STLT#152, Follow the Drinking Gourd
Hurra för Hymnal Commission, som längst ner på sidan noterade att detta var en kodsång som användes av den underjordiska järnvägen, precis som Wade in the Water och Swing Low, Sweet Chariot, för att kommunicera kartan till frihet.
Jag ska inte gå igenom hela sången – det finns gott om webbplatser som gör det åt dig. Naturligtvis är kalebasset den stora vattenpipan, ”when the sun comes back and the first quail calls” är våren; de två andra verserna är anmärkningsvärt explicita.
Frågan är förstås om de är för explicita, och skrevs den här versionen efter inbördeskriget? Det finns vissa bevis som tyder på att så kan vara fallet, även om det också är möjligt att det inte alls är motsägelsefullt att vissa texter har kodifierats i olika former långt efter det att originalet sjungits, tack vare muntlig tradition.
(Refräng)
Följ drickande kalebass,
följ drickande kalebass,
för den gamle mannen väntar på att bära dig till friheten,
följ drickande kalebass.När solen kommer tillbaka och den första vakteln ropar,
följ den drickande kalebassen.
Den gamle mannen väntar på att bära dig till friheten,
följ den drickande kalebassen.(Kör)
Nu utgör flodbanken en mäktigt bra väg,
de döda träden visar dig vägen.
Vänsterfot, pinnfot, resande på,
följ drickande kalebassaren.(Kör)
Nu slutar floden mellan två kullar
följ drickande kalebassaren.
Det finns en annan flod på andra sidan,
follow the drinking gourd.(Chorus)
Oavsett om vi tror eller inte tror att exakt dessa verser är vad som sjöngs år 1860 är denna sång en stark påminnelse om det mod som Harriet Tubman och de – vita och svarta – som arbetade på järnvägen visade. Det är en kraftfull påminnelse om musikens styrka och kraft. Och det är en hyllning till de förtrycktas bestående hjärta och själ.
Återigen måste vi sjunga den med försiktighet. Naturligtvis. Men jag tror att vi har fått tillräckligt med brödsmulor för att det är osannolikt att vi går in i den här utan att vara försiktiga.