Lyssna på den här Eddie: Lollapalooza ’92 var det mest betydelsefulla året i festivalens historia
Alla scenkläder och aktiviteter hade förstås inte betytt ett dugg om Farrell inte kunde sätta ihop en övertygande lineup, och i det avseendet lyckades han med det. Pearl Jam, som var knappt ett år från sin genombrottsskiva Ten, lades till på turnén. Det gjorde även deras Seattle-kollegor Soundgarden. Ice Cube och Cypress Hill höll i hiphop-kontingenten, men Lollapalooza 1992 handlade mest om alt-rockgrupperna, och band som Red Hot Chili Peppers, som var högaktuella med sitt femte album Blood Sugar Sex Magik, Stone Temple Pilots, Ministry, The Jesus And Mary Chain, Lush, Rage Against The Machine och Farrells eget band Porno For Pyros dominerade programmet.
Lollapalooza ’92 inleddes den 18 och 19 juli med två stora spelningar i Shoreline Amphitheater i Mountain View, Kalifornien, ungefär en timme söder om San Francisco. Under de följande två månaderna slingrade sig festivalen genom hela landet och vissa delar av Kanada, med besök i Mellanvästern, en slinga över till New England och New York, för att sedan dyka ner söderut och återvända till Irvine Meadows Amphitheater strax utanför Los Angeles för tre extravaganta spelningar i rad.
Under tiden har Pearl Jam skapat sig ett rykte som ett av de mest framstående livebanden i hela sin generation. ”Att spela för människor som man aldrig tidigare spelat för var som att, ’Vet du vad? Vi ska spela, vi ska ta det här till en nivå som folk inte kommer att glömma”, säger sångaren Eddie Vedder i bandets biografi Pearl Jam Twenty. ”Om det innebär att du måste riskera ditt liv för att göra något som de inte kommer att glömma på något slags ungdomligt, Evel Knievel-mässigt sätt, så ska vi göra det.”
Vedder skämtade inte. Sångaren tog regelbundet sitt liv i egna händer under deras set, hoppade in i folkmassor, klättrade upp i höga konstruktioner och dinglade betänkligt medan han tittade på hur publiken hejade på honom nerifrån. Det var helt galet, men det lämnade definitivt ett stort intryck. På den musikaliska fronten fick gitarristen Mike McCready regelbundet huset att sjunka ner, han soloade som en galning på sin Fender Stratocaster och slängde in delar av klassiker som Jimi Hendrix’ ”Voodoo Child (Slight Return)” mitt i sina egna låtar som ”Porch”.
Trots att Ten för tillfället låg på topp 10 på Billboards albumlistor fick Pearl Jam en plats längst ner i listan, och de slog sig regelbundet ner på scenen runt klockan två på eftermiddagen. ”Ett par veckor före turnén fanns det en möjlighet för oss att omförhandla, inte bara pengarna, utan även tidsschemat”, minns basisten Jeff Ament. ”Men vi sa: ’Nä, vi vill inte ha någon extra press på den här situationen’.” Och tillägger: ”Vi har fortfarande absolut roligt när vi spelar spelningar, men jag vet inte om vi någonsin har haft roligare på en turné. Vi spelade intensiva spelningar, men inom en timme skulle jag spela basket med Flea och Ice Cube.”
Tyvärr fanns det goda känslor mellan alla aktörer på Lollapalooza det året. ”Nyckeln till att den här turnén fungerar är att grupperna samexisterar”, sa Ice-T. ”Om du tar med en grupp på den här turnén och de är skitstövlar kommer de inte att klara sig”. Det fanns ett särskilt starkt band mellan Pearl Jam och Soundgarden. ”Jag tror att det var en av mina favoritturnéer i min karriär, eftersom vi delade en hel del kamratskap”, minns sångaren Chris Cornell i Pearl Jam Twenty. ”Det är som dina kompisar du växte upp med som du spelade inför tio personer med i åratal, och nu är du på turné tillsammans och spelar inför tjugofemtusen personer. Och det verkar betyda något kulturellt.”
Soundgarden höll sig nere på eftermiddagarna också och spelade något av det hårdaste materialet av alla band på programmet. Cornell var förmodligen den bästa rena sångaren på turnén och blåste regelbundet bort folk med sitt instrument med fyra oktaver. Ingenting kan riktigt förbereda dig för den totala brutaliteten i låtar som ”Outshined”, ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Slaves And Bulldozers”. För att visa hur tajta de var, när Vedder missade bussen från en spelning till en annan i Virginia, erbjöd sig Cornell att hoppa in för honom i Pearl Jam när Vedder missade bussen från en spelning till en annan i Virginia. Medan han stod på scenen, precis på väg att börja sjunga, avbröts Soundgarden-frontmannen av Vedder som lyckades ta sig till spelplatsen genom att lifta ut på den öppna motorvägen. Med breda leenden på sina ansikten inledde de sin supergruppshit ”Hunger Strike” från Temple of the Dog. Den låten skulle komma att luftas live igen under Soundgardens set vid spelningen nära hemstaden i Bremerton, Washington, samt under några av deras gemensamma akustiska stunder på den mindre sidoscenen.
Som huvudattraktion med uppgift att stänga festivalen var Red Hot Chili Peppers verkligen på hugget. Just då höll de fortfarande på att lära in den nya gitarristen Arik Marshal, som hade den föga avundsvärda uppgiften att ersätta John Frusciante som hade slutat i bandet bara någon månad eller så innan turnén började. ”Det är en kosmiskt förvirrande, f*cked-up situation att förlora en familjemedlem på det sättet”, sa Anthony Kiedis till Rolling Stone. ”Vi ville inte att det skulle hända. Känslomässigt är det väldigt sorgligt och nedslående. Men det är vad som hände och vi var tvungna att fortsätta.” Trots hindren höll Chili Peppers ihop och satte ihop otroliga uppvisningar av funkrockens trollkonst under 90 minuter i taget varje kväll.
Enligt de flesta uppgifter var den utbrytande stjärnan Ice Cube, som gjorde ett otroligt intryck uppbackad av sin grupp Lench Mob. De vita förortsungdomar som utgjorde de flesta av publiken var otroligt mottagliga för att höra den före detta N.W.A.-medlemmen bränna ner stället varje kväll och lufta material från sina tre soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted, Death Certificate och The Predator. ”Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig”, sa Cube. ”Men när jag gjorde de första två eller tre låtarna och såg att alla var med, var jag tvungen att hoppa ut i publiken.” Energin spred sig, även om budskapet i låtar som ”The Wrong N***a to F*ck Wit” och ”How to Survive in South Central” gick över deras huvuden.