'Det är aldrig männen som får s…-skammen' – Amanda Rosenberg om affären som skakade Google
När årtiondet närmar sig sitt slut kan man säga att vår kärleksaffär med Silicon Valley också gör det. Men om vi är mer försiktiga än någonsin när det gäller de utopiska löftena från San Francisco, så är det kanske ingen som är mer försiktig än de kvinnor som har arbetat där, vilket har lett till en rad kvinnliga insiderberättelser om teknikhuvudstaden.
Förra året publicerade den amerikanska journalisten Emily Chang Brotopia om den notoriskt mansdominerade kulturen, och i januari släpper den före detta teknikarbetaren Anna Wiener sina memoarer, Uncanny Valley, om de fyra år av tillfällig sexism som hon upplevde där. Den här veckan publicerar Amanda Rosenberg, en före detta Google-chef utbildad vid Marlborough och Leeds University, sina egna memoarer, That’s Mental: Painfully Funny Things That Drive Me Crazy About Being Mentally Ill, där hon beskriver det psykologiska sammanbrott hon drabbades av när hon arbetade på Googles kaliforniska huvudkontor.
”Det var så dystert”, säger hon om sin tid på teknikjätten. ”För på utsidan var jag som: ’Titta hur jag vinner, lyckas och är allt som min mamma ville att jag skulle vara’, och på insidan var jag bara döende, förvirrad, rädd och ensam.”
Rosenbergs erfarenhet var förstås mer extrem än de flesta andra. För vad hon inte nämner i boken – och är ovillig att diskutera personligen annat än i de mest snedvridna termerna – är att hennes sammanbrott påskyndades av vad hon medger var en ”giftig” relation med mångmiljardären Googles ordförande Sergey Brin.
* Förlorade Google sin själ på vägen mot världsherravälde?
* Googles medgrundare Sergey Brin bygger enligt uppgift en ”luftjakt” för 140 miljoner dollar för att hjälpa de fattiga
* Mannen som vill att Google ska styra våra liv
Vid den tiden var Brin 40 år gammal, gift med 23andMe:s vd Anne Wojcicki och hade två barn under sex år. Rosenberg var 27 år gammal, led av odiagnostiserad psykisk ohälsa och befann sig tusentals mil från sina vänner och familj. ”Jag var helt ensam när jag var tvungen att jobba mig tillbaka från en fullständig mental spillra”, säger hon om efterdyningarna av affären. ”Jag återuppbyggde mitt liv och gjorde det till vad det är idag.”
Nu är Rosenberg 33 år gammal och är självkritisk och lite obekväm när vi träffas i Los Angeles, där hon vistas i affärer. Hon verkar gömma sig bakom ett par enorma, uggeliknande glasögon och en hårridå, men all blyghet avbryts av rikliga ordvitsar.
”Deprimerade människor ser inte annorlunda ut”, säger hon med känsla, och hennes brittiska brytning avslöjar bara den minsta transatlantiska klang. ”Jag är väldigt deprimerad… och titta på mig, jag är jättefin”, säger hon innan hon brister ut i skratt.
2012 arbetade Rosenberg på marknadsföringsavdelningen på Googles centrala kontor i London när hon erbjöds möjligheten att flytta till företagets huvudkontor – ”Det är en stor grej” – och hon steg snabbt i graderna. Inom kort utsågs hon till det offentliga ansiktet för Google Glass, ett par datoriserade ”smarta” glasögon utrustade med internet och en kamera som jätten trodde skulle revolutionera marknaden för bärbar teknik.
Rollen gjorde att Rosenberg hamnade i de högsta leden bland tekniktitanerna; inom ett år hamnade hon i konflikt med Brin, som var 13 år äldre än hon. När nyheten läckte ut att han hade lämnat Wojcicki, som han hade varit gift med i sex år, hamnade Rosenberg i centrum av en medial malström. Kombinationen av sex och teknik visade sig vara oemotståndlig och historien blev snabbt het på båda sidor av Atlanten.
Rosenberg nämner inte Brin med namn i boken, men i kapitlet om sitt första självmordsförsök beskriver hon att hon befann sig i ett ”intensivt och tumultuöst förhållande” under vilket hennes självkänsla ”var på bottennivå”.
Bidrog det offentliga utfallet till hennes farliga mentala tillstånd? ”Självklart gjorde det det. Det var inte det viktigaste, men det fick mig definitivt att tippa över kanten. Det skulle ha fått vem som helst att gå över gränsen.”
”Jag har aldrig pratat om det”, tillägger hon tveksamt och plockar på sina ord. ”Det var otroligt smärtsamt. Jag var … det var otroligt smärtsamt. Och det skulle inte hända i dag.” Hon hänvisar tydligen till medieanfallet och raden av sexistiska rubriker som anklagade henne för att ha försökt sova sig upp till toppen, medan den gifta Brin gick därifrån med sitt rykte intakt. ”Det är alltid männen som skyddas”, påpekar Rosenberg. ”Det är aldrig männen som blir skambelagda.”
Men hon skulle lika gärna kunna tala om själva förhållandet; ett faktum som understryks av att McDonald’s tillkännagav, bara några dagar efter det att Rosenberg och jag träffades, att dess brittiskfödda VD Steve Easterbrook hade fått sparken för att ha haft ett samförstånd med en kvinnlig kollega.
Vid den tid då Rosenberg arbetade där var Google ökänd för att vara avvaktande när det gällde relationer mellan företag, och en icke namngiven före detta anställd hävdade att företaget var ”avsiktligt agnostiskt när det gällde dejting”. Under årens lopp startade ett antal anmärkningsvärda romanser på arbetsplatsen i Googles ledningsgrupp, bland annat mellan Brins medgrundare Larry Page och Marissa Mayer, företagets första kvinnliga ingenjör och senare vd för Yahoo.
Sedan MeToo kom till stånd har dock sökmotorjätten enligt uppgift börjat slå ner på kontorsaffärer, särskilt mellan anställda i en rapporteringskedja.
Rosenberg lämnade Google inte länge efter att förhållandet blev offentligt (”Jag var inte ung eller dum, men jag var – jag var sårbar”), och gick igenom några nystartade företag innan hon lämnade tekniken helt och hållet för att fokusera på att skriva. Brin, däremot, fortsätter att övervaka Google och välkomnade nyligen ett barn med sin andra fru, Nicole Shanahan, en juridisk teknikentreprenör som också är över ett decennium yngre än han.
Med tanke på hur vår attityd till romanser på arbetsplatsen mellan mäktiga män och deras underordnade har skiftat under de senaste åren, ser Rosenberg relationen med Brin nu genom en annan lins? Hon stammar i några sekunder. ”Jag tror inte att det var rätt av många skäl. Jag vill aldrig prata om det igen, om jag ska vara ärlig, för jag har mitt eget liv.”
Hon bor fortfarande i San Francisco med sin man, Pavel Vodenski, en mjukvaruingenjör som också arbetar på Google, och deras 13 månader gamla dotter, och arbetar på manus och lokala franskomedier, samt en uppföljningsbok om mödrars psykiska hälsa.
Rosenberg hade alltid drömt om att bli författare, men det verkade ”skrattretande, nästan förolämpande”, säger hon, särskilt under ledning av en karriärdriven kinesisk mamma som arbetade inom bankväsendet och en brittisk pappa med en bakgrund inom reklam. En del av anledningen till att hon hamnade i San Francisco var ett missriktat försök att imponera på sina föräldrar, som hon fortfarande har ett ansträngt förhållande till.
”Ett genomgående tema i mitt liv är: ’Min mamma kommer att vara stolt över mig om jag har mycket pengar’. Om vi alla går ut på middag och jag betalar notan – vilket i den kinesiska kulturen bara är en stor röra eftersom alla vill slåss om att betala notan, men de vill egentligen inte betala notan – känns det bra att betala.”
Ursprungligen från Hongkong (hennes föräldrar gifte sig under lunchrasten), flyttade familjen snart till London, varpå den åttaåriga Rosenberg skickades till Cottesmore School i West Sussex. Det var där, under ett av deras veckovisa helgbesök varannan vecka, som hennes föräldrar meddelade att de separerade.
På Marlborough College gick hon i årskursen ovanför James Middleton. Med tanke på att han själv nyligen erkände för The Telegraph att han också har haft självmordstankar vågar jag påstå att det kan ha något att göra med bristande psykisk hälsa om man lever åtskild från sina föräldrar i så ung ålder.
”Nej, jag tror inte att det är något med att vara på en internatskola”, säger hon och påpekar att alla tonåringar, oavsett vilken skola de går på, ”vill dölja sina känslor för att verka populära eller åtminstone ha vänner.”
I That’s Mental gör Rosenberg tvärtom, och delar med sig av intima detaljer om allt från sin första ångestattack (på Marlborough), till sin nuvarande lista över mediciner för bipolär sjukdom. Boken är omväxlande hjärtskärande (jag grät över ett avsnitt där hon berättar om sin yngre brors begravning) och rolig.
”Jag har aldrig tänkt att det skulle bli en rolig bok”, säger Rosenberg. ”Jag ville skriva en bok för Amanda som behövde den då.
”I de mörka stunderna känner man att man inte har något val och man känner sig så hopplös. Och tyvärr är det något som jag tror faktiskt är ganska universellt.”