Sundiata Keita
Sundiata, eller Sun Djata, var också känd i Tarikhs (muslimska krönikor) som Mari Djata. Keita är ett vanligt förekommande släktnamn. Han är för den västafrikanska historien vad Kung Arthur är för den engelska historien, eftersom båda är populära figurer om vilka man vet mycket lite med säkerhet. Det mesta av kunskapen om båda har kommit till oss muntligt genom traditioner som förts vidare genom århundradena. Muslimska krönikörer skrev mycket lite om Sundiata eftersom han inte var en hängiven muslim. Mycket av det som skrevs kan betraktas med viss skepsis eftersom det är mycket svårt att skilja fakta från legend i så gamla muntliga traditioner. Vi kan dock vara säkra på att han var en verklig historisk personlighet.
Sundiata var son till Maghan Kon Fatta, härskare över det lilla malinkiska kungadömet Kangaba, som ligger vid Nigerfloden en bit sydväst om Bamako, huvudstaden i det moderna Mali. Sundiata var handikappad från födseln och hans livshistoria följer det universella temat om en kulturhjältes övervinnande av extrema motgångar för att nå storhet.
Omkring 1224 erövrade Susu-folket i norr Kangaba i en expansionsvåg under deras trollkarlskung, Sumanguru Kante. Det finns flera olika traditioner om Sundiatas upplevelser vid denna tid. Enligt en samtida version gick han och hans mor i frivillig exil från Kangaba omkring 1220 för att undvika risken att bli mördade av sin svartsjuke halvbror, Kankaran Tuman, som hade blivit kung omkring 1218. Kankaran underkastade sig sedan ödmjukt Susu-styret, och senare återkallades Sundiata av sitt folk för att befria dem från detta utländska tyranni.
En version som skrevs in i Tarikh al-Sudan på 1500-talet har Sumanguru Kante som först erövrade Sundiatas far och sedan dödade 11 av kungens 12 söner, och skonade endast den handikappade Sundiata. Sundiata gick sedan i exil, för att senare återvända som befriare.
I båda fallen satte Sundiata omkring 1230 ihop en pöbelstyrka längst i norr och avancerade långsamt söderut och ökade sin truppstyrka med successiva segrar över Susu-provinser. År 1234 var han redo att ta sig an Susus huvudarmé, som han mötte och besegrade i det episka slaget vid Kirina nordost om Kangaba. Denna seger är helt klart den viktigaste händelsen i hans liv, och den markerar början på Malis imperium. Innan han drog sig tillbaka från det aktiva ledarskapet för sina arméer omkring 1240 expanderade Sundiata och hans generaler det nya riket i alla riktningar, och införlivade till och med det tidigare stora Ghanariket och de tidigare oerövrade guldfälten i Senegalflodens dalgång.
Vi vet att Sundiata regerade i ungefär 25 år, men det är föga känt om hans senare liv. Han dog omkring 1260, uppenbarligen offer för en olycka i sin huvudstad.