Syd Barrett: Hur LSD skapade och förstörde hans karriär med Pink Floyd

Syd Barrett: Hur LSD skapade och förstörde hans karriär med Pink Floyd

Våren 1967 stod Pink Floyd i spetsen för den psykedeliska rockrörelsen som höll på att ta sig in i den vanliga populärkulturen.

Med huvudgitarristen och låtskrivaren Syd Barrett i spetsen och med basisten Roger Waters, trummisen Nick Mason och organisten Richard Wright, nådde bandet topp 20 i Storbritannien med sin iögonfallande debutsingel ”Arnold Layne”. I maj 1967 gjorde de ett outplånligt intryck med konserten Games for May i London’s Queen Elizabeth Hall, med en fyrfältig ljudanläggning, en bländande ljusshow och en bubbelgenererande maskin.

Som beskrivs i Crazy Diamond: Syd Barrett and the Dawn of Pink Floyd, drevs bandet av kreativiteten hos sin frontman, känd för sina kryptiska texter som blandade mystik och ordlekar, och en experimentell gitarrstil som använde sig av ekomaskiner och andra förvrängningar.

Syvärr ledde samma krafter som drev Barrett till konstnärliga genombrott honom också in på självförstörelsens väg, vilket ledde till att han förvisades från gruppen kort efter att de kommit in på listorna och gjorde honom till ett varnande exempel när Pink Floyd blev ett av de största banden i världen.

Barrett fann inspiration genom LSD-användning

1965, när kvartetten som blev Pink Floyd höll på att hitta sin musikaliska bas mellan lektionerna vid Londons Regent Street Polytechnic och Camberwell College of Arts, hade Barrett upptäckt LSD:s sinnesförändrande effekter.

Svängen till psykedeliska droger hade en massiv inverkan på gruppens inriktning. Med utgångspunkt i sin frontman började Pink Floyd göra sig av med de R&B-covers som efterliknades av otaliga andra band från den tiden och omfamnade originella ljud. Och den högintelligente Barrett, som redan var känd för att marschera i sin egen säregna takt, började ta in LSD i stora mängder och producera låttexter som tycktes hämtade från okända världar i kosmos.

Det var den kombinationen av originell musik, scenpresentation och lyrisk skicklighet som fångade skivbolagens uppmärksamhet till att börja med, men vid den tidpunkt då Pink Floyd presenterades som nästa stora grej inom den brittiska rocken höll Barrett redan på att förlora sin tunna verklighetsförankring genom sitt oavbrutna drogmissbruk.

Hans gamle vän och senare ersättare David Gilmour märkte detta när han kom förbi Chelsea Studios i maj 1967 för inspelning av bandets andra singel ”See Emily Play”

”Syd verkade inte känna igen mig och stirrade bara tillbaka”, minns Gilmour i Crazy Diamond. ”Jag lärde känna den blicken ganska väl och jag ska gå till protokollet och säga att det var då han förändrades. Det var en chock. Han var en annan person.”

Bandets inledande framgång gav vika för oro över Barretts beteende

Trots den ökande oron för deras väns mentala hälsa blomstrade Pink Floyd. ”See Emily Play” blev en större hit än ”Arnold Layne” och nådde plats 6 på de brittiska listorna.

För övrigt hade Barrett levererat en rad briljanta låtar till gruppens debutalbum The Piper at the Gates of Dawn. ”Chapter 24” var inspirerad av I Ching, den gamla kinesiska texten, ”Astronomy Domine” och ”Interstellar Overdrive” blev emblematiska för gruppens atmosfäriska sound och ”Bike” visade upp författarens vilja att omfamna det absurda.

Det dröjde dock inte länge efter att Piper landade i skivbutikerna i början av augusti 1967 innan Barretts försämrade tillstånd började ge upphov till huvudvärk för hans bandmedlemmar. Senare samma månad rapporterades det att den drogpåverkade frontmannen led av ”nervös utmattning”, vilket tvingade gruppen att ställa in sitt planerade framträdande på National Jazz and Blues Festival.

När bandet åkte iväg för en USA-turné på hösten stod det klart att Barretts offentliga närvaro höll på att bli ett stort problem. Han stod på scenen och avstämde sin gitarr under en spelning på Fillmore West i San Francisco och stirrade katatoniskt på programledarna under framträdanden i Dick Clarks American Bandstand och The Pat Boone Show. Bandet blev larmat och bandets managers avbröt turnén för att undvika ytterligare pinsamma incidenter.

Barretts fortsatta oförutsägbarhet tvingade bandet att byta ut honom

Under tiden stod Barrett under press att producera en framgångsrik uppföljningssingel till ”See Emily Play”. ”Scream Thy Last Scream” och ”Vegetable Man” ansågs för mörka för att släppas, och även om ”Apples and Oranges” äntligen fick klartecken i mitten av november saknade den catchinessen hos sina föregångare och floppade.

Gruppen gav sig ut på en turné i Storbritannien vid den här tiden, där Barrett orsakade ytterligare spänningar genom att antingen vägra att gå ut ur turnébussen vid spelningar eller gå ut innan en spelning började. Efter ett katastrofalt framträdande vid en julkonsert tog bandet kontakt med Gilmour, som då var frontfigur för en annan kämpande grupp vid namn Jokers Wild.

I början av 1968 med avsikt att fortsätta som ett femmannaband försökte Pink Floyd med ett arrangemang där Barrett skulle vara kvar som låtskrivare bakom kulisserna, innan de övergav idén om att ha med honom att göra helt och hållet. I mars 1968 var Barrett inte längre med i det band som han varit med och grundat och drivit fram till en framträdande position.

Inom några år hyllades de återstående medlemmarna i Pink Floyd som arena-rockgudar medan Barretts egen musikaliska karriär var avslutad och han tillbringade resten av sitt liv borta från offentlighetens ögon. Hans närvaro på gruppens finurliga tidiga skivor fungerar som en påminnelse om vad som kunde ha blivit en lång och framgångsrik karriär för en unik, begåvad artist.

Även om han inte längre var medlem hade Barrett fortfarande en inverkan på Pink Floyd, och bandets nionde studioalbum, Wish You Were Here, spelades in som en hyllning till deras medgrundare.