Vandring på Kungsleden i Sverige
För en vacker flerdagars vandring av episka proportioner kan du inte göra fel med Kungsleden i Sverige, som Danielle Fenton får reda på…
Jag skrek åt Wayne när han kastade träågen i det gropiga vattnet. Sprut slog mot våra ansikten när båten skar genom växande vågor. Jag hade inte riktigt vant mig vid att den här resan inte bara gick på två fötter, med båtöverfarter som en integrerad del av leden.
Tack vare hans gedigna roddinsatser, tillsammans med mitt försök till navigering, var vi nu ungefär halvvägs över sjön Teusajaure, på väg mot bryggan i fjärran. Det var sent, men den vedeldade bastun vid Teusajaure Mountain Hut var all den motivation vi behövde för att ta oss över de sista 500 metrarna. Tja, det och en burk svenska köttbullar. Underskatta aldrig kraften hos en varm måltid i slutet av en vandringsdag.
När vi redan hade korsat polcirkeln påbörjade vi vår tredje vecka på Kungsleden, Sveriges främsta långdistansled som slingrar sig mellan landets högsta toppar och genom de mest dramatiska landskapen längst i norr.
Vårt mål var att genomföra hela den 270 mil långa leden på 21 dagar, vilket vandrare vi mötte som kom i motsatt riktning verkade tycka var ganska ambitiöst. Inte undra på att vi hade utvecklat en förkärlek för att ta en paus och koppla av musklerna i en varm bastu i slutet av en lång dags vandring (eller rodd). Som en hörnsten i den svenska kulturen, och en helt ny erfarenhet för oss på vandringsleden, var vi snart väl förtrogna med bastuetikett och lade in dem i vår resplan närhelst det var möjligt.
En av de hårdaste miljöerna på vår planet, har Arktis alltid slagit oss som en plats för seriösa äventyrare och experter. Men King’s Trail är genomförbar för ett brett spektrum av vandrare, tack vare de relativt låga höjderna, den ganska lättsamma terrängen och ett omfattande nätverk av fjällstugor och nödskydd längs större delen av sträckan. Att sova i stugorna, använda sig av deras matlagningsmöjligheter och fylla på matförråden på språng från butikerna, i motsats till att bära en full ryggsäck med campingutrustning och ransoner, innebär att resan är tillgänglig för den vanliga vandraren.
Trots sitt vilda rykte och avlägsna läge, som ofta beskrivs som en av de sista riktiga vildmarkerna i Europa, handlar den här vandringen inte om teknisk skicklighet, utan är mer ett prov på uthållighet och lång livslängd. Även om du planerar att campa i vildmarken, som vi gjorde, kan en genomsnittlig vandrare i måttlig kondition, med en smak för äventyr och goda vandringsben, ta sig an utmaningen och gå hela vägen.
Karaktäriserat av branta snöklädda toppar som tornar upp sig över perfekta u-formade dalar som är täckta av ljusa gröna nyanser, påminner de enorma landskapen på King’s Trail om Western Fells hemma i Storbritannien, förutom att dessa glaciärdalar är mycket större och i en mycket mer storslagen skala – som Lake District på steroider. Förutom att du i Lake District inte väcks av en hjord renar som letar efter mat runt ditt tält.
Klockornas klingande från dessa blyga, kameraskygga varelser var en av de bästa väckningar som vi hittills har upplevt under våra vandringsresor. Vi upptäckte snabbt att renar är den vanligaste iakttagelsen på vandringsleden (men den svåraste att fotografera), tätt följt av vilda blåbär som vid tiden för vår resa var mogna att plockas. Detta innebar att vi kunde komplettera vår 21-dagarsdiet av torkad och konserverad mat med en näringsriktig supermat. Under de dagar då vandrarhungern inte kände några gränser höll dessa fylliga bollar av saftighet oss verkligen igång.
En annan växt som vi blev bekanta med var den fruktade myrbomullen. Att upptäcka dessa fluffiga vita huvuden längs stigen är ett säkert tecken på sumpig mark, som bör undvikas när man letar efter en campingplats. Men sumpig mark är också den bästa platsen för hjortron, som vi tyckte smakade lite som tomater. Till vår förskräckelse var det här året en dålig skörd för Sveriges nationalsymbol och uppskattade skatt, så i ett skogsbeklätt tak riktade vi vår uppmärksamhet mot något annat som växer i överflöd.
”Ska jag plocka det?” Jag frågade Wayne, våra inneboende jägar-samlarkunskaper var ganska odugliga när det gällde att hjälpa oss att avgöra om jättesvamparna var giftiga eller ätbara. Det var ett ämne som diskuterades flitigt mellan förbipasserande vandrare – tydligen är de vilda svamparna som växer längs King’s Trail utsökta i soppa. Men även med delad lokalkännedom och några tips om vad man ska hålla utkik efter var vi tveksamma till att plocka och tillaga dem. Så vi gav upp svamparna och letade i stället ivrigt efter tecken på djurspår från de tre stora i den svenska faunan.
Vi hade haft en tydlig brist på brunbjörnsobservationer under vår tid i backcountry i USA, så vi hoppades innerligt på att få syn på en björn, lodjur eller järv. Men människor får sällan se dessa svårfångade varelser. En mer sannolik observation, även om den fortfarande är mycket svår, är den ikoniska, majestätiska skogsboende – älgen (eller älgen som vi kallar den i Storbritannien).
Sverige har den tätaste populationen av älg i världen, och det är landets största däggdjur. Trots att vi hade skarpa ögon och öron skymtade vi inte någon av de tre stora älgarna. Men vi såg vad vi drog slutsatsen att det var en hög med björnspillning längs leden, plus en stor älg med sin kalv, om än på avstånd när vi stannade för en tepaus vid Kaitumjaure fjällstuga.
Att passera genom traditionellt renskötselområde som används av samerna, ursprungsbefolkningen i norra Europa, är ett unikt inslag i den här leden, men det finns flera andra. Att bevittna antingen midnattssolen eller det fantastiska fenomenet med norrskenet, naturens egen ljusshow, som dansar ovanför en klar natt, står säkert högt upp på folks förväntningslista. När vi avslutade vår vandring i början av september hade vi inte turen att se norrskenet brinna över den arktiska himlen.
Men djupt inne i Swedish Lapland, mot slutet av vår vandring, fick vi uppleva spektakulära skiftande nyanser av scharlakansrött, orange och rött när hela himlen tycktes lysa upp och intensifieras rakt ovanför vårt tält. Efter några särskilt hemska väderförhållanden i början av vår resa, där vi tillbringade flera nätter inbäddade i våra sovsäckar för att lyssna på det ösregnande regnet, var det magiskt att sitta utanför tältet och insupa den speciella atmosfären. Det kändes också ganska konstigt att se solen gå ner för första gången, eftersom vi i början av vår vandring i augusti aldrig tycktes uppleva mörker överhuvudtaget.
Men en av våra absoluta favoritaspekter av Kungsleden var Sveriges Allemansrätt – rätten att vandra. Detta innebar att vi hade ett fantastiskt urval av vilda lägerplatser med otrolig utsikt, utan att behöva oroa oss för att bli flyttade eller behöva slå upp sent och gå tidigt. En av våra favoriter låg på en sidospår ovanför Aktse, med utsikt över den magnifika Rapadalen-dalen, när vi bestämde oss för att ta en avstickare till utkiksplatsen på toppen av Skierffe.
Vi kunde inte tro vår tur när vi hittade en redan använd plats med en färdig eldstad som gav oss en underbar 360-graders utsikt, och bortsett från att vi delade platsen med en renfamilj hade vi den för oss själva. Faktum är att vi inte såg någon annan själ på en hel dag, vilket är ganska ovanligt för den här väl upptrampade leden, men kanske en fördel med att vandra norrut.
I motsats till vad som är normalt var det mer tilltalande för oss att vandra King’s Trail från söder till norr av flera skäl. För det första skulle vi få solen på ryggen och inte i ansiktet, vilket är både bättre för fotografering och för att ladda batterier med solpaneler. Ytterligare ett resonemang var att våra kroppar skulle hinna vänja sig vid spårets rytm när vi nådde vad som anses vara de tuffare avsnitten i norr, vilket skulle göra oss friskare och starkare för att klara av dem.
Landskapet anses också vara mer spektakulärt i norr, så vi skulle spara det bästa till sist. Viktigast av allt är att vi genom att börja i söder undvek att vara en del av karavanen av vandrare på Kebnekaise Circuit (den nordligaste delen av leden är den mest populära eftersom vandrare tar en omväg för att bestiga Sveriges högsta berg, det 2 106 meter höga Kebnekaise). Vi skulle också kringgå de horder av vandrare som deltar i det årliga evenemanget Fjällräven Classic.
Med en befolkning på nio miljoner i ett land som är ungefär dubbelt så stort som Storbritannien kan man tillbringa dagar med att ostört utforska vildmarken, men känslan av ensamhet är aldrig tydligare än när King’s Trail leder in i den ogästvänliga Sarek National Park. Dess enorma vidd och avlägsna läge kan vara överväldigande, och leden tar dig till något som känns som världens ände. Sarek är den mest dramatiska och storslagna av alla Sveriges nationalparker och kan inte nås på väg. Det är fortfarande en vild gräns, och svenskarna vill att det ska förbli så.
Som i början var vår sista vecka på leden en blandning av låga moln och jämnt regn, men det hindrade inte våra framsteg eftersom vi nu var i form för leden och såg fram emot en festmåltid och öl i Abisko. Tanken på en sista bastu i Alesjaure Mountain Hut för att fräscha upp oss före den sista sträckan på 22 mil var också en bra motivation, och vi var övertygade om att vi skulle klara hela leden inom vår tidsram.
Och även om vår avsikt var att tälta under hela resan, tog vi oss en paus från regnet och stannade i ett logi tre nätter av 21, främst för att vi ville använda tvättmöjligheterna och torkrummet, och ladda batterierna till vår kamerautrustning. Vi passerade flera vandrare vid huvudingångarna längs rutten som var lastade med enorma ryggsäckar, trots att de bara vandrade delar av leden, och alla var överens om att de hade tagit med sig alldeles för mycket utrustning. Även vi hade lärt oss flera lektioner om att ta med oss onödiga ”saker”; långväga vandring på nya destinationer är en ständig inlärningsprocess. Med King’s Trail’s rena skönhet men enkelhet kommer vi att följa mantrat att mindre är mer.
Vid jämförelse med andra långväga vandringsleder som vi har genomfört fann vi att King’s Trail inte bara handlar om det enorma landskapet eller den skiftande terrängen. Det handlar om att bevittna de unika sevärdheter som bara finns när man passerar in i polcirkeln, samtidigt som den är lättillgänglig. Vi kom därifrån med fantastiska minnen av en plats som vi alltid hade ansett vara utanför vår komfortzon. Men man behöver inte vara en seriös vandrare eller hårdför vildmarkskämpe för att få tillträde till denna vandringsled, eftersom de utmärkta faciliteterna som tillhandahålls av systemet med fjällstugor är utmärkta. Vare sig man går till fots eller med båt är King’s Trail en speciell och särpräglad resa. Man kan bara inte vara främmande för lite regn.
Om King’s Trail
Den 270 mil långa King’s Trail är väldefinierad och lätt att följa. Med undantag för Tjaktjapasset (den högsta punkten på 1 140 meter) kommer du bara att ställas inför blygsamma höjdökningar och -förluster. Hinder är bland annat stenar, rötter och sumpig mark, så var uppmärksam på dina fötter.
Det finns ofta brädgångar av trä som hjälper vandrare över sumpig terräng och minimerar erosion, även om en del av dessa sträckor är i stort behov av underhåll. Lokala charterbåtar (ca 18 pund) eller roddbåtar (gratis) tar dig över de flera stora sjöarna längs leden. Efter att ha upplevt regn under minst en tredjedel av vår resa, var beredd på att kallt och vått väder är normen.
Hur man tar sig till början av King’s Trail
Det finns direktflyg till Stockholm från många flygplatser i Storbritannien. Om du börjar i Abikso och vandrar söderut går ett nattåg från centrala Stockholm till Abisko (19 timmar). Det är också möjligt att flyga till Kiruna från Storbritannien, antingen direkt eller via Stockholm, som ligger mycket närmare Abisko. Tåg eller buss resten av resan tar drygt en timme. SkyScanner är ett bra ställe att hitta billiga flygresor.
Alternativt, om du planerar att börja från Hemavan i söder, tar internflyg från Stockholm till Hemavan och Tarnaby cirka tre timmar, med det svenska lågprisflygbolaget NextJet. På grund av tidtabeller och anslutningar bör du räkna med en resdag i båda ändarna av din resa.
När du ska vandra på Kungsleden
Sommarens vandringssäsong börjar i slutet av juni och varar fram till mitten/slutet av september. Om du vill bevittna midnattssolen, där du har oändligt med dagsljus, ska du åka före mitten av juli. Om du däremot vill undvika de värsta myggen, åk då från augusti till mitten av september.
Den norra delen anses vara den mest natursköna, men det betyder att den också är den mest populära, så stugorna kan vara överfulla under högsommaren. Akta dig för snöfall sent på säsongen eftersom det skapar en lerigare stig och gör det svårare att korsa floder. Roddbåtarna är vanligtvis på plats i slutet av juni/början av juli, men sjööverfarterna kan försvåras av hårt väder.
Hur lång tid tar det att vandra King’s Trail
På grund av arbetsåtaganden fullföljde vi hela leden på tre veckor, men försök bara det om du inte har något emot att vandra långa dagar (cirka 16 mil). Ett mer realistiskt mål är 28 dagar, och leden kan lätt delas upp i fyra segment som vart och ett motsvarar ungefär en veckas vandring. Du kanske också vill ta med några extra dagar om vädret, trötthet eller en mindre skada skulle hindra framstegen. Vi fick rådet att för varje vecka på leden bör du lägga till en extra dag för det oförutsägbara vädret.
Var ska du bo när du vandrar på Kungsleden
Sveriges Allemansrätt, eller frihet att vandra, innebär att du kan slå läger i naturen var du vill, så länge du lämnar omgivningarna ostörda och följer principen om att inte lämna några spår. En bra tumregel är att slå upp tältet utom synhåll för hus och att inte stanna mer än två nätter på samma plats.
Och om du föredrar en ordentlig säng i slutet av en lång dag finns det ett nätverk av fjällstugor längs större delen av Kungsleden, som i första hand drivs av STF (Svenska turistföreningen). Avståndet mellan stugorna är vanligtvis mellan sju och tio mil. Stugorna är enkla, utan el och rinnande vatten, men bekväma och avsedda för självhushåll. De säljer baslivsmedel och medicinska förnödenheter. Du kan tälta utanför en stuga och använda faciliteterna om du betalar en avgift.
Större fjällstugor, så kallade fjällstationer, i Abisko, Saltoluokta, Kvikkjokk och Hemavan, har el, WiFi och varma duschar eftersom dessa är de huvudsakliga ingångarna/utgångarna till leden för sektionsvandrare. Det finns också några obemannade skyddsrum längs vägen, som är ovärderliga vid extrema väderförhållanden.
Om du tar dig an hela leden finns det inga STF-hytter mellan Kvikkjokk och Ammarnäs, en sträcka på cirka 80 mil, så du måste ha med dig ett tält. Alternativt finns det privata boenden i Baverholmen, Adolfström och Jäkkvik.
Vad du ska ta med
Om du bor i stugorna behöver du inte ha med dig mycket mer än en dagsryggsäck, eftersom du kan köpa mat längs vägen och bara behöver en sovsäck. För det ombytliga vädret bör du ta med dig en vattentät jacka och byxor. Om du tänker campa i naturen ska du se till att ditt tält klarar starka vindar och vått väder.
Mängder av lager är nyckeln till att hålla sig varm, både när du vandrar och på natten. Till och med i augusti vaknade vi upp till frost på tältet. Vandringsstavar är inte nödvändiga, men de hjälper dig att hantera en full ryggsäck. De ger dig också stöd i mossiga avsnitt där det inte finns några brädgångar.