i Towson, länshuvudstaden i Baltimore County, som snabbt befolkades av unga veteraner och deras fruar. Trots att han var republikan i ett starkt demokratiskt län blev han ordförande för Baltimore County Board of (zoning) Appeals och skaffade sig ett rykte om hederlighet i ett arbete med många möjligheter att ta emot mutor.
När en grupp demokrater försökte avsätta honom från sitt ämbete, red Agnew på vågorna av medborgarnas upprördhet till posten som landshövding i valet 1962. På den posten skaffade han sig ett rykte som republikansk liberal, stödde medborgarrättsfrågor och en lag om offentliga lokaler, en av de första i landet på länsnivå.
I valet till guvernör 1966 var han det liberala valet mot den konservativa demokraten George (”Your home is your castle”) Mahoney. Agnew vann överlägset med stöd av svarta och liberaler från Washingtons förorter.
När presidentvalet 1968 närmade sig stödde Agnew öppet den republikanske liberale guvernören i New York, Nelson Rockefeller. Men Rockefeller hoppade av tävlingen när det blev uppenbart att han inte hade tillräckligt med röster för att få nomineringen.
Under tiden hade kandidaten Richard M. Nixon haft flera intervjuer med Agnew och hade privat uppgett att ”han var genuint imponerad av Agnews åsikter”, konstaterar Lippman i sin bok.
När Nixon nominerades fick Agnew sin inbjudan att vara med på biljetten i ett telefonsamtal från den blivande presidenten. Agnew berättade för journalister att hans val till biljetten hade kommit ”som en blixt från klar himmel”.
Nixon-Agnew-biljetten vann ett jämnt val mot demokraterna Hubert H. Humphrey och Edmund S. Muskie efter en kampanj som innehöll hårda ord från Agnew.
”Det råder en anda av nationell masochism, uppmuntrad av en effete kår av oförskämda snobbar som kallar sig för intellektuella”, kritiserade han de intellektuella vid ett tillfälle.
Fyra år senare vann den republikanska biljetten återigen, trots tidningsuppgifter om personer från Nixons administration och inbrottet i Demokratiska nationalkommitténs kontor i Watergate-komplexet i Washington.
Watergate-skandalen ledde förstås till att Nixon avgick i augusti 1974, men då hade han redan förlorat Agnew i en annan skandal.
Denna andra blixt från klar himmel inträffade en noggrant iscensatt dag i oktober 1973, då Agnew stod inför en federal domare i en rättssal i Baltimore och läste upp ett uttalande där han erkände att han inte hade gjort några invändningar mot regeringens anklagelse om att han hade underlåtit att redovisa 29 500 dollar i inkomster som han hade fått 1967 när han var guvernör.
En no-contest plea, även om det inte är ett erkännande av skuld, är ett avsevärt avstånd från en plea of innocent i juridiskt språkbruk.
Indå den federala domaren Walter E. Hoffman konstaterade i rättssalen den hektiska dagen att ett nej till bestridande var ”den fullständiga motsvarigheten till ett erkännande av skuld”.
Hoffman dömde Agnew till böter på 10 000 dollar och föreskrev tre års villkorlig dom utan övervakning efter att USA:s justitieminister Elliot L. Richardson hade uppmanat till mildhet.
Fem dagar senare framträdde Agnew i nationell television, förnekade justitiedepartementets anklagelser mot honom och sade att hans nej till bestridande inte var ett erkännande av skuld utan ”det enda sättet att snabbt lösa situationen”.
Året därpå blev han avstängd från att utöva advokatyrket av delstatens högsta domstol. År 1981 vann Maryland en civilrättslig dom mot den tidigare vicepresidenten på 147 000 dollar, ett belopp som en domare i delstatens Circuit Court ansåg att han hade tagit emot i mutor när han var guvernör.
Agnew efterlämnar sin hustru, en son, James Rand, och tre döttrar, Pamela Lee, Susan Scott och Elinor Kimberly.
Sun Staff Writers John Rivera och Richard Irwin har medverkat i denna artikel.