The Ottoman Millet System: Non-Territorial Autonomy and its Contemporary Legacy
Abstract
Historiker och samhällsvetare betraktar det ottomanska hirsesystemet som ett framgångsrikt exempel på icke-territoriell autonomi. De osmanska härskarna erkände mångfalden av religiösa och etniska gemenskaper som utgjorde imperiet och förstod också att denna mångfald varken kunde eller borde assimileras till en övergripande princip om likhet. I stället organiserade de en rad ad hoc-förhandlingar med ledarna för de religiösa samfunden, vilket resulterade i det som blev känt som millet-systemet. Under dessa arrangemang organiserade judiska, grekisk-ortodoxa och armeniska samfund sin existens i imperiet och överlevde genom ett generaliserat system av kejserlig tolerans och intensiva förhandlingar. I den här artikeln beskrivs milletsystemets huvuddrag och man tittar på det arv som det efterlämnade till vissa efterföljande stater, särskilt Egypten, Israel, Libanon och Turkiet. I artikeln hävdas att denna typ av icke-territoriell autonomi var bäst lämpad för minoriteternas geografiska spridning, men också för det osmanska rikets strategiska mål. Även om denna modell senare idealiserades hade den effekten att den inte bara gav minoriteterna autonomi, utan också att den säkerställde att de förblev under statens kontroll.