Teori om katarsis och medieeffekter
Är det katartiskt att se på våld? Den stora mängden våld i massmedia rättfärdigas ofta med begreppet katharsis. Ordet katarsis kommer från det grekiska ordet katharsis, som bokstavligen översatt betyder ”en rening eller utrensning”. Det första dokumenterade omnämnandet av katharsis skedde för mer än tusen år sedan, i Aristoteles verk Poetik. Aristoteles lärde ut att när man såg tragiska skådespel fick människor en känslomässig befrielse (katharsis) från negativa känslor som medlidande, rädsla och ilska. Genom att se hur karaktärerna i pjäsen upplevde tragiska händelser, rensades och renades förmodligen åskådarens negativa känslor bort. Denna känslomässiga rening ansågs vara till nytta för både individen och samhället.
Den antika föreställningen om katharsis återupplivades av Sigmund Freud och hans medarbetare. Till exempel föreskrev A. A. Brill, psykiatern som introducerade Freuds psykoanalytiska tekniker i USA, att hans patienter skulle titta på en prismatch en gång i månaden för att rensa ut sina arga, aggressiva känslor i ofarliga kanaler.
Katharsisteorin dog inte med Aristoteles och Freud. Många regissörer och producenter av våldsamma medier hävdar att deras produkter är katartiska. Alfred Hitchcock, regissör av filmen Psycho, sade till exempel: ”Ett av televisionens största bidrag är att den förde tillbaka mordet in i hemmet där det hör hemma. Att se ett mord på tv kan vara en bra terapi. Det kan hjälpa till att arbeta bort ens antagonism.” Mer nyligen, 1992, sade Paul Verhoeven, regissör av filmen Total Recall: ”Jag tror att det är en slags renande upplevelse att se våld.”
Producenterna av våldsamma datorspel, liksom producenterna av våldsamma filmer, hävdar att deras produkter är katartiska. Sega Soft har till exempel skapat ett onlinenätverk med våldsamma spel som påstår att användarna får utlopp för den ”primära mänskliga driften att döda”. I reklammaterial för den fiktiva CyberDivision-rörelsen säger den imaginära grundaren Dr. Bartha: ”Vi dödar. Det är okej. Det är inte vårt fel, lika lite som att andas eller urinera.” Dr Bartha hävdar att aggressiva drifter och impulser kan rensas ut genom att spela våldsamma videospel. ”Det är en marknadsföringskampanj”, säger en talesman för SegaSoft, ”men det finns en viss giltighet i konceptet att man behöver ett utlopp för aggressiva drifter”. Vissa personer som spelar våldsamma datorspel, till exempel följande trettioåriga videospelare, håller med: ”När världen gör dig förbannad och du behöver en plats att ventilera dig på är Quake en bra plats för det. Du kan döda någon och se blodet rinna nerför väggarna och det känns bra. Men när det är gjort är man av med det.”
Vad säger de vetenskapliga uppgifterna om effekterna av att titta på våld? Minskar eller ökar våldsamma medier aggressivt och våldsamt beteende? Samhällsvetare har varit mycket intresserade av denna fråga sedan slutet av 1960-talet. Resultaten från hundratals studier har konvergerat mot slutsatsen att tittande på våld ökar aggressionen. Den amerikanska generalkirurgin kom faktiskt fram till denna slutsats redan 1972. De vetenskapliga bevisen är överväldigande på denna punkt. Att se våld är definitivt inte katartiskt – det ökar snarare än minskar ilska och efterföljande aggression.
Brad Bushman och hans kollegor jämförde nyligen effekterna av medievåld med effekter från andra områden, och resultaten visas i figur1. En korrelation kan sträcka sig från -1 till +1, där -1 anger ett perfekt negativt samband och +1 ett perfekt positivt samband. Som figuren visar är alla korrelationer för de studerade effekterna signifikant olika från noll. Observera dock att den näst största korrelationen gäller våldsamma medier och aggression. De flesta skulle hålla med om att de andra korrelationerna som visas i figur 1 är så starka att de är uppenbara. Till exempel skulle de flesta människor inte ifrågasätta påståendet att kalciumintag ökar benmassan eller att kondomanvändning minskar risken för att smittas av hiv, det virus som orsakar aids.
Korrelationen mellan medievåld och aggression är bara något mindre än korrelationen mellan rökning och lungcancer. Alla som röker får inte lungcancer och alla som får lungcancer är inte rökare. Men även tobaksindustrin håller med om att rökning orsakar lungcancer. Rökning är inte den enda faktorn som orsakar lungcancer, men det är en viktig faktor. På samma sätt blir inte alla som tittar på våldsamma medier aggressiva, och inte alla som är aggressiva tittar på våldsamma medier. Att titta på våldsamma medier är inte den enda faktorn som orsakar aggressivitet, men det är en viktig faktor.
Rökanalogin är användbar i andra avseenden. Liksom en första cigarett kan den första våldsamma filmen som ses göra en person illamående. Senare blir man dock sugen på mer och mer. Effekterna av rökning och att se våld är båda kumulativa. Att röka en cigarett orsakar förmodligen inte lungcancer. Att se en våldsfilm förvandlar troligen inte heller en person till en psykopatisk mördare. Upprepad exponering för både cigaretter och våldsamma medier kan dock få skadliga konsekvenser.
Katarsisteorin är elegant och mycket trovärdig, men den är falsk. Den rättfärdigar och vidmakthåller myten att det är hälsosamt och fördelaktigt att se på våld, när det i själva verket är ohälsosamt och skadligt att se på våld. Efter att ha granskat den vetenskapliga forskningen drog Carol Tavris (1988) följande slutsats: ”Det är dags att en gång för alla sätta en kula i hjärtat på katarsishypotesen. Tron på att man genom att observera våld (eller ’ventilera det’) blir av med fientligheter har praktiskt taget aldrig fått stöd av forskningen.”
Se även:Video- och datorspel och Internet; Våld i medierna, attraktion till; Våld i medierna, forskningens historia om.
Bibliografi
Bushman, Brad J., och Huesmann, L. Rowell. (2000). ”Effekter av tv-våld på aggressivitet”. In Handbook of Children and the Media, eds. Dorothy G. Singer och Jerome L. Singer. Newbury Park, CA: Sage.
Geen, Russell G., and Bushman, Brad J. (1997). ”Behavioral Effects of Observing Violence”. In Encyclopedia of Human Biology, Vol. 1, ed. Renato Dulbecco. New York: Academic Press.
Smith, S. L., and Donnerstein, Edward. (1998). ”Skadliga effekter av exponering för våld i media: Learning of Aggression, Emotional Desensitization, and Fear”. I Human Aggression: Theories, Research, and Implications for Policy, eds. Russell G. Geen och Edward Donnerstein. New York: Academic Press.