Ten år senare lämnar den arabiska våren många med ouppfyllda löften
AMMAN, JORDAN – För tio år sedan skakade den arabiska vårens revolutioner om regimerna i Mellanöstern, och ett antal långvariga ledare, som en gång ansågs vara oemotståndliga mot förändringar, störtades. Men analytiker menar att rörelsen misslyckades med att uppfylla folkets önskemål om större politiskt inflytande. Nu, tio år senare, har ingen ny politisk ordning uppstått.
Massiva protester under den arabiska våren svepte bort styrande i Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen för tio år sedan.
Och i vissa länder, som Syrien, har blodiga inbördeskrig uppstått och dragit in främmande makt.
Jordaniens tidigare utrikesminister Marwan Muasher säger att ett decennium efter den arabiska våren finns det fortfarande inte mycket god samhällsstyrning i arabvärlden, eftersom ledarna misslyckas med att tillgodose folkets krav på större rättigheter och rättssäkerhet.
”Arabvärlden har hittills i stort sett vägrat att erkänna att den gamla ordningen har dött”, sa Muasher. ”De gamla verktygen som den använde – ’moroten’ i form av ekonomiska resurser och ’pinnen’ i form av säkerhetstjänster – håller på att smulas sönder. Dessa verktyg måste ersättas av ett inkluderande beslutsfattande genom att gå från beskydd till produktivitet. Genom utbildningssystem som förbereder människor för att hantera livets komplexitet och genom att vårda pluralism, respektera arabvärldens mångfald och förstå att den bör vara (en) källa till styrka och inte svaghet.”
Muasher, som nu är vicepresident vid Carnegie Endowment for International Peace, säger att kanske med undantag för Tunisien tycks auktoritarismen vara på tillbakadragande i de flesta arabiska länder.”
Kristin Diwan, senior forskare vid Arab Gulf States Institute i Washington, säger att den regionala förskjutning som den arabiska våren gav Gulfstaterna en möjlighet.
”När Gulfstaterna tittade ut över hela regionen och bara såg dessa förekomster av inbördeskrig, eller inbördes oroligheter och ekonomisk svaghet, kände de att det fanns en möjlighet att utöka sitt inflytande”, säger Diwan. ”Och i vissa fall kände de sig tvingade att ingripa och forma regionen på ett sätt som tjänar deras intressen. När man tittar på en stat, som Förenade Arabemiraten, ser man verkligen utökade ambitioner.”
Muasher säger att ”även om det är sant att den arabiska våren inte har uppfyllt sitt fulla löfte”, för större folkligt inflytande, hävdar han att det skulle ha varit svårt att uppnå ett antal av dess mål inom loppet av ett decennium.
Det kommer att ta längre tid, säger han. Men den före detta jordanska ministern varnar också för att ”klockan har börjat” ticka på auktoritärt styre. Han tror att till skillnad från sina äldre kommer den arabiska ungdomen och denna nya generation ”inte att acceptera bristen på god samhällsstyrning, som är det största problemet i arabvärlden i dag”
.