Klassificering av stater som federala eller enhetliga
Federala och halvfederala stater
Att klassificera en viss stat som federal eller enhetlig är vanligtvis okomplicerat, även om det i vissa fall kan vara svårare. USA och Schweiz är helt klart federala stater; alla de ovan nämnda egenskaperna hos den federala staten finns i deras konstitutionella system. Även Australien och Tyskland kan betraktas som federala i alla avseenden. Kanada är också en federal stat, trots att vissa av den ideala federalismens formella kännetecken saknas i dess konstitution från 1982: provinsernas befogenheter, inte centralregeringens, är uppräknade. Dessutom finns det ingen konstitutionellt föreskriven representation av provinserna i den federala lagstiftarens överhus, vars ledamöter utses av centralregeringen (även om de genom en konvention väljs ut på ett sätt som säkerställer provinsernas representation). Trots detta har provinserna stora befogenheter och de konstitutionella garantierna för deras rättigheter och oberoende är särskilt starka.
Det finns flera federala stater i Latinamerika. Argentina och Brasilien är förmodligen de mest tydligt federala, med strikta konstitutioner, jämn representation av de regionala regeringarna i överhuset och betydande makt som är reserverad för den regionala nivån. Centralregeringen har dock möjlighet att under vissa omständigheter ingripa i delstatliga eller provinsiella angelägenheter, särskilt i fallet Argentina. Ingen av konstitutionerna tilldelar dessutom de subnationella regeringarna en formell roll i processen för att ändra den nationella konstitutionen. I Argentina måste ändringar antas av en nationellt vald konstitutionell församling. I Brasilien antas ändringar av en supermajoritet i den federala lagstiftande församlingens båda kamrar, men de behöver inte ratificeras av delstaterna. Mexiko är en federal stat, men både formellt och informellt har landet länge avvikit från många av federalismens principer. Formellt sett representerar överhuset delstaterna, men det är mycket svagare än underhuset. Informellt sett var det fram till slutet av 1980-talet ett enda mycket centraliserat parti som kontrollerade den federala regeringen och alla delstatsregeringar, vilket gjorde att subnationellt självstyre blev meningslöst. Med större konkurrens mellan partierna har Mexiko alltmer kommit att likna den federala stat som landets konstitution länge har beskrivit.
Fallet Indien är något tvetydigt. Den indiska federala konstitutionen innehåller en lång lista över viktiga ämnen där delstaterna och territorierna som utgör unionen har exklusiv behörighet. Men konstitutionen ger centralregeringen befogenhet att lagstifta om alla ämnen – inklusive de ämnen som är förbehållna de regionala regeringarna – som den anser vara av nationell betydelse. Dessutom har centralregeringen direkta kontrollbefogenheter över de regionala regeringarna (t.ex. kan det nationella parlamentet upplösa det lagstiftande rådet i vilken delstat eller vilket territorium som helst).
Det forna Sovjetunionen var enligt konstitutionen en federal stat, men bortsett från den nominella karaktären hos åtminstone vissa delar av konstitutionen, förenhetligade den konstitutionella roll som anförtrotts kommunistpartiet systemet i en sådan utsträckning att staten i huvudsak var enhetlig med vissa semifederala aspekter. Det postsovjetiska Ryssland har däremot en federal konstitution i alla avseenden.
Både Italien och Spanien kan betraktas som semifederala stater, även om Italien ligger mycket närmare den enhetliga modellen. Regionerna i dessa länder har lagstiftande och administrativa befogenheter på vissa områden, men alla domstolar är nationella. Italien är kanske ett av de bästa exemplen på hur en stat kan likna ett enhetligt system i hög grad trots förekomsten av regionala regeringar. De begränsade befogenheter som enligt konstitutionen tilldelas regionerna har utökats av den nationella lagstiftaren genom att ytterligare frågor har delegerats till de regionala lagstiftarna. De regionala lagarna måste dock respektera de allmänna principer som fastställs i de nationella lagarna, och i praktiken finns det inte mycket utrymme för en verkligt självständig regional lagstiftning. Dessutom är regionerna inte ekonomiskt oberoende. På det hela taget kan de därför nästan betraktas som en gren av systemet med lokala myndigheter, i likhet med kommuner och provinser, snarare än som en distinkt tredje myndighetsnivå.