Vad säger Bibeln om bönelöshet?
Fråga: ”Vad säger Bibeln om bönelöshet?
Svar: Bönen är själen i den kristnes vandring med Gud. Bön kopplar oss till Gud, bön är ett effektivt sätt att älska och knyta an till andra, och bön lämnar en plats i hjärtat hos den som ber för att höra Guds klara röst. Bibeln säger ”be utan uppehåll” (1 Tessalonikerbrevet 5:17), så allt annat än en ständig attityd av bön och gemenskap med Gud är synd. Allt som avbryter vår kontakt med Gud eller leder till självtillräcklighet är fel.
Vi kan se på Adams och Evas handlingar i Första Mosebok 3 som ett slags bönelöshet. De äter av trädet med kunskap om gott och ont och skäms för mycket för att tala med Herren när han kommer för att möta dem i trädgården. I sin synd är de avskurna från Gud, deras kommunikation med honom är avbruten. Adam och Evas ”bönelöshet” var synd, och den orsakades av synden.
Kan du föreställa dig att någon påstår sig vara din bästa vän men aldrig pratar med dig? Oavsett hur vänskapen ser ut kommer den utan tvekan att vara ansträngd. På samma sätt är relationen till Gud dålig och svår om det inte finns någon kommunikation. Bönlöshet är motsatsen till ett gott förhållande till Gud. Guds folk kommer att ha en naturlig önskan att kommunicera med sin Herre. ”HERRE, i morgon bitti skall du höra min röst;
i morgon bitti skall jag komma till dig och vänta” (Psalm 5:3). Bibelns befallningar att be åtföljs av underbara löften: ”HERREN är nära alla som åkallar honom,
alla som åkallar honom i sanning” (Psalm 145:18).
Kristus är vårt bästa exempel på ett liv i hängivenhet. Han var själv en bönens man (se Luk 3:21; 5:16; 9:18, 28; 11:1), och han lärde sina lärjungar att be (Luk 11:2-4). Om människosonen såg ett personligt behov av att be, hur mycket mer borde vi då inte se samma behov hos oss själva?
Missbruk av bön ignorerar den gåva av förbön som Gud har gett oss. Vi är kallade att be för våra bröder och systrar i Kristus (Jakob 5:16). Paulus bad ofta om böner från Guds folk för deras räkning (Efesierbrevet 6:19; Kolosserbrevet 4:3; 1 Tessalonikerbrevet 5:25), och han var trogen att be för dem (Efesierbrevet 1:16; Kolosserbrevet 1:9). Profeten Samuel såg böner för Israels folk som en nödvändig del av sin tjänst: ”Därför är det långt ifrån mig att jag skulle synda mot HERREN genom att sluta be för er” (1 Samuelsboken 12:23). Enligt Samuel är bönelöshet en synd.
Bönelöshet är ett åsidosättande av Guds bud om att älska andra. Och vi ska inte bara be för dem som det inte är svårt för oss att be för: ”Jag uppmanar er därför att först och främst be om åkallan, bön, förbön och tacksägelse för alla människor” (1 Timoteus 2:1). Jesus säger att vi också ska be för dem som förföljer oss (Matteus 5:44). Detta är Kristi budskap, att älska och stödja alla i bön, även dem som är svåra att älska.
Bönen lämnar plats för Guds klara röst. Bönlöshet försvagar vår förmåga att höra Kristus när han viskar korrigerande eller övertygande ord i vår ande. Hebreerbrevet 12:2 påminner oss om att Kristus är ”vår tros upphovsman och fulländare”. Utan hans Ande som lever i våra hjärtan skulle vi vara ute på en svår väg när vi följer våra egna bedömningar. När vi ber om att Guds vilja ska ske ”på jorden som i himlen” (Matteus 6:10) avslöjas vår egen viljas motsägelsefullhet.
Matteus 26:41 ger en annan förmaning: ”Vakta och be, så att ni inte kommer i frestelse”. Bönlöshet fördunklar våra hjärtan för de frestelser som finns runt omkring oss och leder oss in i större synd. Vi blir kloka på våra hjärtans vägar genom den heliga andens upplysning och vägledning. Och det är bara i Andens kraft som våra böner är effektiva (se Romarbrevet 8:26-27).
Bönen är vår räddningsplanka och vår kontakt med Gud. Kristus visade motsatsen till bönelöshet i sin vandring här på jorden och visade oss hur vi kan leva ett liv i bön.
English
Vad säger Bibeln om bönelöshet?