BHARAT NATYAM
av David Courtney 
Bharat Natyam är den mest kända och upphöjda av de klassiska indiska danserna. Även om den traditionellt har förknippats med Tamil Nadu har den nu en stark närvaro i hela Indien. Även utanför Indien undervisar majoriteten av de skolor som undervisar i indisk dans i denna stil.
Historien för Bharat Natyam är intressant. Genren Bharat Natyam utvecklades genom att ett antal element från de tidigare formerna Dassi Attam och Sadr slogs samman. Dassi Attam var en dansform för Deva Dassis (tempeldansande flickor) medan Sadr var en form som fanns i palatsen i södra Indien. Ett antal personer bidrog till utvecklingen av Bharat Natyam, men den mest framstående var E. Krishna Iyer från Madras (Chennai). Detta var på 1930-talet
Det är svårt att fastställa Bharat Natyams ålder; detta beror på den indiska dansens föränderliga natur. Även om Bharat Natyam utvecklades från Sadr och Dassi Attam finns det skillnader. Om man anser att Bharat Natyam är tillräckligt annorlunda för att betraktas som en distinkt genre kan vi lugnt säga att den bara är cirka 70 år gammal. Om vi å andra sidan anser att skillnaderna är obetydliga kan vi skjuta åldern flera hundra år bakåt i tiden. Det slarviga sätt på vilket många konstnärer daterar Bharat Natyam tillbaka till Natya Shastra är dock helt absurt. De kumulativa förändringar som har skett under de senaste 2000 åren gör sådana uttalanden helt ohållbara.
Det finns ett antal musiker och instrumentalister som står för det musikaliska ackompanjemanget. Vanligtvis finns det en eller flera sångare, en person som reciterar dansens stavelser och en mridangam. Dessutom finner man vanligtvis violin, vina (saraswati vina) eller venu (bambuflöjt). Det finns också en thallam (manjira) som vanligtvis spelas av den person som reciterar dansens stavelser. Den övergripande stilen för det musikaliska ackompanjemanget i Bharat Natyam är inte olik andra karnatiska föreställningar.
Alla traditionella element i den klassiska dansen är närvarande i Bharat Natyam. Mudras (handpositioner), abhinaya (ansiktsuttryck) och padams (berättande danser) utgör grunden för föreställningen.
Det finns ett antal väldefinierade av objekt. Alarippu är en traditionell åkallan. Jatis är strikta kompositioner baserade på de olika tidssignaturerna. Ett annat stycke är Sabdam; detta är en tolkande berättelse som vanligen framförs i sju takter. En annan form är Varanam; dessa är utförliga beskrivningar av Guds natur. Ett annat stycke som vanligtvis framförs mot slutet av föreställningen är Tillana; detta är en rent abstrakt form utan berättelse. Föreställningen avslutas med en Mangalam; detta är en kort Shloka som hyllar Gud.