Hur blev celibatet obligatoriskt för präster?
Prästernas celibat, eller snarare bristen på celibat, är aktuell. Det har förekommit anklagelser om sexorgier, prostitution och pornografi mot katolska präster i Italien. Den 8 mars föreslog påven Franciskus i en intervju med den tyska tidningen Die Zeit att den katolska kyrkan borde diskutera celibatstraditionen mot bakgrund av den ökande bristen på präster på landsbygden, särskilt i Sydamerika.
Och även om vissa rubriker har antytt att påvens senaste kommentarer signalerar en ny öppenhet för prästäktenskap, borde ingen av dessa senaste utvecklingar – anklagelserna om sexskandaler eller debatten om traditionen med prästernas celibat – vara överraskande.
Celibatkristna, både munkar och präster, har en lång historia av skandaler. Som forskare i tidig kristendom tycker jag att det är viktigt att lyfta fram det faktum att katolskt prästceleibat aldrig har praktiserats på ett enhetligt sätt och att det i själva verket är en sen utveckling i kyrkans praxis.
Kristna celibatets ursprung
Ett av de överraskande och utmärkande dragen i den tidiga kristendomen är lovprisningen av celibatet – praktiken att avstå från alla sexuella relationer – som ett föredömligt sätt att visa sin tro.
Med tanke på kristendomens ursprung inom den palestinska judendomen från första århundradet var det knappast självklart att den nya religionen skulle utveckla en hög aktning för celibat. Judendomen värderade familjelivet, och många rituella observationer var centrerade kring familjen.
Men de tidiga kristna evangelierna, som berättade om Jesu liv i början av första århundradet e.Kr., nämnde aldrig någon möjlig hustru – ett faktum som har gett upphov till vilda spekulationer i romaner, filmer och nyligen publicerade sensationella nyhetsartiklar. Paulus, en judisk konvertit vars brev är de tidigaste böckerna i Nya testamentet, antyder att han själv var ogift när han skriver till de första kristna samfunden.
Historierna om dessa grundare förklarar dock inte förloppet av den kristna läran om asketism – ett brett spektrum av metoder för självdisciplin som innefattar fasta, att ge upp personliga ägodelar, ensamhet och så småningom prästerligt celibat.
Under det tredje och fjärde århundradet e.Kr. hade kristna författare börjat lyfta fram celibat och asketism. De gjorde det genom att peka på både Jesus och Paulus som förebilder för det asketiska livet samt genom att noggrant tolka skrifterna till stöd för utövandet av celibat.
Inflytandet av grekisk-romersk filosofi
Kristendomen utvecklades i en komplex värld av grekisk-romersk religiös mångfald, inklusive judendomen samt en mängd olika grekisk-romerska religiösa rörelser. Från judendomen ärvde den monoteistiska idéer, etiska uppförandekoder, rituella metoder som fasta och en hög aktning för skriftens auktoritet.
Från grekisk-romersk filosofi antog kristna författare ideal om självkontroll (”enkrateia” på grekiska) och tillbakadragande (”anachoresis”, en term som kom att tillämpas på kristna eremiter). Disciplin och självkontroll innebar kontroll över ens känslor, tankar och beteenden samt, i vissa fall, noggrann uppmärksamhet på vad man åt och drack, hur fäst man var vid ägodelar och kontroll över sin sexuella lust.
Under loppet av flera århundraden tog kristna författare – i många fall kyrkoledare – de moraliska och bibliska idealen från judendomen och kopplade dem till grekisk-romerska filosofiska ideal om självkontroll för att argumentera för celibatets dygd.
Kristna åsikter om lidande och förföljelse
Samtidigt, och också från ett mycket tidigt stadium, betraktade de kristna sig själva som en förföljd minoritet. Detta innebar att ett sätt för kristna att bevisa sin tro var att vara beslutsamma under dessa tider av förföljelse.
Denna viktimisering kunde ta formen av att enskilda individer kallades inför en domare och eventuellt avrättades, eller så kunde den riktas mot samhällen som helhet genom hån och förtal. I båda fallen utvecklade de kristna från början en syn på sig själva som en lidande och förföljd minoritet.
Denna inställning förändrades naturligtvis när den romerske kejsaren Konstantin konverterade till kristendomen på 400-talet och utfärdade ett toleransedikt för alla religioner.
Kristna var nu tvungna att omvärdera sin självidentitet. Och de tycks i allt högre grad ha kanaliserat sina åsikter om lidande, asketism och celibat i bildandet av kloster och konvent, där grupper av män och kvinnor kunde leva ett liv i celibat, bön och manuellt arbete.
Prästligt celibat
Vad har denna utveckling att göra med präster?
Och även om kristna ”präster”, såsom biskopar och diakoner, börjar dyka upp omkring år 100 e.Kr. i tidiga kristna samhällen, så framträder prästerna som kristna ledare först mycket senare. Prästerna kom att bli de ordinerade prästerna som har till uppgift att genomföra ritualer som eukaristin eller Herrens måltid, även känd som nattvarden.
Och hur är det med deras celibat? Även här är bevisen både oklara och sena: det fanns rapporter om att vissa biskopar vid konciliet i Nicea, som sammankallades av kejsar Konstantin år 325 e.Kr. för att ta itu med problemet med kätterier, argumenterade för en konsekvent praxis för prästernas celibat. Detta röstades dock ned när konciliet avslutades. Debatten återuppstod ett par hundra år senare, men fortfarande utan enhetlig överenskommelse.
Med tiden blev det prästerliga celibatet en allvarlig punkt av oenighet mellan de östortodoxa och de västliga romersk-katolska kyrkorna och bidrog till den stora schismen mellan de två år 1054 e.Kr. Påven Gregorius VII försökte införa ett krav på prästerligt celibat, men praxis bestreds i stor utsträckning av kristna i den ortodoxa östliga Medelhavsvärlden.
Fem århundraden senare stod frågan återigen i förgrunden när den blev en viktig faktor i den protestantiska splittringen från katolicismen under reformationen.
En mångfald av trosuppfattningar, praxis
Med tanke på denna utbredda oenighet om kravet på att präster ska leva i celibat är det inte förvånande att det fanns en utbredd mångfald när det gällde att införa denna praxis, även inom romersk-katolicismen. Det har alltid funnits undantag från celibatregeln inom romersk-katolicismen som till exempel bland gifta präster från andra kristna samfund som konverterar till katolicismen.
Så kommer påvens ord om en öppen diskussion att leda till en dramatisk förändring? Förmodligen inte. Och kommer den senaste omgången av skandaler att vara den sista av den här typen av anklagelser? Kanske inte. Enligt min åsikt är det osannolikt att vi kommer att få se en dramatisk förändring av politik eller praxis.
Men den senaste utvecklingen belyser återigen ett bestående drag hos världsreligionerna: De är dynamiska sociala och kulturella institutioner som lyckas omfatta både doktrinära läror och en mångfald av metoder och trosuppfattningar.