Helsingforsavtalen
BIBLIOGRAFI
Helsingforsavtalen (eller, som de formellt kallas, slutakten från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa) undertecknades den 1 augusti 1975. Helsingforsavtalen var kulmen på en process som hade sitt ursprung på 1950-talet när det dåvarande Sovjetunionen inledde en kampanj för att inrätta en europeisk regional säkerhetskonferens. I maj 1969 erbjöd Finlands regering Helsingfors som plats för en sådan konferens. I november 1972 inledde företrädarna för trettiotre europeiska stater tillsammans med Förenta staterna och Kanada samtal om att upprätta ramarna för en sådan paneuropeisk säkerhetskonferens. Den 1 augusti 1975 undertecknade ledarna för dessa trettiofem stater slutakten för konferensen om säkerhet och samarbete i Europa.
Slutakten för konferensen om säkerhet och samarbete i Europa är ett politiskt bindande avtal som innehåller fyra avsnitt eller ”korgar”, som de brukar kallas. Den första korgen innehåller en förklaring om de principer som styr relationerna mellan de stater som deltar i avtalet. Dessa omfattar respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Den andra korgen handlar om ekonomiskt, vetenskapligt och miljömässigt samarbete. Den tredje korgen handlar om frågor som fri rörlighet för människor och informationsfrihet. Tillsammans kallas den tredje korgen och princip 7 i den första korgen för den ”mänskliga dimensionen” i Helsingforsavtalet. Den fjärde korgen handlar om uppföljningsprocessen efter konferensen. Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) hade som huvuduppgifter att förebygga konflikter, ge tidig varning och rehabilitering efter en konflikt.
Efter Helsingforskonferensen hölls en rad uppföljningskonferenser i Belgrad (1977-1978), Madrid (1980-1983), Wien (1986-1989) och Helsingfors (1992). Dessa konferenser ledde till många ändringar av KSSE:s karaktär och räckvidd. KSSE, som den kallades under sin inledningsfas från 1975 till 1994, var inte en formell internationell institution. Avsaknaden av formella strukturer visade sig vara en fördel under det kalla krigets tid i dess primära roll som förmedlare mellan väst och östblocket. Genom sin flytande diplomatiska sammansättning försökte den under perioden före Sovjetunionens upplösning förhindra konflikter mellan makterna i väst- och östblocket och försökte engagera sig för att minska den politiska klyftan mellan de båda blocken. Under perioden efter 1975 års slutakt inrättades många Helsingforsbaserade icke-statliga människorättsorganisationer i Sovjetblocket. Även om dessa grupper förföljdes i sina hemländer bidrog de till att belysa kränkningar av de mänskliga rättigheterna i östblocket. Sovjetunionens upplösning tillsammans med kriget i f.d. Jugoslavien tvingade KSSE att ompröva sin roll i den nya världsordningen. KSSE:s reaktion på den förändrade världssituationen skulle så småningom leda till att den omvandlades från en diplomatisk process till en formaliserad internationell organisation.
1989 lade man i slutdokumentet från KSSE:s uppföljningsmöte i Wien till ytterligare en dimension till skyddet av de mänskliga rättigheterna i form av en övervakningsprocess i fyra steg. Denna process, som informellt kallas ”mekanismen för den mänskliga dimensionen”, behandlade frågor med anknytning till den mänskliga dimensionen i Helsingforsavtalen. I det första steget av denna övervakningsprocess skulle information utbytas via diplomatiska kanaler. I det andra steget skulle man hålla bilaterala möten med andra deltagande stater och kräva att de skulle utbyta frågor om särskilda människorättsfrågor. I det tredje skedet skulle alla stater kunna föra fram relevanta fall till de andra deltagande staternas kännedom. I slutskedet skulle de deltagande staterna kunna ta upp relevanta frågor vid konferensen om KSSE:s mänskliga dimension och vid KSSE:s uppföljningsmöten. Denna mekanism användes sjuttio gånger 1989 under de händelser som ledde till Sovjetunionens upplösning.
1990 medförde slutdokumentet från Köpenhamnsmötet om KSSE:s mänskliga dimension ytterligare förändringar av KSSE:s funktionssätt i tiden efter det kalla kriget. I Köpenhamnsdokumentet uttryckte deltagarstaterna sin övertygelse om att man vid upprättandet av en ny demokratisk ordning i Östeuropa måste ta full hänsyn till värderingarna pluralistisk demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Det var viktigt att notera att de deltagande staterna skulle bryta mot sina åtaganden gentemot KSSE om de inrättade ett icke-demokratiskt politiskt system. I Köpenhamnsdokumentet lades särskild vikt vid språkliga, kulturella och religiösa rättigheter, och det konstaterades att frågor som rör nationella minoriteter endast kan lösas inom en demokratisk politisk ram som bygger på rättsstatsprincipen och med ett oberoende rättsväsende. Dokumentet innehöll också rekommendationer för att förbättra genomförandet av åtagandena i den mänskliga dimensionen i Helsingforsavtalen. Dessa innehöll en rekommendation om att sätta in oberoende experter för att undersöka potentiella konfliktsituationer på plats.
Den 21 november 1990 undertecknade stats- och regeringscheferna i de stater som deltar i KSSE Parisstadgan för ett nytt Europa. I stadgan kom man överens om att staterna skulle samarbeta och stödja varandra i syfte att göra de demokratiska framstegen i det forna Sovjetblocket ”oåterkalleliga”. Stadgan innebar institutionella och strukturella förändringar av KSSE och ledde i slutändan till att nya strukturer och poster skapades inom organisationen, nämligen generalsekreteraren, högkommissarien för nationella minoriteter, en parlamentarisk församling, ett ministerråd (bestående av de deltagande staternas utrikesministrar), det permanenta rådet, den tjänstgörande ordföranden (detta är ett roterande ämbete som innehas i tur och ordning av varje deltagande stats utrikesminister) och initiativet till regelbundna toppmöten mellan stats- och regeringscheferna i de deltagande staterna.
Vid Moskvamötet för KSSE:s mänskliga dimension den 3 oktober 1991 ändrades den övervakningsmekanism (”mekanismen för den mänskliga dimensionen”) som inrättades i slutdokumentet från uppföljningskonferensen i Wien 1989 för att skapa en femstegsmekanism för utsändande av rapportörer för att utreda kränkningar av de mänskliga rättigheterna i de deltagande staterna. Moskvamekanismen gjorde det möjligt för en grupp deltagande stater att skicka ett uppdrag till en annan deltagande stat även om den senare inte gick med på det. Denna princip är känd som ”konsensus minus den berörda parten” eller ”consenus minus en”. Rapporter som sänds ut på sådana uppdrag har möjlighet att underlätta lösningen av ett särskilt problem med anknytning till KSSE:s mänskliga dimension. Principen om ”konsensus minus en” antogs formellt i Pragdokumentet om vidareutveckling av KSSE:s institutioner och strukturer som utarbetades vid KSSE:s ministerråds andra möte i januari 1992. Detta gjorde det möjligt för ministerrådet att anta formella sanktioner mot deltagande stater som ansågs bryta mot åtaganden om mänskliga rättigheter. Detta undersökningsförfarande användes till exempel i samband med utredningen av attacker mot obeväpnade civila i Bosnien och Kroatien. Som ett resultat av dessa ingripanden beslutade KSSE att ändra den praktiskt taget besvärliga Moskvamekanismen till förmån för att inrätta ad hoc-uppdrag som skulle kallas ”långvariga uppdrag”.
Kosce:s fjärde uppföljningsmöte hölls i Helsingfors 1992 (känt som Helsingfors II). Frågan om KSSE:s roll i det postkommunistiska Europa stod högt på dagordningen. I slutdokumentet från Helsingfors II-konferensen noterades de faror som aggressiv nationalism, främlingsfientlighet, etniska konflikter och kränkningar av de mänskliga rättigheterna innebär i de nya postsovjetiska staterna och ett antal konfliktförebyggande mekanismer inrättades. Den viktigaste av dessa var det formella inrättandet av en högkommissarie för nationella minoriteter. Denna post inrättades i syfte att utöva påtryckningar på staterna för att de ska förbättra både sina individuella och kollektiva rättigheter. Högkommissarien för nationella minoriteter fungerar som medlare i tvister mellan nationella minoritetsgrupper som har potential att utvecklas till konflikter inom det område som omfattas av KSSE. Helsingfors II innebar en viktig utveckling i KSSE:s historia. Den gick nu från att vara en diplomatisk process till att bli en formell internationell organisation. År 1995 bytte CSCE officiellt namn till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Det är nu den största regionala säkerhetsorganisationen i världen och räknar femtiofem stater bland sina medlemmar.
Se ävenBosnia-Herzegovina; Kroatien; Sovjetunionen.
BIBLIOGRAFI
Bloed, Arie, red. Från Helsingfors till Wien: Grundläggande dokument från Helsingforsprocessen. Dordrecht, Nederländerna och Boston, 1990.
–. Förändringens utmaningar: The Helsinki Summit of the CSCE and Its Aftermath. Dordrecht, Nederländerna och Boston, 1994.
Bloed, Arie och Pieter Van Dijk, red. Essays on Human Rights in the Helsinki Process (Essäer om mänskliga rättigheter i Helsingforsprocessen). Dordrecht, Nederländerna och Boston, 1985.
Heraclides, Alexis. Helsingfors II och dess efterdyningar: The Making of the CSCE into an International Organization. New York, 1993.
–. Säkerhet och samarbete i Europa: The Human Dimension, 1972-1992. London och Portland, Ore. 1993.
Kovacs, Laszlo. ”The OSCE: OSSE: Nuvarande och framtida utmaningar”. Helsinki Monitor 6, nr. 3 (1995): 7-10.
Maresca, John M. To Helsinki: The Conference on Security and Cooperation in Europe, 1973-1975. Durham, N.C., 1985.
Russell, Harold S. ”The Helsinki Declaration: Brobdingnag eller Lilliput?” American Journal of International Law 70, no. 2 (1976): 242-272.
Thomas, Daniel C. The Helsinki Effect: International Norms, Human Rights, and the Demise of Communism. Princeton, N.J., 2001.
Patrick Hanafin