Ionium-thorium-datering
Ionium-thorium-datering, metod för att fastställa tidpunkten för ursprunget av marina sediment enligt mängden jonium och torium som de innehåller.
Då uranföreningar är lösliga i havsvatten, medan toriumföreningar är helt olösliga, fälls de toriumisotoper som produceras av uranets sönderfall i havsvatten lätt ut och införlivas i sediment. En av dessa toriumisotoper, torium-230 (även känd som jonium), har en halveringstid på cirka 80 000 år, vilket gör den lämplig för datering av så gamla sediment som 400 000 år. Mängden jonium i sediment kan således användas som ett grovt mått på sedimentens ålder. En noggrann datering genom mätning av enbart jonium kräver att sedimenteringshastigheten för jonium är konstant med tiden, ett antagande som inte stämmer för många sediment. Eventuellt torium-232 som finns i havsvattnet kommer också att fällas ut, och förfallet av förhållandet mellan jonium och torium-232 kan användas som ett tidsmått. Denna metod kräver inte en konstant sedimenteringshastighet för jonium utan bara att de två isotoperna fälls ut i ett konstant förhållande.
Giltigheten i metoden för åldersbestämning av jonium och torium bygger på följande antaganden: (1) förhållandet mellan torium-230 (jonium) och torium-232 i havsvatten förblir konstant under åldersspannet för det prov som ska dateras, (2) under utfällningen sker ingen kemisk fraktionering av jonium och torium, så att de fälls ut i ett konstant förhållande, (3) sedimenten innehåller inget detritmaterial som har en betydande mängd av någon av de båda nukliderna, och (4) efter avlagringen migrerar inte toriumisotoperna inom sedimenten. När dessa antaganden är giltiga kan man få ett exakt datum för åldern på marina sediment.