Hur man övar sig i konsten att ta avstånd i 4 steg.
Många människor har börjat inse den skada som överdrivet fasthållande kan göra.
De flesta av oss förstår att distansering spelar en avgörande roll för att bygga upp en hälsosam och harmonisk relation med oss själva och med andra. Ord är dock lättare sagt än gjort. Vi längtar efter distansering, men vi kanske kämpar med att hitta det rätta sättet att praktisera det.
Ofta har vi en idé om hur vi ska distansera oss, men vi lägger den åt sidan eftersom vi är rädda för att bli distanserade eller apatiska.
Som jag alltid förtydligar så handlar distansering inte om att dra sig tillbaka. Det innebär helt enkelt att man ser saker och ting ur ett annat perspektiv, samtidigt som man förblir fullt involverad. Det handlar om att släppa vårt behov av föremålet för fasthållandet. Vi ger fortfarande allt, men utan att vara intrasslade i rädsla och ångest.
Detaljering innebär följaktligen mer engagemang, men utan att vara fäst vid resultatet. Det är som att kliva utanför den vi är och se saker objektivt utan egots fördjupning.
Det finns alltså fyra viktiga begrepp som vi kan praktisera för att internt frigöra oss, men ändå förbli engagerade. Med tålamod och vilja kan vi bryta vårt fasthållande till det som håller oss fångade – vare sig det är en person, ett föremål, en idé eller en situation.
1. Undersök orsakerna till ditt fasthållande.
Vi misslyckas ofta med att upptäcka början på fasthållandet. Därför kan det vara en utmaning att undersöka orsakerna till vårt fasthållande, eftersom vi har förbisett dess startpunkt. Med det sagt, om vi observerar vårt föremål för fasthållande och observerar våra sinnen kan vi urskilja rötterna till fasthållande.
Vad är det med vårt föremål för fasthållande som gör det åtråvärt? Om vi fäster oss vid en person, vad är det den här personen ger oss som gör den unik? Vad är det hos dem som gör att vi är rädda för att förlora dem? Eller är det kanske något som saknas inom oss? Om vi är knutna till en situation eller en idé, varför kan vi inte släppa den? Ger den oss en viss identitet som vi är rädda för att förlora? Anser vi att vi är ingenting utan den?
Att inse orsakerna till vårt behov är det första steget mot att utrota den större delen av vårt fasthållande. Det sker inte över en natt – det kan ta dagar eller veckor. När vi väl gör det kan vi ändå börja lösa problemet.
2. Observera ditt lidande.
Starkt fasthållande föder lidande. Vi kanske inte vill erkänna det eller påstå att vårt fasthållande inte gör oss olyckliga, men det kan vara ännu ett trick av egot, eftersom egot fruktar förintelse. Vi önskar dock alla innerst inne att bli befriade från våra föremål för fasthållanden. Så ta ett steg tillbaka och se dig själv objektivt. När vi urskiljer det lidande som härrör från fasthållandet löser vi den andra delen av problemet.
Hur blir du runt ditt fasthållningsobjekt? Blir du klängig eller behövande? Utvecklar du långsamt en rädsla för att förlora den personen, föremålet eller idén? Lägg märke till hur ditt föremål för fasthållande håller ditt sinne sysselsatt, och observera den ångest det skapar.
Om du är fäst vid en person, observera dig själv – hur du inte kan sova på natten när den inte är i närheten, eller hur du klamrar dig fast vid den när du känner att den håller på att bli avlägsen. Om du är fäst vid en idé, lägg märke till hur du blir defensiv när någon motsätter sig den.
3. Omfamna obeständigheten.
Lösningen av den större delen av fasthållandet ligger i att förstå obeständighet. När vi blir fästa blir vi livrädda för förändring. Förändring är en normal aspekt av livet. Människor utvecklas, därav förändras situationer. Observera naturen och du kommer att förstå den utveckling jag talar om.
Om vi fäster oss vid någon är vi i grund och botten fästa vid den bild vi har av dem i våra sinnen. När de förändras eller utvecklas kämpar vi för att behålla den bild vi har av dem. Vi själva förändras också för varje dag, därför kan våra idéer och övertygelser också förändras. Ofta fäster vi oss vid vissa dogmer, och vi vägrar att släppa dem – även när vi känner att de inte längre tjänar oss.
Att omfamna förgängligheten hjälper oss att bryta vårt fasthållande vid kända föreställningar. När vi förstår att allting är tvunget att upplösas (inklusive de människor som vi är knutna till), så lossar vi oss automatiskt. I stället för att pressa dem eller tvinga dem att inte förändras uppskattar vi deras närvaro och vilka de är, och vi undviker att ta dem för givna.
4. Fokusera på dig själv.
När vi är fästade fokuserar våra tankar och känslor enbart på föremålet för vårt fasthållande. Vi ger bort vår makt till dem. Vi betraktar dem som något som vi behöver, för att kunna sträva eller bli lyckliga.
Om vi vill göra ett hälsosamt lösgörande bör vi flytta vårt fokus från föremålet för fasthållandet till oss själva. Vi kan ägna oss åt aktiviteter och göra saker som stärker relationen till oss själva.
När vi blir vår egen bästa vän blomstrar relationen vi har med andra och universum. Istället för att förvänta oss att människor ska fylla våra saknade tomrum fyller vi dem själva och delar sedan vår fullständighet med dem. Vi slutar att behöva dem och börjar välja att vilja ha dem.