Två skålar för elektorskollegiet: Skäl att inte avskaffa det

Om demokrati innebär att majoriteten bestämmer är elektorskollegiet en odemokratisk institution. Två gånger under de senaste fem valen har det gett Vita huset till den som förlorat folkomröstningen. År 2000 gav det nationen George W. Bush. För två veckor sedan gav det oss Donald Trump, även om Clinton med största sannolikhet kommer att ha ett övertag på mer än två miljoner röster bland dem som röstade. Många människor, inte bara liberaler, fruktar att ett Donald Trump-ordförandeskap kommer att hota grundläggande amerikanska värderingar. Några av hans första utnämningar och hans underlåtenhet att kraftfullt fördöma rasismen hos vissa av hans anhängare har inte gjort något för att dämpa dessa farhågor. Om detta inte är tillräckligt för att döma valkollegiet till glömska har det för länge sedan upphört att fylla den funktion som det var avsett för: nämligen att se till att presidenten är skyldig sitt ämbete till folket och inte till kongressen (att låta kongressen välja presidenten var vid den tiden det mest sannolika alternativet) samtidigt som man placerar en rådgivande grupp kloka män (och de var alla män på den tiden) mellan en kanske övernitisk befolkning och landets mäktigaste ämbete.

Alexander Hamilton redogjorde för dessa resonemang i Federalist 68:

”Det var önskvärt att folkets känsla skulle verka i valet av den person till vilken ett så viktigt förtroende skulle anförtros. Detta syfte kommer att besvaras genom att rätten att göra det inte överlämnas till något i förväg etablerat organ, utan till män som folket valt för det speciella ändamålet…

Det var lika önskvärt att det omedelbara valet skulle göras av män som var mest kapabla att analysera de egenskaper som var anpassade till posten, och som handlade under omständigheter som var gynnsamma för överläggningar, och för en förnuftig kombination av alla de skäl och incitament som var lämpliga att styra deras val. Ett litet antal personer, som väljs av sina medmänniskor från den allmänna massan, kommer med största sannolikhet att besitta den information och det omdöme som krävs för sådana komplicerade undersökningar.

Det var också särskilt önskvärt att ge så lite tillfälle som möjligt till tumult och oordning…. Valet av flera, för att bilda ett mellanliggande organ av väljare, kommer att vara mycket mindre benägna att få samhället att drabbas av extraordinära eller våldsamma rörelser, än valet av en som själv skulle vara det slutliga objektet för allmänhetens önskemål.”

Väljare i dag väljer dock den ENDA med all den passion som Hamilton fruktade. Nästan ingen kan i dag identifiera de elektorer som de i själva verket röstar på, och elektorerna överlägger inte och behöver inte heller besitta särskild information. Det är inte konstigt att det i årtionden har höjts rop om att avskaffa elektorskollegiet och låta folkmajoriteten direkt bestämma nationens ledare.

Men de odemokratiska aspekterna av elektorskollegiet utgör inte i sig själva ett argument för att avskaffa det. I vårt system av kontroller och balanser finns flera odemokratiska institutioner inbyggda, framför allt hela vårt rättsväsende. Flera förfaranden, inklusive ändring av konstitutionen och upphävande av presidentens veto, kräver också supermajoritet. Nationen tycks ha överlevt dessa begränsningar av majoritetsdemokratin relativt väl, och har kanske delvis överlevt på grund av dem. Så även för engagerade små ”d”-demokrater måste frågan vara: har valkollegiesystemet några fördelar som uppväger dess tillfälliga frustration av majoritetens vilja?

Det finns åtminstone två sådana fördelar. Den första såg vi i arbete i valet år 2000. Vem som än vann, Bush eller Gore, så skulle det ske med en hårsmån. Tack vare elektorskollegiet behövde vi inte räkna om hela nationen. I stället kunde vi koncentrera oss på en mer lätthanterlig uppgift – att räkna delstaten Florida. Föreställ er de problem som skulle uppstå, de spänningar som skulle uppstå och de påståenden om oegentligheter som sannolikt skulle följa om hela nationen skulle behöva räknas och sedan räknas om för att fastställa valresultatet. Ännu i dag, flera veckor efter valet, räknar vissa delstater fortfarande valsedlar. Utan elektorskollegiet skulle vi sällan eller aldrig få veta vem som vann valet på valdagen, och vi skulle kanske regelbundet vara i ovisshet förrän flera veckor efter valet. Om ett val var tillräckligt nära för att motivera en omräkning, hur skulle vi då hantera det? Omräkningen i Florida 2000 tycks ha sysselsatt en betydande del av de jurister som är mest bevandrade i vallagstiftning. Var skulle vi hitta de utbildade jurister, valobservatörer och andra som behövs för att övervaka en rättvis omräkning i hela landet, och hur skulle den rättsliga övervakningen av en omräkning i 50 delstater se ut? Valmanskollegiet räddar oss från att behöva ta itu med sådana utmaningar.

Den andra stora tjänsten som valmanskollegiet tillhandahåller är att avlägsna incitamenten för att manipulera valen. Föreställ dig att du är en partisk, passionerad och inte helt etisk valfunktionär i till exempel Maryland eller Mississippi. I ingen av delstaterna har du anledning att manipulera valprocessen eftersom det är vinnaren i hela delstaten och inte vinnarens majoritet som räknas. I Maryland har den republikanska kandidaten ingen chans att vinna, medan motsatsen gäller i Mississippi. Om däremot vinnaren av den nationella folkomröstningen skulle bli president skulle de mest passionerade partisanerna ha anledning att fylla valurnorna till förmån för sin favoritkandidat och samtidigt olagligt felrapportera eller undertrycka röster som de inte vill ska räknas. Dessutom skulle den lokala valförvaltningen kunna innebära att uppgiften i vissa områden kanske inte är så svår eftersom ett parti skulle kunna ha ett järngrepp om röstningsförfarandena och rösträkningen. Även om en splittring mellan elektorskollegiet och den folkliga majoriteten gör att många känner att ett valresultat inte är helt legitimt, kan hoten mot den upplevda legitimiteten av valresultatet och påståenden om illegitimitet i nära val vara mycket större om elektorskollegiet inte existerar.

Personligen hade jag velat att folkliga röster skulle ha avgjort det gångna valet och jag förväntar mig att elektorskollegiets odemokratiska inslag typiskt sett kommer att skada den kandidat som jag föredrar. Ändå tvivlar jag på att det är klokt att avskaffa valmanskollegiet. Det finns dock förändringar som bör göras för att begränsa de intrång som valkollegiet kan göra i majoritetsstyret. För det första bör så kallade trolösa elektorer förbjudas. Oavsett hur situationen såg ut 1789 förväntar sig väljarna i dag att man följer den önskan som majoriteten i delstaten har. I det senaste valet antydde dock minst två demokratiska elektorer att de kanske inte skulle rösta på Clinton om hon vann i deras delstat, medan grupper på vänsterkanten har cirkulerat petitioner där de republikanska elektorerna uppmanas att överge Trump. I ett nära val kan avhoppare vända inte bara den folkliga majoriteten utan även den uppenbara majoriteten i elektorskollegiet. Dessutom är det utrymme för skönsmässig bedömning som ges till elektorerna sådant att även om det senare skulle visa sig att deras röster har motiverats av hot eller mutor är det svårt att se en konstitutionell grund för att upphäva deras agerande. Lösningen här är enkel. Även om elektorskollegiet bör bibehållas, behöver de mänskliga elektorerna inte bibehållas. Konstitutionen kan ändras så att vinnaren i varje delstat automatiskt får delstatens elektorsröster.

För det andra bör elektorerna i alla delstater, kanske efter att ha tagit hänsyn till den avvikande praxisen i Maine och Nebraska, åläggas att enhälligt rösta för delstatens vinnare. Maine och Nebraska, som fördelar en del av sina elektorsröster per kongressdistrikt, har så få elektorer att det är osannolikt att deras avvikelse från allmän praxis skulle spela någon roll. Detsamma gäller inte i andra delstater, t.ex. Pennsylvania, där idén om att fördela elektorsrösterna efter kongressdistrikt lanserades när Obama kandiderade för sin andra mandatperiod. Möjligheten var verklig eftersom republikanerna kontrollerade guvernörskapet och båda kamrarna i delstatens lagstiftande församling. Det var attraktivt eftersom även om Pennsylvania verkade tippa åt Obama var Romney säker på att leda i vissa kongressdistrikt. Att fördela elektorsröster på detta sätt är inte bara ett alltför stort ingrepp i majoritetens vilja för att kunna tolereras i en demokrati, utan hotet förvärras också allvarligt av den partipolitiska karaktären hos omfördelning av distrikt. Men inte ens ett avskaffande av den partipolitiska områdesindelningen skulle lösa problemet, eftersom den naturliga koncentrationen av demokratiska väljare i stadsområden skulle leda till att elektorerna i onödan skulle snedvrida valkollegiet i republikansk riktning. Vi ser i det senaste valet att presidentpreferenserna hos väljare i vissa delstater, Kalifornien är det bästa exemplet, räknas mindre än preferenserna hos väljare som är bosatta på andra platser. Baker v. Carr, det fall som bröt landsbygdens dominans i delstaternas lagstiftande församlingar och satte tänderna i principen om en person/en röst, bör tolkas så att det förhindrar partipolitiskt fifflande med etablerade regler för fördelning av elektorsröster, även om den säkrare vägen är en författningsändring.

Det är förståeligt att många demokrater i dag skulle vilja att nationen överger systemet med elektorskollegiet och väljer presidenten med folkmajoritet. Även om republikanska politiker aldrig skulle låta detta ske har idén en naturlig dragningskraft på väljare över hela det politiska spektrumet. Vi bör dock erkänna att även om elektorskollegiet är en anakronism som för länge sedan har upphört att fungera som författarna förväntade sig, fyller det andra funktioner i dag. Dessa funktioner är förmodligen så viktiga att det är klokt att reparera valkollegiet, inte att avskaffa det.

Skriv ut

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.