Bedömning av njurfunktionen
Blodprov används också för att bedöma njurfunktionen. Dessa inkluderar tester som är avsedda att direkt mäta njurarnas funktion samt tester som bedömer njurarnas funktion genom att leta efter tecken på problem som är förknippade med onormal funktion. Ett av måtten på njurfunktionen är den glomerulära filtrationshastigheten (GFR). Andra tester som kan bedöma njurarnas funktion är bedömning av elektrolytnivåer som kalium och fosfat, bedömning av syra-basstatus genom mätning av bikarbonatnivåerna från en ven och bedömning av den fullständiga blodbilden för att upptäcka anemi.
Glomerulär filtrationshastighetRedigera
Den glomerulära filtrationshastigheten (GFR) beskriver volymen vätska som filtreras från njurens (njurens) glomerulära kapillärer till Bowmans kapsel per tidsenhet. Kreatininclearance är den volym blodplasma som rensas från kreatinin per tidsenhet och är ett användbart mått för att approximera GFR. Kreatininclearance överstiger GFR på grund av kreatininsekretion, som kan blockeras av cimetidin. Både GFR och CCr kan beräknas exakt genom jämförande mätningar av ämnen i blod och urin, eller uppskattas med hjälp av formler som endast använder ett blodprovsresultat (eGFR och eCCr) Resultaten av dessa tester används för att bedöma njurarnas utsöndringsfunktion. Staging av kronisk njursjukdom baseras på kategorier av GFR samt albuminuri och orsaken till njursjukdomen.
Kärnan i det fysiologiska upprätthållandet av GFR är den differentierade grundtonen hos de afferenta och efferenta arteriolerna (se diagram). Filtrationshastigheten är med andra ord beroende av skillnaden mellan det högre blodtrycket som skapas av vasokonstriktion av den ingående eller afferenta arteriolen jämfört med det lägre blodtrycket som skapas av mindre vasokonstriktion av den utgående eller efferenta arteriolen.
GFR är lika med den renala clearancekvoten när varje upplösningsämne filtreras fritt och varken reabsorberas eller utsöndras av njurarna. Den hastighet som därför mäts är den mängd av substansen i urinen som härstammar från en beräkningsbar blodvolym. Genom att relatera denna princip till nedanstående ekvation – för den använda substansen är produkten av urinkoncentrationen och urinflödet lika med massan av den substans som utsöndras under den tid som urinen har samlats in. Denna massa är lika med den massa som filtreras vid glomerulus, eftersom ingenting tillförs eller avlägsnas i nefronet. Genom att dividera denna massa med plasmakoncentrationen får man den volym plasma som massan ursprungligen måste ha kommit från, och därmed den volym plasmavätska som har trängt in i Bowmans kapsel under den ovan nämnda tidsperioden. GFR registreras vanligtvis i enheter av volym per tid, t.ex. milliliter per minut (mL/min). Jämför med filtrationsfraktion.
G F R = Urinkoncentration × Urinflöde Plasmakoncentration {\displaystyle GFR={\frac {{\mbox{Urinkoncentration}}\times {\mbox{Urinflöde}}}}{\mbox{Plasmakoncentration}}}}
Det finns flera olika tekniker som används för att beräkna eller uppskatta den glomerulära filtrationshastigheten (GFR eller eGFR). Ovanstående formel gäller endast för beräkning av GFR när den är lika med Clearance Rate.
Det normala intervallet för GFR, justerat för kroppsytan, är 100-130 genomsnittligt 125 (mL/min)/(1,73 m2) hos män och 90-120 (mL/min)/(1,73 m2) hos kvinnor som är yngre än 40 år. Hos barn är GFR mätt med inulinclearance 110 (mL/min)/(1,73 m2) fram till 2 års ålder hos båda könen, och därefter minskar den successivt. Efter 40 års ålder minskar GFR progressivt med åldern, med 0,4-1,2 ml/min per år.
Eskattad GFR (eGFR) rekommenderas nu i riktlinjer för klinisk praxis och av tillsynsmyndigheter för rutinutvärdering av GFR, medan uppmätt GFR (mGFR) rekommenderas som ett konfirmerande test när en mer noggrann bedömning krävs.