Historien om Koh-i-noor belyser hur många av dess ägare led på de mest fruktansvärda sätt

admin 0 Comments Articles

Historien om Koh-i-noor belyser hur många av dess ägare led på de mest fruktansvärda sätt

Historien om Koh-i-noor väcker historiska och samtida frågor. Den är en åskledare för attityder till kolonialism.

• Skrivet av William Dalrymple, Anita Anand |
• Uppdaterad: December 10, 2016 10:29:03 am

Idag är Koh-i-Noor utan tvekan världens mest kända juvel. (Illustration av C R Sasikumar)

Intill upptäckten av diamantgruvor i Brasilien 1725, med det enda undantaget av några få svarta diamantkristaller som hittades i bergen på Borneo, kom alla världens diamanter från Indien. De gamla indiska diamanterna var alla alluviala. De bröts inte så mycket som att de siktades och utvanns som naturliga kristaller från den mjuka sanden och gruset i gamla flodbäddar. De slogs ursprungligen ut från värdberget – kimberlit och lamproit – av uråldriga vulkaner, sveptes upp av vatten och transporterades längs floderna, tills de till slut stannade kvar när floden dog för miljontals år sedan. De flesta sådana alluviala diamanter är små, naturliga oktaedriska kristaller. Väldigt sällan hittades dock en diamant stor som ett hönsägg – en sådan var Koh-i-Noor.

I dag är Koh-i-Noor utan tvekan den mest berömda juvelen i världen. Men även om Koh-i-Noor må vara gjord av jordens hårdaste substans har den alltid dragit till sig en luftigt substanslös dimma av mytologi runt omkring sig. Det är förvånansvärt svårt att skilja fakta från fiktion i dess historia. Detta visade sig mycket tydligt i april i år när generaladvokaten Ranjit Kumar berättade för Indiens högsta domstol att Koh-i-Noor gavs fritt till britterna i mitten av 1800-talet av maharadja Ranjit Singh, och att den ”varken hade stulits eller tagits med våld av brittiska härskare”.

Detta var, med alla mått mätt, ett påfallande ohistoriskt uttalande. I själva verket bevakade Ranjit Singh svartsjukt både sitt kungadöme och sina statsjuveler, och tillbringade en stor del av sitt vuxna liv med att framgångsrikt hålla båda från Ostindiska kompaniet. Framstående besökare fick se maharadjan bära den stora juvelen på armen, men när han dog testamenterade han Koh-i-Noor i sitt testamente, inte till kompaniet, inte till britterna, inte ens till drottning Victoria – utan till Jagannath-templet i Puri.

Britterna fick tag på juvelen bara ett decennium senare, efter att ha utnyttjat splittringarna bland sikherna och den allmänna anarki som drabbade Punjab efter Ranjits död. Efter det andra anglo-sjikiska kriget 1849, den 29 mars, annekterades kungadömet Punjab formellt av kompaniet. Det sista fördraget i Lahore undertecknades, som officiellt överlät Koh-i-Noor till drottning Victoria och maharadjans övriga tillgångar till kompaniet. Vid den här tiden hade diamanten blivit mycket mer än ett föremål för åtrå. Den hade istället blivit en kraftfull symbol för suveränitet.

Att försöka spåra Koh-i-Noors historia före denna tidpunkt är dock ingen lätt uppgift. Tydliga tidiga referenser till denna mest hyllade av ädelstenar är nästan misstänkt tunna på marken. Det finns helt enkelt ingen hundraprocentigt säker hänvisning till Koh-i-Noor i någon av sultanaternas eller mogulernas källor, trots att ett stort antal textuella hänvisningar till diamanter i överdimensionerade storlekar dyker upp under hela den indiska historien, särskilt mot höjdpunkten av mogulernas styre. Några av dessa kan mycket väl hänvisa till Koh-i-Noor, men det är omöjligt att vara säker.

Och hur frustrerande det än är, vet vi helt enkelt inte säkert varifrån Koh-i-Noor kommer och har ingen säker information om när, hur eller var den hamnade i mogulernas händer. Vi vet bara med säkerhet hur den lämnade landet, beslagtagen av Nader Shah 1739 som en del av påfågeltronen till vilken den då var fästad. Andra fantastiska mogulska ädelstenar följde med den i exil. Koh-i-Noor, som vägde 190,3 karat när den anlände till Storbritannien, hade minst två jämförbara systrar i mogulernas skattkammare, Darya-i-Noor, eller Ljusets hav, som nu finns i Teheran (i dag uppskattad till 175-195 karat), och den stora moguldiamanten, som de flesta moderna gemologer tror är Orlovdiamanten (189.9 karat), som i dag ingår i Katarina den stores kejserliga ryska spira i Kreml.

I vår nya bok, Koh-i-Noor: The Story of the World’s Most Infamous Diamond, har vi försökt att blåsa bort mytens spindelväv och berätta den verkliga historien om världens mest berömda ädelsten, med hjälp av tidigare oöversatta källor på sanskrit, persiska och urdu. Vi har också haft tillgång till moderna gemmologers högteknologiska upptäckter som med hjälp av laser- och röntgenskanningsteknik har rekonstruerat diamantens ursprungliga form. Som vi upptäckte, om man tar bort myterna avslöjar man en sann historia som är konstigare och våldsammare än någon fiktion.

För Koh-i-Noor är inte bara en berättelse om girighet, erövring, mord, förblindningar, beslag, kolonialism och tillägnelse genom en imponerande bit av den syd- och centralasiatiska historien. Det är också en berättelse om växlande mode inom smycken och personlig utsmyckning, och en historia om ädelstenarnas roll, alkemi och astrologi. Den avslöjar tidigare okända ögonblick i diamantens historia, t.ex. det århundrade då den var inbäddad i den spektakulära påfågeltronen och de månader som diamanten tillbringade gömd i en spricka i väggen i en fängelsecell i ett avlägset afghanskt fort. Berättelsen sträcker sig från de år då diamanten försmäktade, utan att erkännas, på en mullahs skrivbord till den tidpunkt då Ranjit Singh lät tortera sonen till dess tidigare ägare, Shah Shuja, inför sin far för att pressa Shuja att överlämna stenen.

Diamantens historia belyser hur många ägare av Koh-i-Noor – bland annat Shah Shuja – led på de mest fruktansvärda sätt. Dess ägare har på olika sätt blivit förblindade, långsamt förgiftade, torterade till döds, brända i olja, hotade att drunkna, täckta av smält bly, mördade av sina egna familjer och livvakter, förlorat sina kungariken och dött i fattigdom. Till och med livlösa föremål som förknippas med ädelstenen tycks ha drabbats; bevittna koleraepidemin och de stormar som nästan sänkte fartyget Medea när det fraktade Koh-i-Noor till England, och som skördade passagerare och besättning.

Och även om den aldrig var den största indiska diamanten har den behållit en berömmelse och ett kändisskap som inte kan mäta sig med någon av dess större eller mer perfekta rivaler. Detta har gjort den till fokus för nya krav på kompensation för koloniala plundringar, och satt igång upprepade försök att få den tillbaka till sina olika tidigare hem.

Historien om Koh-i-Noor fortsätter att väcka viktiga historiska frågor, men också samtida, och är på många sätt en blixtlåda för attityder till kolonialism. Själva diamantens närvaro i Tower of London väcker frågan: Vad är det rätta svaret på imperialistisk plundring? Ska vi helt enkelt avfärda det som en del av historiens grovhet eller ska vi försöka rätta till det förflutnas misstag? Den har en gång burits på Ranjit Singhs turban, Duleep Singhs armband och drottning Victorias tiara och är nu inlåst i Tower of London där den fortsätter att väcka passioner, eftersom Indien, Iran, Pakistan, Afghanistan och talibanerna alla hävdar att den är en nationell skatt och kräver att den återlämnas.

Likt den legendariska Syamantaka-juvelen i Puranas, som många identifierade den med, har Koh-i-Noor inte förlorat något av sin extraordinära förmåga att skapa osämja runt omkring sig.

Du har uppdateringar

(Den här artikeln dök först upp i den tryckta utgåvan under rubriken ”En pärla av en myt”)

📣 The Indian Express finns nu på Telegram. Klicka här för att gå med i vår kanal (@indianexpress) och hålla dig uppdaterad med de senaste rubrikerna

För alla senaste Opinion News, ladda ner Indian Express App.